Fyra år senare meddelar Gustav Fridolin att han avgår. Detta efter att partiet – trots att klimatfrågan ligger högre på agendan än någonsin – gjorde ett katastrofval. Det sliter att sitta i regeringen, lyder den officiella förklaringen.
– Jag meddelade valberedningen redan i vintras att jag avsåg att avgå efter riksdagsvalet. Det eftersom jag tycker det är rimligt att avgå på den första kongressen, för att ge min efterträdare god tid att till jobba ihop sig med Isabella Lövin, säger Gustav Fridolin till Dagens ETC.
Beskrevs som ett underbarn
Gustav Fridolin omtalades länge som ett underbarn i svensk politik. Han skildrades som både idealist och aktivist och började med politik redan i tioårsåldern. Att göra skillnad på riktigt har varit hans mantra. Något som skulle visa sig svårare i praktiken.
Supervalåret 2014 började bra. Partiet fick över 15 procent i EU-valet. MP blev större än både SD och Moderaterna. Fridolin badade i fontän. Riksdagsvalet kom därför som en besvikelse.
Valresultatet gav inte partiet det drömläge i regeringssamarbete med Socialdemokraterna man hade drömt om. Istället väntade fyra år av svekdebatt, utbrytare i riksdagsgruppen, ministerskandaler och opinionssiffror som i långa perioder legat under riksdagsspärren.
Hur har den svekdebatt som präglat den senaste mandatperioden påverkat dig personligen? Hur mår du?
– Jag mår bra tack. Men jag hade inte klarat av att ro ut stormen om jag tänkt att det är detta jag ska ägna mig åt resten av livet. Mitt engagemang utanför politiken har varit väldigt viktigt. Att träffa flyktingar och att ordna med Rissne Pride bland annat.
”Sex månader kvar”
Valresultatet gör det svårt att anse att Fridolin avslutar riksdagskarriären med flaggan i topp.
Vad är du mest besviken över under din tid i riksdagspolitiken?
– Det är klart det finns besvikelser. Det senaste valresultatet är såklart en av dem. Det finns verkligen utrymme för ett större grönt parti i dagens läge.
Finns det något du direkt ångrar?
– Jag har ju sex månader kvar, så den riktigt djupa analysen och mina avslöjanden får dröja lite till. Men jag kan väl säga att det har varit en del riktigt djupa kompromisser och man kan ju alltid fråga sig: Skulle vi ha kunnat komma längre? Men samtidigt känner jag att jag alltid har försökt driva på så hårt det går, även då det varit motvind.
Vad är du mest stolt över?
– Det är klart att jag är väldigt nöjd med genomdrivandet av klimatlagen, samt hur Sverige kunde bidra till att Parisavtalet kom på plats. Jag är också väldigt nöjd med att Sverige fått hårdare regler kring vapenexporten på plats och att vapenavtalet med Saudiarabien har slopats. Det arbetet jag fått göra med den svenska skolan är en annan sak som jag känner mig stolt över. Vi har sett hur resultatet för eleverna har gått upp.
Jag förstår att du inte kan uttala dig om vem som bör bli din efterträdare. Men vilka egenskaper bör den personen ha?
– Jag kan inte sitta här och ställa upp någon kravprofil för nästa språkrör. Det jag kan säga gäller lite mer generellt för Miljöpartiet, nämligen att vi måste bli bättre på att visa att solidaritet med miljö och klimat måste hänga ihop med solidaritet för människor. Att miljöpolitiken måste hänga samman med en rättvisepolitik.
Carl Schlyter, före detta riksdagsledamot för MP
– Han blir ihågkommen för att ha lyft in Miljöpartiet i regeringsställning för första gången samt för ett antal genomförda reformer. Men han blir även ihågkommen för priset vi blev tvungna att betala för det: nya motorvägar, flygplatser och brunkolsgruvor som inte stängts, samt flyktinguppgörelsen. I ärlighetens namn var det inte hans fel, utan den linje som partiet valde under hans tid som språkrör. Men priset för Miljöpartiet har blivit ett stort medlemstapp, dykande opinionssiffror samt ett mindre avtryck i den ideologiska debatten.
Birger Schlaug, före detta språkrör för MP
– Han var ju med och förde in Miljöpartiet i regeringen, på gott och ont. Naturligtvis är det främst det han kommer att bli ihågkommen för. Han var även det första språkröret som hävdade att han var ”grön liberal”, i stället för bara ”grön”, vilket var väldigt uppseendeväckande. När Åsa Romson avgick, det var väldigt osnyggt. Antingen så skulle båda språkrören ha avgått eller inget alls. Särskilt i ett parti som MP, som haft jämställdheten som en grundläggande princip ända från början. Ytterligare ett problem är ju att partiet under många år, men inte minst under Fridolins tid, har avideologiserats.
Maria Ferm, migrationspolitisk talesperson för MP
– Gustav har betytt och betyder fortfarande väldigt mycket för Miljöpartiet. Han har gjort en otroligt viktig insats under många år och jobbat inte minst med att åstadkomma konkreta förändringar för en mer jämlik och mänsklig skola. Han är väldigt grundad i solidaritet och medmänsklighet och har på så vis medverkat till att väldigt svåra frågor blivit lite mindre hårda i slutändan. Han är en av de starkaste och mest envisa politiker jag känner, samtidigt som han är väldigt mänsklig. Han var ju bland annat med och drev igenom påskuppropet 2005, som ledde till att tusentals flyktingfamiljer fick stanna i Sverige.
Bertil Torekull, publicist och författare
– Jag förmedlade redan från början genom en debattartikel i Svenska Dagbladet att det var fel av MP att gå in i regeringsställning, eftersom de därmed riskerade att förlora sin själ. Jag fick rätt på alla punkter och MP har till följd av det även förlorat sitt väljarstöd. Det är tyvärr den bild som kommer att bli bestående av Gustav Fridolins tid som språkrör, men jag varnade honom. Jag kan inte se att han har gjort något avtryck som är hundra procentigt positivt. Det skulle i så fall vara det han gjorde för omkring 15 år sedan, då han kom in i partiet som ett politiskt underbarn och bidrog till att många unga drog sig till MP.
Maggie Strömberg, författare och MP-expert
– Hans framgång var länge att han inte lät som andra politiker, han uttalade sig mycket i medierna och var ofta arg på dem som styrde i det egna partiet. Den rollen passade honom mycket bättre än den som sen skulle försvara svåra kompromisser och hålla koll på ett spretigt parti. Även om många tycker att det är bra att han avgår nu så kommer han nog ändå på sikt bli ihågkommen som den som tog partiet in i regeringen – och överlevde det. Han var också passionerad och personligt engagerad i allt han gjorde.
