I boken ”25 skott”, som gavs ut förra veckan, gör den före detta polisinspektören och instruktören Rune Engström tillsammans med journalisten Gabriel Cardona Cervantes en granskning av hur det kunde gå så fel.
Dagens ETC träffar Rune Engström i hans hem på Södermalm i Stockholm. Han berättar att det fanns flera skäl till att han ville skriva boken.
– Till att börja med så var det ju ett livsöde. Berättelsen handlar om Eric och vi vill visa att det finns en person bakom, det var inte bara en ansiktslös kille med Downs syndrom. För det var ju hela tiden så tidningarna skrev, ”killen med Downs syndrom”. Det blev även en hel del elaka kommentarer kring det, säger han.
”Värdighet och respekt”
Helt avgörande för att boken skulle bli till var att Rune Engström av en tillfällighet träffade Eric Torells mamma Katarina Söderberg. I boken berättar han att hon var traumatiserad av händelsen och hade inte hade fått någon information alls av polisen om vad som egentligen hände den där ödesdigra morgonen.
– Boken är en unik betraktelse av hans liv och det hade vi ju inte kunnat åstadkomma utan Katarinas hjälp. Att visa upp Eric på det här sättet, det handlar för mig om att ge honom en värdighet och respekt, för samhället vi lever i blir allt kallare och råare. Då tycker jag att sättet vi behandlar dem som har störst utmaningar, det visar vilket samhälle vi har.
Systemfel i polisarbetet
Men boken handlar inte bara om Eric Torell, utan också om de systemfel i polisens arbetsmetoder som Rune Engström menar ledde fram till den tragiska dödsskjutningen.
– Den här skjutningen av Eric påvisar ett systemfel hos polisen som är väldigt allvarligt. Och då kan man ju tänka att det här borde bli uppmärksammat och leda till självreflektion, för att han hade ju ändå Downs syndrom, vilket alla kan se. Men det gör det inte, det leder inte till någon självkritik, utan man bara slår ifrån sig och konstaterar att man hamnat i en nödvärnssituation.
I boken exemplifierar Rune Engström, som vid tillfället jobbade som instruktör för polisstudenter och gick en två dagar lång fortbildningskurs, en del av det systemfel han syftar på genom en rollspelsövning som kursledaren inkluderar honom i.
”Har allt för nära till vapnet”
När Rune i stället för att dra vapen i en hotfull situation, där han bedömer att det riskerar göra situationen mer aggressiv än nödvändigt och i stället drar sig undan för att söka skydd, blir han hårt ifrågasatt. Kursledaren anser att det enda korrekta alternativet var att dra tjänstevapnet för att skydda sig själv och om nödvändigt oskadliggöra gärningsmannen. Poängen Rune Engström vill föra fram är att den svenska polisen har allt för nära till vapnet.
– När man lär ut det här på polisutbildningen så trissar man upp en rädsla hos blivande poliser. Man lär ut att man måste ta till vapnet för att skapa kontroll, vilket leder till allt fler nödvärnsskjutningar med dödlig utgång.
Kräver tolkningsföreträde
Rädslan bland poliser att själv utsättas för dödligt våld är dessutom oerhört överdriven, menar Rune Engström. Sedan år 1900, alltså på 121 år, har totalt 33 poliser dödats i tjänsten. Polisen har å sin sida skjutit ihjäl 44 personer sedan år 1990, alltså på 31 år. I de allra flesta fall handlar det om psykiskt sjuka personer, småkriminella eller olyckliga tillfälligheter, poängterar Rune Engström.
– Och när de här skjutningarna sker, då går polisen ut och skapar ett tolkningsföreträde, för är det nånting de vill skydda så är det Polismyndighetens varumärke.
I Eric Torells fall hävdade polisen att de mötts av en hotfull och motiverad gärningsman som såg ut att bära på ett automatvapen. Något som ingen i hans omgivning kunde identifiera honom med. Var det något Eric Torell var så var det motsatsen, kärleksfull och snäll. Det intygar alla som kände honom, säger Rune Engström.
– Om man skjuter ihjäl honom med 25 skott på en gård i innerstan i Stockholm, så måste man väl för fan inse att nånting har gått snett hos en själv? Men i stället slår man bara ifrån sig. Det och att man gång på gång försätter sig i situationer där man tvingas ta till nödvärn och skjuta är de mest allvarliga systemfelen.
För Erics mamma Katarina Söderberg har de senaste tre åren varit något av ett helvete, berättar hon.
– Det har varit väldigt tufft. När man har ett barn som kräver så mycket omsorg som Eric gjorde, så kommer man väldigt nära varandra. Hans död har inneburit ett tomrum som är omöjligt att fylla, säger hon.
”Allt kändes meningslöst”
Bristen på information från polisen om själva händelsen har gjort att tankarna malt och att Katarina Söderberg blivit i det närmaste förlamad av sorg.
– Alla tankar om vad han tänkte när han blev skjuten, för han blev ju först träffad i magen, innan det dödliga skottet i ryggen. Han måste ju ha blivit ofattbart rädd och undrat var mamma var. Första året var jag så ledsen att allt annat kändes meningslöst, jag var helt apatisk och kunde inte ens ta mig till tvättstugan. En sådan liten enkel sak kändes som att bestiga Mount Everest.
Boken som Rune Engström skrivit tillsammans med Gabriel Cardona Cervantes känns ändå som en viss tröst.
– Det känns som en upprättelse, både för Eric och för mig. Det är ett jättefint personporträtt som visar att han var en människa med behov och känslor, precis som du och jag. Inte bara ”killen med Downs syndrom”, säger Katarina Söderberg.
