– Folk vi möter är ju i regel väldigt glada och tacksamma när vi kommer med de julklappar de beställt online eller på postorder, så det är en utmanande men rolig tid att jobba som brevbärare, säger han. Han heter egentligen något annat, men vill vara anonym.

Fullt fokus ligger på produktion och att få ut all post i tid. Daniel Hansen, vice ordförande på Seko Posten, pekar på en faktor som får arbetet att fungera trots svåra förutsättningar.   

– Våra medlemmar har en enorm yrkesstolthet och gör sitt yttersta året runt för att posten ska levereras i tid, men just nu runt julen med det här vädret och allt extra att hinna med, skulle jag säga att den stoltheten far i taket och rakt igenom. Man har ett extremt fokus på att leverera trots alla försvårande omständigheter, säger han.  

Inte som förr

En av brevbärarna som skriver under på det är just Karl. Men jobbet är inte vad det en gång varit, menar han. Idag är de flesta av hans kollegor under 25 – de äldre orkar inte med det uppskruvade tempot, som pressas till max. Med sina 37 år är  något av ett undantag.

– Det har blivit värre och värre de senaste åren och så här i jultider börjar man inse att det inte längre är hållbart, säger han. 

Besparningar i produktionen har lett till att kollegorna blivit färre samtidigt som paketen blivit fler och distrikten större. Jobbet har också börjat bli allt mer detaljstyrt. Varje paketleverans ska idag registreras och dokumenteras, vilket givetvis tar extra tid i anspråk.  

– En runda som förr tog tre timmar tar fyra idag, säger Karl. 

När gatorna efter en töperiod har frusit på igen, är blanka som en spegel och hala som en skridskobana, gör inte heller dubbdäcken på cykeln mycket till skillnad, menar han. Den i särklass vanilgaste olycksorsaken bland brevbärare är också fall, antingen ute på cykeln eller på väg ner i en trappa, visar statistik från facket. Enligt Seko Postnord har 110 fallskador hittills rapporterats in bland förbundets medlemmar i år.

– Och av dem har 40 skett bara den senaste månaden, så vi kan se en stor ökning till följd av vädret, säger Stefan Fougt, huvudskyddsombud på Seko Postnord.

Julvecka blev julmånad

Karl har än så länge klarat sig ifrån allvarligare skador, men kollegor har slagit upp både huvud och ryggar. Något han blivit strängt förbjuden av sin chef att prata om i media. 

– De gör vad de kan för att släta över det som inte går riktigt rätt till, säger han. 

Att han ändå stannar i yrket säger han beror på att han tycker om grunden i arbetet.

– Det är skönt att hålla igång. Den extra belastningen är irriterande, men man minns ju hur jobbet en gång var. Jag hänger mig kvar och kämpar på för de dagar då allt fungerar som det gjorde förr, säger Karl. 

Men Niklas Robertsson, 38, brevbärare och fackligt förtroendevald på Årsta brevbärarkontor i Stockholm, menar att belastningen i volymer av försändelser förr och nu inför julhelgen är enorm. 

– Förr talade vi om en julvecka, då allt var komprimerat och behovet av en förstärkt organisation gällde specifikt denna vecka. Idag är det utspritt över en hel månad som börjar redan i slutet av november i samband med Black Friday. Som brevbärare känner man av en längre belastning till följd av att samhället är amerikaniserat och att folk konsumerar allt mer, säger han.

Arbetsledningen försöker så gott det går att ta in extra personal för att minska belastningen för de ordinareieanställda, men just nu är även sjukfrånvaron hög, konstaterar Niklas Robertsson. 

– Samtidigt ställer vädret till det. Vi klarar av vårt uppdrag just nu, men det är ansträngt och blir en hel del övertid, säger han.

Lojalitet och stolthet 

Den lojalitet och stolthet gentemot företag och kunder, som är något av ett signum för brevbärarna, riskerar att gå ut över arbetsmiljön och dem själva. 

– Krävs det övertid för att få ut posten i tid så ställer man upp. Men det gör att det kan bli väldigt tungt den här perioden, säger Niklas Robertsson.   

Anders Linde, brevbärare och facklig förhandlingschef på Postnord i Malmö, poängterar att ständiga besparingar och slimmningar av personalstyrkan till en absolut miniminivå gör att brevbärarna jäktar på för att hinna med.   

– Tidspressen gör ju nånstans att man ökar på takten, och då riskerar man att halka och ramla på vägen ner i en trapp, säger han. 

För ett par år sedan var olyckan framme för honom själv. Han druttade ned hela vägen för en trappa och fick köras till akuten med en bruten armbåge.

– Ju mer man slimmar i leden, desto mer press lägger man ju på de anställda. Här har vi i facket ett stort ansvar att säga ifrån, men företaget säger ju egentligen inte åt oss att vi ska springa i trapporna, det är vi brevbärare som gör det själva, för att vi känner pressen, säger Anders Linde.