Det finns sällan ett enskilt svar på frågan om ”hur det började”, men släktforskaren Gunilla Didriksson drar sig till minnes två situationer som satte historien i ett nytt perspektiv: bonaden i barndomshemmet och Margareta Fröberg.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Hemma i hallen hade vi en tavla som berättade vem som hade ägt vår gård. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna där eftersom jag var kvinna, men det gjorde jag. Sedan hade jag en bra historielärare, Margareta Fröberg hette hon. Hon fick i gång mitt intresse för historia, det betydde mycket.
Gunilla Didriksson har ägnat sig åt lokalhistorisk forskning och släktforskning i drygt 30 år. Var hon än befinner sig bär hon med sig sitt omfattande grenverk av släkter i minnet. Jag frågar om hon känner till släktnamnet Storm som har dykt upp i min egen Bergslagshistoria, och jodå, visst ringer det en klocka.
Sociala spår sedan 1500-talet
Som släktforskare är det enklast att börja gräva där man står, med mor och far eller närmaste släktingar. Gunilla är uppväxt i byn Resta i Ramsbergs församling där hon har letat sig tillbaka ända till 1500-talet. Forskningen har visat hur sociala gränser har skapats och levt kvar under hundratals år.
– Halva församlingen tillhörde frälset och andra halvan bergsmännen. De gifte sig aldrig med varandra. Jag såg en väldigt klar linje och en stark social gräns. Det är sådant som finns kvar än i dag under ytan, säger hon.
Hon är också på det klara med att historien består av mängder av män och en och annan kvinna. Den som varken har ägt mark eller betalat skatt lyser med sin frånvaro i rullorna. Däremot är det tydligt att änkor som har tagit över sina mäns gårdar har drivit dem med framgång. Och den allmänna uppfattningen om att gårdar har ärvts i raka led från fäder till äldsta sonen, det har snarare visat sig vara ett undantag än en regel, menar Gunilla Didriksson.
– De valde den som de tyckte var mest lämplig. Hade dottern en bra man kunde lika gärna han få driva gården.
Ett inte helt ovanligt problem är att ett led i släktträdet avslutas med ”fader okänd”. Det kan vara svårt att spåra föräldrar i efterhand, men det är inte helt omöjligt, berättar Gunilla.
– Man måste ha en hel del kunskap för att klara av det och vara lite klurig. Framför allt måste man leta precis överallt. Ibland hittar man uppgifter på de mest oväntade ställen, säger hon och berättar om en situation där faderns efternamn hittades i konfirmationsboken och en händelse där både far och mor varit okända och där namnen fanns i periferin av prästens noteringar. Diskussionen leder oss in på möjligheten att hitta släktingar med hjälp av dna. Något som Gunilla tycker är högintressant. När hon var 20 år och ville bli blodgivare uppdagades det att hon hade en för Sverige ovanlig blodgrupp. Vad skulle ett DNA-test visa, funderar hon?
– Det är oerhört intressant. Jag ska göra en test i höst.
Den som vill börja med släktforskning ska vara noggrann med att utgå från trovärdiga källor. Kyrkoböckerna och husförhörslängderna är ett första steg in. Vid gårds- och bygdeforskning är gamla kartor till hjälp. Ut i naturen, jämför och leta, uppmanar Gunilla. Och glöm inte att fånga upp berättelserna från folk som fortfarande minns.
– Man kan komma till en by och tro en massa saker, men det finns inget som kan slå en bybo. De har berättelserna som inte finns nedskrivna, säger Gunilla.
