Det fick Gloria Esteban höra när hon flyttade dit i början på 90-talet, berättar hon när ETC Göteborg träffar henne i Folkets hus på Hammarkulletorget. Som arkeolog och historiker köpte hon inte påståendet. Platser har alltid en historia, vare sig den är lång eller kort, anser hon. Därför dök hon ner i rapporter och beskrivningar som fanns av stadsdelen för att lära sig mer. Hon jobbade också i ett projekt där hon fick i uppgift att dokumentera ”industrisamhällets kulturarv” i Angered. Fokus var bland annat Hammarkullekarnevalen och de olika människorna som bodde i stadsdelen.

Lediga lägenheter

När den ekonomiska boom som möjliggjort byggandet av miljonprogrammen vände i början på 70-talet stod plötsligt många arbetarebostäder tomma. Under åren som följde anlände ett stort antal politiska flyktingar som flytt militärdiktaturer i Bolivia, Chile, Argentina och Uruguay till Sverige. Likt andra nya grupper i landet sökte de sig till områden som Hammarkullen eftersom det fanns lediga lägenheter där, berättar Gloria Esteban.

– Men de som hade byggt Hammarkullen hade tänkt att folk bara skulle sova här och jobba någon annanstans, till exempel på Volvo. Många som flyttade hit var unga familjer med barn och ungdomar, och de hade inte så mycket att göra här.

En del uttråkade ungdomar ”hittade på allt möjligt”, bland annat skadegörelse, berättar hon. Hammarkullen började få ett dåligt rykte trots att de boende på många sätt trivdes i området. För att motbevisa den negativa bilden som börjat spridas och för att engagera ungdomar i något annat grundades det som sedermera skulle bli känt som Hammarkullekarnevalen.

– Den startade som en liten fest med en massa musik för ungdomar, det fanns vuxna på plats och kyrkan var också inblandad. När latinamerikaner, och framförallt bolivianer, kom till Hammarkullen och hörde att det fanns en karneval var det många av dem som kände igen sig i det, säger Gloria Esteban.

Karnevalen har en lång historia i Latinamerika och har en särskilt stark betydelse i vissa länder, förklarar hon.

– Den är en blandning av det katolska och de religioner som fanns innan, det som föregick européerna.

”Satt sin prägel”

Olika föreningar bildades, barn och ungdomar tränade dans och sydde kostymer. Hammarkullebor med bakgrund i alla möjliga länder deltog. Men störst påverkan på karnevalen har nog den bolivianska gruppen haft, tror Gloria Esteban.

– De har verkligen satt sin prägel på den. I Hammarkullekarnevalen går man till exempel runt i bostadsområdet, så som man gör i Bolivia. Den chilenska gruppen här är också stor, den tror jag också har påverkat mycket.

Bland de som hade flytt de sydamerikanska högerdiktaturerna fanns ett starkt samhällsengagemang och för många var det en självklarhet att fortsätta med sin vänsteraktivism i Hammarkullen. Det fanns på den tiden dessutom gott om lokaler för nybildade föreningar. Ett exempel är den spanskspråkiga radiostationen 19 de abril som sände nyheter från en lokal på Bredfjällsgatan fram till för ett par år sedan. Folk anordnade även fester och andra evenemang för att samla in pengar att skicka till hemländerna, berättar Gloria Esteban.

– Utifrån mitt perspektiv som kulturarbetare ser jag att de har varit väldigt viktiga i utvecklingen av kulturlivet här i staden. Jag tycker många gånger att det är i de här områdena, inte i centrum, som det verkligen arbetas med kultur.

Engagerad i Hammarkullen 365

Även om hon länge har varit engagerad i stadsdelen, bland annat genom karnevalskommittén och projektet Hammarkullen 365, har Gloria Esteban själv aldrig bott i Hammarkullen. Angereds centrum är där hon haft sitt hem i princip sedan hon för snart 30 år sedan flyttade till Sverige från Argentina. Det var också när hon kom till Sverige som hon upplevde att hon i andras ögon blev latinamerikan, snarare än argentinare.

– Jag tyckte det var väldigt intressant. Plötsligt blev det sekundärt att vara argentinare och det primära att vara latinamerikan. Det var väldigt roligt, faktiskt, skrattar Gloria Esteban.

”Klumpades ihop”

Samtidigt är nationsgränser inte heller oproblematiska, anser hon. Själv kommer hon från nordvästra Argentina som bland annat delar vissa danser, mat och traditioner med Bolivia. Men så som latinamerikaner klumpades ihop när hon kom till Sverige kunde vara för generaliserande, tycker hon. Även om spanskan binder samman majoriteten av dem skiljer sig latinamerikanska länder trots allt åt, vad gäller historia, traditioner och mycket annat.

– Men det sågs som att vi alla var på ett visst sätt. Att det var mycket ”mañana, mañana” och att man alltid kom sent till möten. En gång i tiden när jag läste sfi skrev jag om det och att det inte stämde. Samtidigt skulle svenskarna vara väldigt lagom, men vad är det man menar med det?