När fransmännen drog sig bort från sydtyska Freiburg 1992, flyttade snart anarkister in i de gamla garnisonbarackerna i södra området Vauban. Även distriktet Rieselfeld, som tidigare huserat en avloppsanläggning, började utvecklas till en ny stadsdel. Då hade Freiburg redan en historia av progressivt tänkande.
Medeltidsstaden reste sig ur askan från andra världskriget, med universitetet som främsta arbetsgivare. Gatorna breddades för att bygga ett spårvagnsnät och hålla stadskärnan bilfri. När man på 1970-talet diskuterade uppförandet av ett kärnkraftverk fyra mil bort ropade akademikerna unisont ”nej!”. I stället inleddes en diskussion med invånarna om energi-effektivitet. Och just medborgardialogen har varit utmärkande för stadens utveckling.
Byggde låga hus
I Vauban vägrade husockupanterna att flytta och en medborgargrupp, Forum Vauban, bildades. De samarbetade tätt med kommunen i planeringen av de nya stadsdelarna och många hus uppfördes genom kollektiva byggemenskaper. De nya invånarna var ofta familjer, så trädgårdar blev extra viktiga för barnens skull. I dag har området generösa grönytor och många lekparker. Det blev också viktigt att föräldrar kunde ropa på sina barn från översta våningen, vilket begränsade husens höjd. De första invånarna flyttade in runt millennieskiftet och de som i Vauban valde bort bil fick ett års frikort till kollektivtrafiken och halva priset på tågresor.
Begränsat antal bilvägar
I Vauban premieras fotgängare och cyklister. Bara tre av tio invånare äger en bil, och dessa måste parkeras i garage utkanten av det 5 500 personer stora kvarteret, till priset av 18 000 euro per år – ett klart incitament för att åka kollektivt. En majoritet, 59 procent, av bilägare som flyttar in väljer att göra sig av med sitt fordon.
Preferensen för gångtrafik och cykling kan även attribueras till områdets vägnät, som planerats enligt principen ”filtrerad permeabilitet”, där antalet bilvägar är begränsade och de flesta gator i stället är smalare promenadstråk. Inte sällan går de genom grönområden, vilket gör promenaderna extra attraktiva. Drygt 400 invånare är medlemmar i bilpooler.
I ett granndistrikt har solenergiarkitekten Rolf Disch ritat 59 så kallade plusenergihus – välisolerade hem med solpaneler på taken som alltså producerar mer energi än de gör av med. Det är första sådana distriktet i världen. Solpanelerna betalar sig på tio års sikt.
I själva Vauban måste alla hus komma upp i en energistandard på max 65 kilowattimmar per kvadratmeter och år – drygt hälften av energiåtgången i ett vanligt hus. Och området har 100 passivhus, som endast kräver 15 kilowattimmar per kvadratmeter.
Avföring blir biogas
Även Riselfeld har gott om färggranna passivhus. I ett pilot-projekt i Vauban rötas mänsklig avföring ihop med kompost, till biogas som används till matlagning. Vanligt avloppsvatten renas med hjälp av bakterier och området har ett eget värmekraftverk som går på träflis.
Tanken med hållbart boende har spritt sig och nu byggs världens största passivhuskomplex, Heidelberg village, i tyska Heidelberg. Med sina 162 bostäder och takträdgårdar ska komplexet bli fjädern i hatten på Heidelbergs nyaste stadsdel Bahnstadt, som helt består av passivhus. Heidelberg Village byggs av passivhuspionjären Frey Arkitekten. Det beräknas stå klart i år.
