Magdalena Andersson (S) – ”Ska vårda mitt varumärke”
En sträng landsmoder som samlar i ladorna och bryskt avvisar alla som vill sprätta med statens pengar. Så har S-ledaren byggt sitt politiska varumärke. Inga bångstyriga fackförbund, partidistrikt eller ungdomsförbund som gläfser om att låna till investeringar ska få rucka på den bilden.
Istället kommer S-ledaren göra som många S-ledare före henne och gräva i skafferierna på partihögkvarteret på Sveavägen i Stockholm. Där ska hon finna ett köttben som kan hålla partivänstern på tillräckligt gott humör inför valrörelsen. Något som låter som höjda ambitioner för välfärd och järnvägar, men som inte tvingar henne att lätta på svångremmen runt statens pengapåse.
Jimmie Åkesson (SD) – ”Ska vara en bra kompis”
För tydlighets skull är det alltså inte invandrare SD-ledaren ska vara schysst emot, utan mot de Tidökollegor som ska bli hans statsrådskollegor 2026. Så snäll, så snäll ska han vara. Inga jobbiga krav om a-kassa, vård eller annat vänsterblivet. När det är budgetdags ska finansminister Svantesson få bränna allt utrymme på sänkta skatter om hon vill.
Inte ens Liberalerna ska behöva skämmas över honom, så snäll ska Åkesson vara. Och han kommer hålla löftet. Ända tills SD får en skandal på halsen och han tvingas göra utspel om att bomba SVT-huset eller införa licensjakt på papperslösa för att ge journalisterna annat att tänka på.
Ulf Kristersson (M) – ”Minst tre tal till nationen före midsommar”
Samla Sverige. Ansvar och stabilitet. Med landets bästa i första rummet. Räkna med statsmannaglosor i överflöd från statsministern framöver. När världen brinner vädrar regeringsunderlagets trygga vuxna morgonluft. När Trump går bananas i Vita huset, krigen rasar och världsekonomin gungar tar Kristersson på sig allvarsminen, ställer sig framför den svenska flaggan och slickar sig halvdiskret runt munnen över stigande förtroendesiffror.
Amanda Lind (MP) – ”Ska börja snusa”
Inget fjolligt portionssnus. Det är riktigt baksnus av grövre sort som gäller när partiets Södermalms-hipster-aura från 2013 ska ersättas med en mer jordnära stil. Parhästen Helldén får lifta i EPA-traktorn mot löfte att slutförvara sin elsparkcykel. Ny politik? Inte så noga, så länge alla fattar hur folkliga de blivit.
Ebba Busch (KD) – ”Lova inte mer”
”Klåpare! Miljömuppar! Ni driver pensionärer från deras hem! Och snart är elen slut! Rösta på oss så blir det massor av el till Ullaredspriser.” Ungefär så lät det när KD-ledaren gick fram som en slaktare på speed i valrörelsen. När elpriserna nu stiger igen, vindkraften tvärnitar och näringslivet sågar regeringens kärnkraftsplaner är det inte lika roligt längre. På Ebba Buschs kom-ihåg-lapp står det: Lova inte mer. Prata om islam istället när de gamla löftena gör sig påminda.
Johan Pehrson (L) – ”Bädda sängen”
Den liberala vakthunden levererar. När det stod klart att den så kallades angiverilagen förses med en rad undantag sken L-ledaren som solen. Att lärare och sjuksyrror slipper ange papperslösa utmålades som en liberal milstolpe i klass med Folkskolestadgan från 1842.
Därmed borde trollfabriker och utspel om folkutbyte vara glömda. Det är dags att bädda sängen för Jimmie Åkesson på Rosenbad. Och hoppas att det egna partiet inte märker något.
Nooshi Dadgostar (V) – ”Skaffa vänner”
Magdalena Andersson börjar prata om annat när journalister frågar om de är kompisar. Muharrem Demirok går omvägar för att inte fastna på samma bild. Vad ska hon göra för att få vara med? Att städa bort revolutionen från partiprogrammet räcker uppenbarligen inte. Men Dadgostar är redo att ta till vad som krävs, oavsett om det är hot, smicker eller självutplåning.
Just ja, vi höll på att glömma:
Muharrem Demirok (C) – ”Ska lära mig gå på lina”
”Murre” leder ett parti där många fått sin aversion mot socialdemokrater med modersmjölken. Inställningen till skattetörstiga vänsterpartister och miljöpartister som vill lägga vantarna på deras skog är inte mindre avog. Hans väljarskara är mer välvilligt inställda till det rödgröna gänget. Däremot skyr de – liksom många partimedlemmar – Sverigedemokraterna som pesten.
Annie Lööfs dröm om en bred mitt är död och det politiska landskapet kluvet i två sidor. Ska C ha inflytande måste Demirok välja sida. Väljer han Tidögänget måste han byta ut hela väljarskaran. Väljer han vänstersidan väcker han partiaktivas vrede.
Varje gång Demirok varit på väg att sätta ner foten har han snabbt fått ta upp den igen. Och just nu är det tveksamt om han har råd att göra partikamrater arga genom klara besked. Istället ser han fram emot en vår, balanserande på slak lina. Trillar han väntar nya akrobater i kulisserna.
