Är det verkligen så här livet bör levas? Den frågan ställde sig nöjesjournalisten och Malmöbon Gustaf Söderfeldt för snart tio år sedan. Tempot, trängseln och trafiken i det han kallar för "betongvärlden" kändes alltmer otillfredsställande. Han längtade efter friska vindar och öppna vidder. Och att själv vara aktiv i stället för att passivt slussas mellan olika snäva utrymmen. Lägenhet, buss, kontor, buss och lägenhet igen. Sambon Caroline kände likadant.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I Åmmeberg utanför Askersund fanns en gammal lantbruksgård som hade gått i arv i generationer i Gustafs släkt. Trots att den inte hade använts för lantbruk på över 40 år, växte en eggande tanke. Tänk om de skulle flytta dit och leva som bönder? Trots noll erfarenhet av lantbruksliv bestämde de sig plötsligt en dag.
– I efterhand ser jag ju att vi var väldigt naiva. Om vi hade vetat vad vi gav oss in på hade vi nog inte vågat. Jag är glad att vi tog steget, säger Gustaf Söderfeldt.
Få grisar blev snabbt flera
Ska man vara bonde så ska man väl ha grisar, resonerade paret. Målet var först att gården skulle vara självförsörjande, men några få grisar växte snabbt till ett 30-tal. De började sälja kött till andra gårdar i trakten och efter bra respons öppnade de också en handel i Askersund, där de även sålde kött från andra lokala bönder.
– Det var otroligt uppskattat. Det var mycket snack om hur bra grisarna hade det och om hur otroligt fint det här köttet var, säger Gustaf.
Blomstrande affärer
Även stadsbor hungrade efter det fina fläsket och under en period var de leverantörer åt Michelinrestauranger i Stockholm. Men samtidigt som affärerna blomstrade började Gustafs samvete skava allt mer.
– Det hade blivit så mycket business av det, ursprungstanken var långt borta. Plötsligt var vi en vandrande reklampelare för köttätande. Hur bra grisarna än hade det, så var det ju fortfarande så att vi dödade dem i onödan. Vad jag trodde på och vad jag faktiskt gjorde stämde inte överens, säger han.
Så kom den stund som skulle förändra allt. Gustaf och Caroline stod som vanligt i affären en dag och tittade på Youtube-videos om lantbruk och odling. De snubblade över en video med veganer som visade hur man kan hantera och tillaga grönsaker. Och något klack till.
– Man har ju bilden av att kroppen rent fysiskt behöver kött för att må bra. Men de här veganerna var extremt hälsosamma och välbyggda människor, som inte åt animaliska produkter över huvud taget. Det var en total aha-upplevelse, plötsligt fanns det ingen mening kvar alls med att fortsätta som jag gjorde.
Enorm lättnad efter beslutet
När beslutet var taget skickades de sista grisarna snabbt till slakt och affären stängde. Lättnaden var enorm. Samtidigt var de nu tillbaka på ruta ett. Hur skulle de försörja sig på att enbart odla?
– Små grisgårdar finns det ett gäng av, men småskaliga lantbruk är det ont om och det är för att det är svårt med våra årstider. Man får bara en chans och blir skörden dålig det året så står man där tomhänt.
"Känner att jag tror på det jag gör"
Som Gustaf hade förutspått är gården inte lika lönsam längre, åtminstone inte under vintern. Men det är ett pris han gärna betalar. För att få ekonomin att gå ihop under de kyligare månaderna jobbar han
i stället extra som mellanstadielärare.
– Nu vaknar jag upp varje morgon och känner att jag tror på det jag gör. Det är det viktigaste av allt. Jag tycker också det är roligt att bryta upp vardagen med lärarjobbet och få det sociala utbytet där.
I dag är Gustaf engagerad i att få andra att dra ned på sin köttkonsumtion. Han håller regelbundet föreläsningar och för sjunde året i rad arrangerar han till hösten Vegofesten i Örebro. Förhoppningen är att allt fler ska upptäcka att den veganska maten varken är tråkig eller näringsfattig.
– Vi har en enorm köttfetischism i samhället, som bygger på en slentrianmässig och primitiv föreställning om mat. Faktum är ju att vi kan välja, och allt fler gör också det valet. Jag ser ljust på framtiden, säger Gustaf.
