De där morgnarna – du känner kanske igen dem? – händer det att Ace Wilders gamla schlagerhit ”Busy Doin’ Nothin” snurrar i mitt huvud:

Don’t wanna work, work, work!

I wanna make money while I sleep!

Ja, visst skulle det vara helt underbart att inte fem dagar i veckan behöva ställa väckarklockan; kunna jobba när lusten faller på – och dessutom med det jag känner för den dagen, inte vad jag måste leverera.

I mitt kök hänger Sara Granérs affisch:

Jag vill inte dö

Jag vill bara inte leverera

Ändå vill jag jobba. Det är något av det roligaste och mest meningsskapande i mitt liv. Och det handlar inte bara om att jag har ett meningsfullt jobb på ETC, det handlar också om tillhörigheten till en arbetsplats, arbetskamraterna, att vara en del av något som spelar roll.

Den känslan är vi många som delar. Oavsett om du jobbar för en röd-grön tidning, delar ut post, städar eller kör tåg. Det jag gör spelar roll – jag/vi betyder något.

Och just därför upplever många tider av arbetslöshet som extremt tuffa, inte bara ekonomiskt.

Vi behöver tillhörigheten.

En annan väg?

Över hela världen skenar arbetslösheten, till följd av corona. EU talar om den värsta recessionen någonsin. Sveriges prognos är en arbetslöshet på 11 procent – men experterna utesluter inte heller att den kan landa på 15 procent.

Finns det en annan väg än uppdelningen i de som tillhör, genom att ha ett lönearbete – och de som inte?

Jag knackar på hos tonsättaren och konstnären Dror Feiler. Han tror att det finns en annan väg, och han har dessutom provat den. I tio år hade han en ett så kallat arbetstidendium riktat till konstnärer, som innebar att han hade sin basinkomst tryggad.

Tidigare i vår gjorde han dessutom, tillsammans med en grupp andra konstnärer, en utställning på temat basinkomst.

Att komma hem till Dror Feiler är att kliva in i ett konstnärshem. Här är färgsprakande, levande och väggarna bär spår av hans och hans fru Gunilla Sköld Feilers skapande. Från Dror Feilers senaste utställning ”Mitt försvarssystem” hänger ett verk på väggen i köket och framför fönstret står en av de större speldosor han tillverkade till utställningen. Han har gjort hål i en rund metall-skiva och när han sätter igång den spelas musik – helt annan musik än den han som tonsättare är mer känd för, ett sound han själv kallar för noice-igt.

Men just att våga bryta mot sitt eget sound eller stil, menar han är en central del av konstnärskapet – och han tänker att konsten kan vara en dörröppnare för att tänka nytt, till exempel i frågan om basinkomst till alla.

Dror Feiler citerar filosofen Jean le Rond d’Alembert, som skrev om konstens och musikens frihet och att alla former av frihet hänger samman.

– Musikens frihet hänger samman med känslan och tanken som sätter igång handlingens frihet. Och den är statens fiende nr ett. Om du vill bevara det rådande, säg monarkin, så ändra inte i operaformen.

Dror Feiler menar att vi måste komma bort ifrån att acceptera invanda och vedertagna begrepp, i musik och konst såväl som i samhället.

– Om konsten är bra gör den något med en, man förändras, då agerar man på ett annat sätt. Det kan låta barnsligt, men jag tror på det.

Konsten kan inte bara ta avstamp i det invanda, menar han, och tar den progressiva musikrörelsen som exempel.

– Det var en rörelse som använde blues och rock och satte progressiva texter på den. Jag tror inte att man bara kan sätta på det progressiva som en hatt på det redan invanda. För att ändra samhället måste vi ändra på människors mentalitet.

Vad händer efter corona?

Nu i coronatid väcks många frågor, kanske inte framför allt tack vare konsten, utan för att den globaliserade kapitalistiska ekonomin faller samman som ett korthus. Kommer den att leda också till en börskrasch? Det är inte otänkbart.

Vi vet att 1930-talets krasch och depression banade väg för både Hitler och Mussolini. Vad banar corona-kraschen väg för; att högerpopulismen befäster sitt grepp och expanderar – eller finns en annan möjlighet?

En som tror att det finns en åtminstone 50-procentig chans till något helt annat nu, är professor Guy Standing. Han verkar normalt vid SOAS University of London, men arbetar just nu i Genève. I mars i år kom hans senaste bok om ekonomi, ”Battling Eight Giants: Basic Income Now” (Bloomsbury), där han bland annat listar alla de försök som gjorts i världen med basinkomst. Han är också ordförande för Basic Income Earth Network och är kanske världens mest kända förespråkare av basinkomst.

När jag ringer upp honom är han närmast utmattad. Medier från hela världen ringer konstant – för alla vill skriva om de här idéerna nu.

– Bara idag har jag pratat med journalister från Hongkong, Argentina och Japan innan jag pratar med dig från Sverige. Före lunch. Det en typisk dag, just nu. Och jag får 100-tals mejl, med frågan: Varför fattar inte politikerna?

Ja, vad är det Guy Standing och hans anhängare anser att politikerna bör fatta? Vilket är egentligen det starkaste argumentet för en basinkomst åt alla?

– Ekonomin. Rättvisa för alla, vi ska alla ha en del av välståndet som genereras och vi ska ha frihet att säga nej till exploatering. För att kunna göra det behöver vi bassäkerhet.

Guy Standing ser att coronapandein har förändrat debatten.

– Det har blivit ett ekonomiskt imperativ att förespråka basinkomst. Nu är argumentet inte bara etiskt utan också ekonomiskt. Jag har analyserat det ekonomiska systemets neoliberala uttryck sedan 1980-talet, vilka konsekvenser strateger som Ronald Reagan och Margreth Thatcher fick. Vad de åstadkom var ett globalt ekonomiskt system som ledde till högre inkomster till de som äger och mindre till de som arbetar. Löneandelen av företagens kostnader sluttar över hela världen.

Guy Standing menar att som en konsekvens av detta har den klass-struktur vi tidigare kände, och som de socialdemokratiska partierna formats kring, ändrats, till följd av att vi har så stora grupper som är osäkert anställda i en så kallad gig-ekonomi. De som har de jobben kallar han prekariatet.

– Prekariatet lever med en kronisk osäkerhet, och med den följer försämrade rättigheter, socialt och kulturellt.

I den senaste boken pekar Guy Standing ut vad han benämner åtta ”giganter” som blockerar ett gott samhälle och som han menar gör det ekonomiska systemet skört. Den första giganten är ojämlikheten i världen.

– Och den är grotesk!

Därefter lägger han till osäkerhet, död, skulder – de privata bostadslånen som kan leda till att människor blir både överbelånade och i slutänden hemlösa – stress, framväxten av prekariatet, robotisering/AI, hot om utrotning och populism i kombination med neofascism

– Alla dessa är giganter. Vi har en pandemi av stress och vad kostar inte det samhället? Hotet om utrotning hänger över oss och pandemin sätter den diskussionen på sin spets. Om vi tappar kontrollen över miljön ökar risken för pandemier. Det är därför som miljögrupper som Extinction Rebellion förespråkar basinkomst. Vi måste se efter resurserna, länka allt vi gör tillbaka till naturen.

Och han menar att coronapandemin borde vara en trigger för social förändring. Han jämför med koleraepidemin som en gång härjade i Europa. Då hade inte fattiga människor tillgång till sanitet och sjukvård och därför var epidemin svårstoppad – vilket kom att leda till att en allmän sjukvård infördes. Idag har inte fattiga människor möjlighet att hålla den fysiska (eller sociala som det brukar kallas) distansen till andra; många med prekära jobb och livssituationer går till jobbet även om de är småkrassliga.

– Så länge vi inte tar itu med det kommer inte coronapandemin att kunna hanteras. Vi behöver alla en basinkomst om vi ska ta oss ur pandemin.

Guy Standing har studerat alla de försök som gjort i världen med basinkomst och han har agerat rådgivare åt flera regeringar i frågan.

I flera parlament i världen debatteras frågan om basinkomst just nu.

Den spanska regeringen väntas lägga fram ett förslag inom kort.

Brasilien har beslutat att betala ut en basinkomst på 1 160 kronor per månad till 60 miljoner invånare, en fjärdedel av befolkningen, under tre månader.

USA införde nyligen en engångssumma på 12 000 kronor till alla med en månatlig bruttoinkomst under 62 400 kronor.

När Kanada nyligen beslutade om ett ”nödresponsbidrag” (CERB) på 14 000 kronor per månad under fyra månader till arbetare som förlorat sin inkomst i coronakrisens spår, gav det även det nytt liv åt debatten om universell basinkomst – alltså utbetalningar till alla medborgare oavsett inkomst.

För att ta några exempel.

Ser positiva effekter

Guy Standing har utvärderat de tidigare försök som gjorts i olika länder och han ser många positiva effekter – men han menar att det är viktigt att en basinkomst utformas så att den kommer alla till del, inte bara de som är i akut behov, för att inte basinkomst ska ses som ett alternativt försörjningsstöd. Det försök som till exempel gjorts i Finland, då 2000 arbetslösa fick vad som kallades för basinkomst tycker han inte bör kallas det, just för att det bara riktades till en avgränsad grupp arbetslösa. Den finska regeringen konsulterade Guy Standing och han har tagit del av den utvärdering som gjorts och han konstaterar att trots den kritik han har, så ser han framgångsfaktorer även av detta försök.

– Den finska utvärderingen visade på positiva hälsoeffekter, att de som fick basinkomst tog andra jobb och att jobbsökandet inte minskade. Slutsatsen av den erfarenheten är framför allt att sanktioner mot arbetslösa inte är nödvändiga.

Men Guy Standing menar att försök i andra länder gjorts bättre. Han lyfter fram Malawi och Kanada som två exempel.

– I Malawi ser vi att kvinnor kan lämna misshandelsförhållanden. Våld mot kvinnor är en pandemi i sig, över hela världen, ett enormt problem! Och Kanada har i en utvärdering visat att sjukvårdskostnaderna för att hantera psykisk ohälsa minskade med åtta procent, till följd av ett lokalt införande av basinkomst. Stress är ett enormt samhällsproblem idag och för med sig enorma kostnader!

Dessutom vill Guy Standing lyfta fram det införande av basinkomst som gjorts i amerikanska North Carolina, där urinvånare som driver kasinon bestämt att en del av vinsten ska gå till en basinkomst i samhället.

– Av en slump startade ett forskningsprojekt om barns utveckling vid samma tid i området. Data samlades in under många år och det visade sig att barn i de familjer som hade basinkomst låg i snitt ett år före i sina skolresultat än barn till familjer som inte hade basinkomsten. Jag tror att man kan se en nyckelfaktor här, med minskad ekonomisk stress minskar konflikterna i en familj och barnen får bättre studiero.

Fantasin spelar roll

Konstnären Cecilia Edefalk, har liksom Dror Feiler, haft ett tioårigt arbetsstipendium.

Först blev hon jätteglad och tänkte att nu kan jag leva gott. Riktigt så var det inte, för en basinkomst på cirka 10 000 kronor täckte ju bara just det basala. Men hon ser ändå en positiv effekt för sitt konstutövande, framför allt för att det gav ro att inte bara jaga inkomster utan också kunna planera framåt, utan samma ekonomiska stress.

– En basinkomst innebär en stabilitet. Och som konstnär så tror jag att det är viktigt för att kunna vara egensinnig, friare i relation till marknaden. Jag tror att det har en stor betydelse på det stora hela. Och jag önskar verkligen att bas­inkomst kunde införas åt alla, det skulle vara strålande! De som vill tjäna mycket pengar, de jobbar ju ändå.

Om basinkomst skulle ge en skjuts åt kulturlivet tror hon att det skulle vara värdefullt för hela samhället.

– Konsten är en fri kanal, den kan kritisera och spegla vad som händer. Den tillför fantasi och fantasin är inte att förakta. Det finns ju de som köper konst som investering, men ingen köper konst för att den egentligen gör nytta, den är till för fantasin, där finns värdet. Jag tycker att det är en viktig ingrediens, utan fantasi är samhället kallt.

Skarp kritik från vänster

Det låter onekligen positivt. Ökade möjligheter att upprätthålla fysisk distans mot corona. Minskad fattigdom. Möjlighet att vägra exploatering. Och en skjuts åt kulturlivet…

Ändå finns en skarp kritik mot idén med basinkomst och i Sverige kommer den inte minst ifrån vänsterhåll. Varken Socialdemokraterna, Vänsterpartiet eller LO är för en basinkomst. När jag ringer upp Vänsterpartiets arbetsamarknadspolitiska talesperson Ali Esbati och LO:s välfärdsutredare Joa Bergold så argumenterar de båda för att en basinkomst skulle betyda en risk för att socialförsäkringssystemet urholkas och snarare sätter ett ”tak” för vad den som har en ekonomiskt utsatt situation kan få för hjälp.

Ali Esbati ser en uppenbar risk för att införandet av basinkomst skulle bli kontraproduktivt mot det man vill uppnå.

– Utgångspunkten är bra, att ingen ska stå på bar backe. Den sympatiserar jag starkt med, och därför är det viktigt att hitta sätt för att tillgodose det. Men det handlar om att vi behöver sociala skyddsnät som täcker alla över en fattigdoms­nivå – i sista hand genom försörjningsstödet.

Ali Esbati har drivit frågan om höjda golv i trygghetssystemen i riksdagen i många år, och han vet hur svårt det är att få majoritet för sådana beslut. Därför tror han att risken är överhängande att en basinkomst anses bli tillräcklig för de som har svårt att få en löneinkomst, vilket snarare riskerar att öka klyftorna.

– Jag tror att det blir svårare att upprätthålla socialförsäkringssystemen. Vi vet att det finns många problem med dem idag, många faller igenom, men det är där vi behöver lägga krutet, på att fixa till dem. Basinkomst är en annan approach, för då släpper samhället kopplingen till arbete i socialförsäkringssystemet – i stället ska alla få en del av de resurser som produceras. Risken är att det socialförsäkringssystem vi byggt upp som lett till en relativ sammanhållning och trygghet, med brett folkligt stöd, urholkas. Det är ingen slump, som jag ser det, att idén med basinkomst inte bara kommit från ett progressivt håll utan även får stöd från delar av högern. Centerpartiet har till exempel varit inne på en grundtrygghetsmodell, vilket är en konkurrent till den inkomstbaserade modellen. Men det betyder att det offentliga drar sig tillbaka, som ansvarig för människors väl och ve.

Inte heller den skenande arbetslöshet som är på intåg till följd av corona, ser Ali Esbati som ett argument för basinkomst.

– Vi behöver snarare en aktiv arbetsmarknadspolitik, med bra arbetsmarknadsutbildningar.

I LO-borgen resonerar välfärdsutredaren Joa Bergold i liknande tankebanor. Samtidigt tror hon att den akuta coronakrisen kan behöva innebära att förändringar görs snabbt för att säkra människors ekonomiska grundtrygghet. Ett exempel kan vara att stora grupper människor som normalt inte skulle behöva försörjningsstöd ändå behöver det nu och att vi måste se över alla de hinder som står i vägen för att vara berättigad till det, som att äga sin bostad och att ha en slant på banken.

– Jag tror till exempel att kravet på att avyttra sitt eget kapital för att vara berättigad till försörjningsstöd måste ses över, åtminstone tillfälligt. Dessutom måste försörjningsstödet bli bättre, för det är en fattigdomsfälla idag. Men det viktiga som vi ser det är att dessa grupper, som i det här sammanhanget antas vara personer som blivit arbetslösa, fångas upp av en välfungerande a-kassa.

Men de tankegångarna innebär inte att basinkomst ligger på LO:s agenda.

– Det gör däremot att titta på den ekonomiska familjepolitiken, underhållsstödet, bostadsbidraget, allt det som inte följer med i kostnadsutvecklingen. Vi ser problemen tydligt, men tror inte att basinkomst är rätt väg att lösa det på. Vi kämpar för legitimiteten i systemet genom att få upp både golven och taken för ersättning, så att de blir så pass generösa att även de med höga inkomster är villiga att betala. Där ser vi ett problem idag, de som har höga inkomster får inte ut tillräckligt, vilket undergräver systemen.

Joa Bergold ser även en risk för att viljan att vara med i fack och a-kassa minskar om människor har en basinkomst – och hon tror inte att de prekära jobben skulle bli färre för att den som har en basinkomst kan vägra exploatering.

– Vi ska vägra exploatering via fackligt arbete. Vår utgångspunkt är att driva kampen mot exploatering inom den fackliga rörelsen.

Men hittills har det inte varit särskilt framgångsrikt, facket har haft svårt att nå och organisera de allra mest utsatta?

– Jag menar inte att spela ner de brister som finns, men basinkomst blir inte en automatisk Quick fix. Nu finns snarare en möjlighet, i och med coronakrisen, att ta stora steg framåt i vårt sätt att bemöta krisen. Plötsligt ser vi en större lyhördhet för att höja a-kassan och sjukförsäkringen. Ett annat steg kan vara att indexera barnbidraget så att det följer prisutvecklingen. Samtidigt har människor fått en ny förståelse för arbetsvillkor inom branscher som varit helt osynliggjorda. Det handlar om äldreomsorgen, bussförare, undersköterskor, sophämtare och alla de som säkrar varudistributionen… Jag tror att vi kan jobba framgångsrikt vidare med att förbättra villkoren för de här grupperna, få ett stopp för prekarisering av arbetsmarknaden. Basinkomst riskerar att bli en paradoxal armkrokning mellan löne- och villkorspressarhögern och en basinkomstvänster.

Pengar på kontot direkt

Trots dessa invändningar från både de etablerade riksdagspartierna till vänster och facket, finns det faktiskt i riksdagen ett parti som driver frågan om att basinkomst ska utredas i Sverige, nämligen Miljöpartiet. Vid kongressen 2015 beslutade partiet att verka för detta.

Och strax innan Per Bolund valdes till språkrör positionerade han sig för den typ av basinkomst, som provats i Kanada, nämligen en koldioxidskatt som innebär att pengarna delas ut direkt till medborgarna.

Riksdagsledamoten Rebecka Le Moine (MP) har motionerat om basinkomst i Sverige flera gånger – men när hon senast gjorde det förra året, just med kravet på att utreda frågan röstade även hennes eget parti nej.

– Vi lägger som miljöpartister riksdagsmotioner och det handlar om viljeyttringar. Riksdagen fungerar så att när vi sitter i regeringen så röstar vi för de propositioner som hela regeringen står bakom, förklarar hon.

En anledning till att hon driver frågan om basinkomst är att allt färre kan producera allt mer. Rebecka Le Moine menar att det är hög tid att börja dra politiska slutsatser av det. För en arbetslinje utan arbeten i tillräcklig mängd, hotar att urarta till disciplineringsinstrument, resonerar hon.

– Jag hoppas att de många försök med basinkomst som nu görs på grund av corona kommer att visa att det är möjligt. Der finns redan pilotprojekt och forskning. Om tanken är att undvika osäkerhet och kris tror jag att det är en effektiv metod.

Till exempel skulle hon vilja se att en omedelbar negativ inkomstskatt infördes, som en coronakrisåtgärd.

– Skatteverket borde kunna se vilka som inte får in inkomst på sina konton, och de som inte får in, säg minst 10 000 kronor per månad, får pengar från staten istället för att betala skatt till staten.

Genererar pengar?

Skulle Dror Feiler och andra konstnärer vara där de är idag om de inte fått basinkomsten tryggad under en längre period? Det vet vi naturligtvis inte. Men Dror Feiler menar att det är ett slöseri att Sverige satsar på de långa kontnärsutbildningarna och att studenter efter avslutade utbildningar så ofta befinner sig i en ekonomisk situation där de antingen behöver jobba med annat eller tänja på gränserna för att kunna ta del av socialförsäkringssystemen. Han kallar det för resursslöseri.

För honom själv var de tio åren med basinkomst viktig. Det var på 1980-talet, då han inte var lika etablerad som idag.

– Eftersom jag kunde betala hyra och mat kunde jag koncentrera mig på skapandet. Jag kunde ägna mig åt stora orkesterverk, sådant som är extremt tidskrävande. Och för att jag kunde göra det, genererades mer jobb. Så tänker jag, en basinkomst, det kan till och med generera pengar. Det svenska musikundret har genererat hur mycket som helst till staten! Och svenska kulturutövare är viktiga i våra internationella relationer, det hänger ihop med vår export av precis allt. När Sverige vill sälja, säg Jas 39 Gripen, är det prestige att skicka våra konstnärer till landet, det ger goodwilll.

Men det finns också en annan sida av konsten, en som Dror Feiler menar är betydligt viktigare än att generera intäkter och goodwill, att kulturen drabbar oss – och i det hjälper oss att bevara vår mänsklighet. Kulturen spelar därför roll, även i formandet av politiska rörelser för en annan, mänskligare värld.

– Min senaste utställning heter Mitt försvarssystem, det har att göra med hur jag försvarar min mänsklighet. Om jag upplever världen som hård och orättvis, hur gör jag för att försvara mig? Genom ljudet från speldosor och ljuseffekter? Det är också politiskt. Hur ska jag som människa inte bli som mina fiender, bli ett twittermonster som vissa på högerkanten? Hur ska jag försvara mig mot det?

Konstens kassaflöde är annorlunda

I dag finns krisstöd till de svenska företagen – även till kulturutövare. Summan av de olika stöden uppgår till många hundra miljarder.

Men Dror Feiler konstaterar att utifrån de ansökningsblanketter som finns, är det nästintill omöjligt för kulturutövarna att ta del av krisstöd.

Själv skulle han gett nio konserter i Kina under april månad. I maj skulle han framträtt i Kurdistan, Marseille och Berlin. Allt bokades av på grund av corona. Har han några skriftliga kontrakt som kan bevisa utebliven inkomst? Nej.

– Det är nästan alltid muntliga överenskommelser i kultursfären. Och detsamma gäller ju för inkomsterna, de är ojämna. Jag kanske hade 0 inkomst i april månad 2019 men fakturerade tre gånger en normalmånad i mars. Hur ska jag då kunna jämföra april 2020 med 2019 och visa att jag har uteblivna inkomster? Kulturutövare har inte samma typ av kassaflöde som andra företag.

Den utställning Dror Feiler medverkade i tidigare i vår, ”Konstnärslön nu!” väckte frågan: Ska vi ägna vår tid åt att fylla i blanketter eller ska vi göra konst?

Men Dror Feiler menar att konstnärers osäkra arbetsförhållanden inte är unika, hela samhället står inför stora utmaningar på grund av corona, automatiseringar och klimatförändringar.

Projektet ”Konstänrslön nu!” mynnar därför ut i ett konkret förslag på att Sverige inför en ovillkorad konstnärslön – som en pilotstudie för medborgarlön.

– Kultur är det som håller oss ihop oss, den är viktig. Men jag har problem med att kräva bara konstnärslön, för vem är det som bestämmer vem som ”är” konstnär. Vissa kanske tycker att min musik är oljud. Vem ska avgöra det? Med en basinkomst eller medborgarlön, kalla det vad du vill, kan ingen ifrågasätta det. En ung tonsättare eller konstnär kanske gör något som ingen sett eller hört, det är inte ”erkänt”. Varför ska konstnärerna ha och inte alla? Kanske samhället ska må bättre då – kanske människorna ska må bättre?

Kan det vara billigare?

Även Johan Ehrenberg, ETC:s grundare, argumenterar för att det finns ett ekonomiskt argument att ge medborgarna lön. I en ledare i dagstidningen Dagens ETC skrev han i förra veckan att det blir billigare än att låta bli:

En basinkomst (eller medborgarlön som det också kallas) är dyr om man bara räknar utgiften, men glömmer inkomsten. För mig kan en basinkomst bara stödjas om den är så hög att en människa faktiskt kan leva på den. Som en förbättrad folkpension (och givetvis gälla även äldre). Säg att alla har rätt till 15 000 som grundinkomst per månad, det ger det offentliga intäkter tillbaka i form av moms och kommunalskatt på nästan hälften. Men det tar också bort en massa gemensamma kostnader för försörjningsstöd, sjukersättning, studiebidrag och vi kan bli av med den märkliga idén med studielån och ersätta den med studielön i form av basinkomst.

Kostnaden netto blir till slut rimlig och den stora vinsten är självklart den individuella frihet det här kan ge. Friheten att ställa om och prova annat. Friheten att ta sig tid.

Vem har rätt?

Har konstnärerna och förespråkarna rätt – är införandet av basinkomst en smart väg att hantera både coronakrisen och ojämlikheten?

Eller har vänsterpartierna och facket rätt – är det en åtgärd som riskerar att gå i armkrok med högern och slå sönder vårt sociala trygghetssystem?

Det är en fråga vi behöver ställa oss. Själv grubblar jag över svaret, och nynnar under tiden:

Don’t wanna work, work, work!

I wanna make money while I dream!

I am, always almost there… 

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.