”Hade det varit bättre om han hade lyckats döda mig?”

Annika bor sedan några år tillbaka i en liten stad i Mellansverige. Här har hennes barn i lågstadieåldern, som hon har ensam vårdnad om, växt upp och för ett tag sedan flyttade även barnets pappa till staden. Pappan har en historia av blandmissbruk, men var nykter när han flyttade hit. Annika såg värdet i att pappan skulle bo nära sitt barn.

– Det har aldrig inträffat någon incident tidigare, men det har funnits perioder då det har varit obehagligt. Då har det alltid berott på att han mår dåligt och drogar eller dricker. Han har varit verbalt hotfull innan, men den största skadan mot vårt barn har annars varit hans frånvaro, hans sporadiska kontakt och nyckfullhet.

Men de senaste månaderna har pappan mått sämre. I början av sommaren kom han hem till Annika och barnet, drogpåverkad, arg och beväpnad. Han sa sig vilja hämta barnet och blev inte insläppt, men försökte ta sig in i bostaden med våld och uttalade dödshot. Polisen tillkallades och Annika ansökte genast om kontaktförbud för både henne och barnet.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

”Slarvig handläggning”

När pappan släpptes av polisen dagen därpå fick Annika inte reda på att han försatts på fri fot förrän skolpersonal ringde till henne och berättade att pappan varit på skolan och försökt få med sig barnet. En lärare stoppade honom men blev då själv hotad och utsatt för våld. Trots händelserna på skolan, och trots att kommunen bedömt risken för våld från pappan som hög och psykvården uttryckt oro för barnet blev det inget kontaktförbud.

– Det tog lång tid, nästan två veckor, innan jag fick ett besked. Sedan fanns det flera felaktigheter i beskedet, bland annat var barnets namn konsekvent felskrivet. Handläggningen av ärendet verkade ha skötts slarvigt.  

Annika bad åklagaren ompröva sitt beslut, med hänvisning till nya omständigheter, men fick snabbt svaret att det inte skulle ske. I beslutet hänvisar åklagaren till en ”förhållandevis lindrig brottslighet”, en formulering som Annika tycker är provocerande.

– När det här beslutet fattades så visste åklagaren att han hade gått till skolan strax efter att han blivit släppt, jag har svårt att få ihop det. Jag undrar vad som krävs för att kontaktförbud ska meddelas. Hade det varit bättre om han hade lyckats skada mitt barn eller döda mig?

Flera gånger har Annika fått förklaringen att det har blivit så här på grund av ett systemfel, att det är så här lagarna ser ut.

– Jag upplever det som att lagarna är till för att värna om gärningsmannens integritet, snarare än för att skydda brottsoffren.

Socialen bedömer att Annikas före detta partner utgör ett hot mot både henne och deras barn och har erbjudit henne skyddat boende eller stöd att flytta till en annan kommun.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

”Information försvinner”

Något av det Annika upplevt som jobbigast har varit den bristande kommunikationen, både inom och mellan de myndigheter hon har haft kontakt med.

– Jag har märkt att information jag har lämnat försvinner på något sätt.

I dag är Annikas före detta partner inlagd för tvångsvård efter ytterligare händelser.

– Jag kan ta det lugnt i några månader. Men sedan kommer han ju ut. Och om han inte lämnar den här staden, då måste vi göra det. Det går inte att leva normalt, alla här vet vad som har hänt. Det blir en stor utsatthet och tung börda för vårt barn. Det fungerar inte att ha en vardag präglad av ständig oro för om pappan kan vara påverkad och i närheten. Det bryter ned en. Ibland är jag rädd att jag inte ska orka.

Fotnot: Annika heter egentligen ­någonting annat.