– Det är fascinerande att se en stad växa fram. Något som jag såg skissat på ett papper blir verklighet några veckor senare, förklarar Luiza Puiu när Dagens ETC undrar vad som får henne att återvända till platsen.

Wien har en välkänd historia av socialt bostadsbyggande. För över 100 år sedan införde stadens socialdemokratiska styre en typ av rikemansskatt – bland annat på bilar, tjänstefolk, teaterbesök och choklad – där intäkterna öronmärktes för utbyggnaden av allmännyttan. ”Det röda Wien” var samtidigt en hel politiskt kultur som ville långt mycket mer än att förse invånarna med prisvärda hyreslägenheter. Wienborna ses fortfarande som medborgare med rätt att bo bra – istället för att, som tilltagande i Sverige, i första hand vara konsumenter på den privata bostadsmarknaden.

Här ska 25 000 flytta in

Wienmodellen har på senare tid utmanats på olika sätt. Men fortfarande står hyreslägenheter för 80 procent av bobeståndet i staden, och av dessa drivs en lika stor andel allmännyttigt. Hyresbostäder utgör ett förstahandsval även för många från medelklassen som skulle ha råd att köpa eget om de ville. Rikemansskatten har visserligen avskaffas men istället går en procent av alla löner till bostadssatsningar och såväl staden som staten subventionerar, via skattesedeln, byggandet och driften av billiga bostäder. Seestadt Aspern är ett gott exempel på hur Wien fortsätter att satsa.

Totalt ska cirka sex miljarder euro, eller 68 miljarder kronor, satsas på att omdana ett gammalt flygfält till hem för 20 000-25 000 personer och kontor för ytterligare tusentals arbetare. Den nya stadsdelen beskrivs som ett av Europas mest ambitiösa urbana utvecklingsprojekt – med en tät stadsväv, snarare än som en utglesad förort – som uppstår från grunden i blixtens hastighet. 

De allra flesta älskar sin stadsdel.

Det som har blivit uppfört hittills anses ha blivit väldigt bra, säger Luiza Puiu. 

– Bland dem som bor här finns det absolut några som inte är nöjda. Men de allra flesta älskar sin stadsdel och det märks, inte minst på hur många som är väldigt engagerade i Seestadt. 

Alla känner alla här. Människor umgås och tar hand om varandra.

Vad är det då som gör att en nybyggd stadsdel som ligger lite isolerat – en halvtimme med kollektivtrafik från centrala Wien – är så uppskattad bland sina invånare? En viktig anledning är att hela 50 procent av den tillgängliga ytan består av allmänna, gemensamma ytor. Luiza Puiu beskriver Seestadt som ett ”utomhusvardagsrum” där människor tillbringar mycket av sin tid med att umgås och ta samhällsansvar tillsammans. 

– Ett vardagsrum, eller kanske en stor lekplats. Alla känner alla här. Människor umgås och tar hand om varandra. Att det ligger lite isolerat är också något positivt, läget bidrar till att skapa en gemenskap, säger Luiza Puiu. 

”Naturlig del av mig själv”

En tid senare i Sverige och Swecos röda tegelstenskontor på Kungsholmen i Stockholm. Här huserar den svenske arkitekten Johannes Tovatt. 2006 vann han uppdraget att ta fram den övergripande planeringen för Seestadt Aspern.

Den stora utmaningen som arkitekttävlingen ställde – på tusentals sidor byråkratisk tyska – handlade om att skapa en stad som fungerade väl i den än så länge okända framtiden. Johannes Tovatt tror själv att han fick uppdraget för att han, till skillnad från andra, inte låtsades tvärsäkert veta vad det innebar. Istället tog han viktig inspiration från Hammarby sjöstad, det stora stadsutvecklingsprojektet i Stockholm som han själv var inblandad i som en ung arkitekt under tidigt 1990-tal, och som utmärker sig för sitt miljötänk och stadsmässighet. Det, och sådant som fått städer att funka i alla tider: gemensamma ytor där människor blir till medborgare. 

När Dagens ETC först ringer upp Johannes Tovatt och ber om en intervju blir han glad. 

– Seestadt är mitt livsverk, säger han. 

– Jag har varit engagerad i det här projektet sedan 2005. Det är lång tid och ovanligt i det här yrket. Det har pågått så länge att det känns som en naturlig del av mig själv, utvecklar han när vi en tid senare träffas på hans kontor på Kungsholmen.

Är du fortfarande i kontakt med Seestadt?

– Hela tiden, flera gånger i veckan.

Vad gör du där nu?

– Nu har tiden, så att säga, hunnit i fatt planeringen. Vi gör omtag, drar lärdomar och slutsatser inför de kommande byggetapperna.

2024 har bygget av Seestadt inte ens hunnit halvvägs. Knappt två tredjedelar återstår att uppföra. Från första början har forskare och experter följt det pågående arbetet för att dra slutsatser och se till att byggprocessen hela tiden blir bättre. Men det finns också andra aspekter som gör det nödvändigt att konstant tänka om.

Planering är som en skål med färsk frukt som hela tiden byts ut.

– I början av 2000-talet var det en framtid och en verklighet som gällde. Nu är det en annan. 2007, till exempel, resonerade vi om det var möjligt att införa elektriska cyklar. Jag gjorde en skiss på en cykel med en antenn från pakethållaren som krokade i en ellina, som en slags trådbuss. Men även hur vi tänker kring hur en gata ser ut har förändrats, säger Johannes Tovatt och summerar:  

– Planering är som en skål med färsk frukt som hela tiden byts ut.

Hur tycker du att det har blivit? Har du lyckats med ditt uppdrag?

– Det är en svår fråga. Allt går att kritisera i efterhand och det gör jag hela tiden. Jag vet att det finns mycket som kunnat bli mycket bättre, till exempel att gatorna hade kunnat bli smalare och vackrare. Att jag kunde ha tagit kampen för större variation. Försökt inspirera arkitekter till nytänkande och vackrare detaljer. 

Samtidigt är han medveten om att invånarna i den österrikiska sjöstaden överlag är mycket nöjda med sina hemkvarter.

– Redan från första stund kunde jag inte låta bli att undra: Blir det här ytterligare en av våra utskällda förorter i framtiden? Den risken fanns och den finns fortfarande. Vi har alltid varit medvetna om riskerna med ett så här stort och ambitiöst projekt, den insikten har varit motorn för omtag och utveckling. 

Vad är det som engagerar människor och gör att de känner omsorg,  engagemang och hopp?

– Så vi tillbringade mycket tid med att fundera över vad det är som gör att en plats plats kan engagera och bli ett hem. Det är frågan man måste ställa sig hela tiden när man sitter där med sin penna och planerar. Vad är det som engagerar människor och gör att de känner omsorg,  engagemang och hopp, alla de där grundläggande mänskliga drifterna och drömmarna? Så vi skrev ned på våra skissblock rubriker som omsorg, kultur, mångfald – och med det menar jag en mångfald av platser och verksamheter, att det finns en pendling mellan det lugna och det som är lite mer utåtriktat. 

Hur klimatvänligt tycker du det har blivit?

– Jag tror att man kan säga att det har blivit väldigt bra. Så bra som det bara kan bli. I allt från logistik, materialval, energisystem, och att hela mobiliteten är uppbyggd så att man i princip inte behöver ha bil. Men det är inte det som är den stora grejen med Seestadt. 

Inte?

– Det stora är den politiska medvetenheten kring bostaden som en mänsklig rättighet. Där det tar ett par månader att få en bostad och de allra flesta bor i hyresrätter. Jag tog med mig svensk stadsbyggnadskultur med Hammarby sjöstad som vårt flaggskepp, i alla fall vad gäller Stockholm, och jag kom till en bostadsmarknad som fungerar, som inkluderar. I Wien finns ingen synlig segregation i stadsbilden, inga etniska enklaver eller utanförskapsområden. En högutbildad höginkomsttagare bor sida vid sida med en syrisk flykting. Det som är både smärtsamt och positivt, så klart. 

Varför det är smärtsamt?

– För att det är den svåra frågan framåt i Sverige och jag ser inte att någon försöker hitta lösningar på riktigt. Vi blir allt bättre när det gäller den miljömässiga hållbarheten i Sverige. Om det råder inga tvivel. Det finns så mycket kraft i den gröna omställningen, även om det inte märks i det partipolitiska. Men när det gäller den här grundläggande mänskliga rättigheten kring en bostad, den kan inte uppfyllas i Sverige egentligen om man ska vara krass. En plats som Seestadt hade aldrig kunnat uppstå i Sverige idag. Vi lever med konsekvenserna av en icke-existerande bostadspolitik som påverkat exploatörernas och kommunernas arbetskultur i grunden, säger Johannes Tovatt och förtydligar att det ser likadant ut oberoende vilket parti som styr.

Kriserna blir inte existentiella. Arbetstempot blir bara lite lugnare, man har tid att ta en kopp kaffe till.

– Därför gör det ont att komma till en stad och en idé om bostaden som gör att Wien år efter år efter år utses till världens mest levbara stad. När folk till exempel inte har bolån så gör det ingenting när det blir lågkonjunktur. Kriserna blir inte existentiella. Arbetstempot blir bara lite lugnare, man har tid att ta en kopp kaffe till.

”Det är bara att åka till Wien”

Finns det då ingenting som går att göra i Sverige för att vända utvecklingen med allt större orättvisor på bostadsmarknaden – och där bostadsfrågan tar upp så mycket av människors tid, pengar och känsloliv? 

Vi har alla möjligheter. Vi har en fungerande demokrati. Starka finanser. Ett skattesystem.

Johannes Tovatt säger att det inte borde vara så komplicerat. 

– Vi har alla möjligheter. Vi har en fungerande demokrati. Starka finanser. Ett skattesystem. Vi har allt som möjliggör en social hållbarhet kring bostaden och stadsutvecklingen. Det är en stark och intelligent bostadspolitik som vi behöver och det finns väldigt bra exempel i andra länder att titta på och hämta inspiration från. Det är bara att åka till Wien och se sig omkring.