Göran Greider: "Jag lever i en permanent förlust"

Vingåker – eller ”lilla Borås”– var på 1960-talet ett samhälle format av konfektionsindustrin. Hela släkten så långt bakåt Göran Greider kan se arbetade med sömnad. Hans mamma började arbeta på textilfabriken som 13-åring, blev sedan hemmafru för att senare återvända till fabriken, medan hans pappa växlade mellan yrken som lastbilschaufför och arbete på sjön.

Det fanns inte mycket pengar, men ändå en stadig känsla av att folk fick det bättre. Till en början bodde familjen i en liten hyreslägenhet, men efter några år lyckades hans pappa låta bygga ett mindre hyreshus med plats för fyra familjer – och så småningom, i slutet på 60-talet, en klassisk tegelvilla.

– Känslan i luften när man cyklade genom Vingåker var att man satsade på det offentliga. Plötsligt hade de smäckt upp en splitter ny simhall eller skola. Men framför allt så var folk engagerade, både politiskt och fackligt. Grannen i villaområdet var kassör i arbetarrörelsen. Jag reflekterade inte över det då – det var bara självklart.

I tonåren spelade Göran Greider fotboll, hade midjelångt hippiehår och lirade gitarr (bland annat i bandet Göran Greiders), men var också flitig i skolan. Till gymnasiet valde han naturvetenskaplig linje med målet att läsa till ingenjör på KTH.

– Men så blev jag träffad av asteroiden ”puberteten”, började skolka jämt och sådär. Sen började jag läsa en massa litteratur och började skriva.

Arne Ruth, chefredaktör på DN, ringde upp och värvade honom till att börja skriva kulturartiklar för tidningen.

– Går man upp på redaktionen idag är det en kommandotrupp som sitter där helt tysta och knattrar på sina datorer. Men då var det en stor verksamhet, nästan som en institution. Författare gick in och ut. Alla rökte och pratade.

Livet som frilansande journalist och skribent flöt på – mycket för att han alltid varit snabb på att skriva. Men skrivandet handlar också om djupare saker.

– Skrivandet är ju ett sätt att läka ihop – särskilt när man skriver litterärt. Ett sätt att foga ihop kringdrivande delar av psyket.

En av sakerna han ofta bearbetar är vad förflyttningen från arbetarklass till medelklass, eller till och med övre medelklass, gjort med honom. Grubblerierna kommer ut i text – just nu i ett manus där Göran Greider provar alternativa liv han kunde ha levt om han hade blivit kvar i Vingåker. En av hans dubbelgångare sitter och skriver på en bok men har aldrig publicerat sig. En annan har börjat jobba på kommunen och ritar en ny skola. I botten handlar det om att knyta an till en värld som för honom gått förlorad.

– Om jag kommer till Vingåker eller träffar någon som fanns där när jag växte upp, inser jag att jag lever i en permanent förlust av en livsvärld. Man har egentligen lämnat kvar 90 procent av sig själv i minnet. Det är såklart dubbelt, för jag har vunnit något på att utbilda mig och göra något annat än föräldrarna och kompisarna från förr – men det är ändå en förlust. En förlorad känsla av samhörighet.

Samhörigheten kan handla om beteenden i vardagen, eller attityder till pengar och kultur.

– För mig är det till exempel inte självklart att kultur är jätteviktigt, för det var inte det när jag växte upp. Jag gick aldrig på teater. Ganska många saker kan jag tycka är lite pretentiösa.

När vi börjar tala om förluster på ett större, samhälleligt plan, blir Göran Greider snabbt nedslagen över att ha sett det vänstersamhälle han växte upp i övergå i "ett uttalat högersamhälle".

– Det är enorm förlust av ett samhälle jag ändå trodde på. Ett välfärdssamhälle där idén var att det skulle bli lite mer jämlikt för varje år.

En av anledningarna han för fram är att arbetarrörelsen förlorade kontakt med folkligheten, något som inom sociologin kallas för ”brahminisering” efter att den franska ekonomen Thomas Piketty etablerade uttrycket. Ordet syftar på den indiska överklassen – brahminerna – och illustrerar den förflyttning där vänstern tappat mark i arbetarklassen för att istället vinna anhängare bland högutbildade i medel- och överklassen. Något som blir tydligt i exempelvis svenska bruksorter, som Norberg, där Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tillsammans hade runt 70 procent av rösterna från 70-talet fram till millennieskiftet. I senaste valet fick SD 26 procent av rösterna, S 37 procent och V rekordlåga 7,7 procent. "En tragedi", suckar Göran Greider.

– Vänstern har alltid haft väldigt svårt att förstå varför högerpopulismen vuxit sig så stark. Hur man nästan avfärdar det som en form av psykisk åkomma, att folk helt enkelt är lite knäppa i huvudet. Visserligen avskyr jag Åkesson och Trump och hela deras anhängarskara jag med, men jag tycker inte att det är lika gåtfullt att folk lägger sina röster på dem. Eftersom de framställt sig som att de är i fiendskap med den etablerade ordningen. Och det är en stark sak, säger han.

– När jag växte upp fanns en självklar hållning att de där uppe var farliga typer. Alltifrån läkare till chefer, för att inte tala om politiker. Har man känt den via sin uppväxtmiljö, tror jag det är lite lättare att förstå den här utvecklingen.

Han poängterar samtidigt att det såklart inte räcker att moraliskt fördöma de som har makten. Inte ens att ta fram nya politiska program.

– Den stora grejen under 1900-talet är ju inte den politik som socialdemokrater förde i land efter land, utan det faktum att man lyckades bygga upp rörelser: allt från hyresgästföreningar till byföreningar och fackföreningar. Att folk var med. Det är den typen av rörelse som behövs igen.

Samtalet bryts av att Cleo biter tag i Görans skor, morrar och lever rövare. Han låter lagom sträng när han försöker stoppa henne:

– Men hallå, ska du ha sönder mina nya skor?

– En sak man lär sig av att ha hund är att man inte kan planera. Att det blir som det blir. Kontrollbehov, det får man släppa, säger han och klappar på soffan bredvid honom för att försöka få Cleo att hoppa upp och lägga sig.

Till en början var Göran Greider motvillig till att skaffa hund, till och med hundrädd. När han gick på promenad och passerade en hundägare med lös hund kunde han ropa: ”Koppla hunden! Annars ringer jag polisen!”. Men efter ett dygn med Stina – för omkring 17 år sedan – var han omvänd.  

– Det är väl lite samma reaktion som hos de som får barn första gången. Det sitter så djupt, grunderna har vi i någon mån med oss biologiskt.

I sin bok "Stinas bästa vän" skriver han om husdjursrelationen som ett sätt för människan att hantera sin förlust av närheten till naturen.

– Massa djurarter försvinner i rasande takt. Det är verkligen en stor förlust. Vi behöver djuren för att komma ur vår artegoism, och där är ju hundar så lätta – de är ju sedan flera tusen år så sammanvävda med oss.

När Stina dog blev han också väldigt överraskad över hur stor sorgen blev. Det var ju bara en hund, ingen människa? En upplevelse han upptäckt att han delar med många andra.

– Folk blir ofta häpna över hur ledsen man blir. När min pappa gick bort var det en helt annat sorts sorg, inte lika omedelbar. Och jämför man med hur man känner inför att en halv miljon flyktingar måste fly från en krigszon, kan man ju känna att det är idiotiskt att bli så ledsen över en hund. Men att en halv miljon människor flyr är en abstraktion. Man umgås inte med en halv miljon människor – man umgås med en hund eller en människa.

Att sorgen ser annorlunda ut jämfört med när en människa dör, tror han också handlar om den fysiska närheten.

– En hund är med en hela tiden, på ett sätt som en människa sällan är. Direkt när man vaknar på morgonen kastar den sig över en och slickar en i ansiktet. Människor brukar inte göra det. Det blir en väldigt direkt och kroppslig saknad, som också har med rytmen i livet att göra. Plötsligt finns inget skäl att gå på promenad längre. Det blir som ett stort hål i hela vardagssystemet.

För Göran Greiders del tror han också att det är kopplat till hans personlighet. Han betraktar sig som en ensamvarg som i hunden Stina fick en ordlös frände. Språket emellan dem var ett annat, mer bestående av fysiska signaler.

– Jag är bra på att prata inför folk. Men inte det här med nära vänner. Min dotter är mycket bättre på att odla sina vänskaper till exempel. Det har aldrig jag varit. På något vis blev Stina min bästa vän, en existentiell skyddsvall. Särskilt vid motgångar. Det beror helt enkelt på att hunden har ett annat medvetande, som inte vet samma saker som man själv vet. Och det är otroligt befriande.

Cleo har lagt sig till ro på soffan tätt intill Göran Greider. Jag undrar om han funderar på att skaffa en ny, egen hundvalp. Han dröjer på svaret, säger det inte rakt ut, men man förstår. Att ersätta Stina är såklart inte möjligt. Hon var den hon var. En ny hund skulle vara något annat.

– Det här arrangemanget fungerar väldigt bra i nuläget.

Förlusterna i hans liv är inte bara kopplade till hundar, den förlorade klasstillhörigheten och de större politiska motgångarna i allmänhet, utan även till de senaste årens sviktande hälsa. Just nu gör den sig konkret påmind genom ett stort fyrkantigt plåster mitt på hans huvud – ett svårläkt sår efter en hudtumör som han fått på grund av alla behandlingar med cytostatika senaste åren.

Vid ett tillfälle i samband med hans cancersjukdom flåsade döden honom i nacken. Han hamnade i respirator, och läkaren ringde hem till hans fru och sa att det var 50 procents chans att han skulle överleva.

– Alla som genomgått något sådant inser att man är beroende av andra. Sedan kommer man ganska snabbt tillbaka i gamla hjulspår. Men en liten rest finns kvar, ändå. Jag tror de flesta som närmar sig 60 inser det, att vi går runt på väldigt skör is. Det påverkar så klart på det sättet att man värderar nuet lite mer.  

Att vara på väg att dö kan också sätta ens livsåskådning på sin spets. Göran Greider har vid några få tillfällen pratat om den tro han själv har, som började spira för runt 20 år sedan.

– Jag har inte skrivit så mycket om det. Jag har upplevt när jag skrivit om frågor om religion att det finns de på kultursidorna som tycker att man är galen. Lite på samma vis blir jag ibland misstänkliggjord när jag framställs som en litterär person, eftersom jag även är politisk debattör. Jag minns en författare som sa: ”Du låter som en politiker”. Vilket väl var det mest nedlåtande man kunde säga. Men att vandra fritt mellan de här olika världarna tror jag är viktigt.

I de stunder han varit på väg att dö har han dock inte tänkt så mycket på var han skulle ta vägen om han gick bort – mer på praktiska saker, som vem som skulle gå ut med Stina om kvällarna. Han säger att han lutar sig på KG Hammars ord: ”Vi kanske inte får uppleva någon himmel, men vi kanske i alla fall blir en ristning i Guds medvetande”.

Rent konkret finns tron ändå där som en botten, en slags tröst, i tillvaron.

– Jag har alltid varit förtjust i att klockan sex på lördagar höra kyrkklockorna i radion. Predikan kan jag slå av – det är själva klockan. När den ljuder över ett sjukrum, en bygd, har den något slags läkande kraft, som kallar samman folk, även en själv. Den klangen kan jag höra när jag skriver ut ordet mystiker. När jag stod lite deppad vid tårmilda skymningar på sjukhuset brukade jag bland annat läsa Mäster Eckhart. Av alla irrgångar som finns i religionerna tycker jag nog mystikerna är de bästa, de som inte har några egentliga doktriner, utan försöker hitta den där känslan. Punkter av tillit, helt enkelt. Jag tror väl att alla har det. Överlag tror jag att människor är mer religiösa än man kan tro.

På vilket sätt?

– Det visar sig ofta i kriser eller i epifaniska ögonblick, där man upplever något vackert skådespel på himlen en sommardag, sådana där ögonblick som vittnar om att vi har någon typ av översinnlig religiös impuls i oss allihopa. Sverige anses väldigt sekulärt, men jag tror det handlar om att hela svenska folket gjort en resa från ganska doktrinär kristendom till mystik.

Vem är Gud för dig?

– Ja, det vagaste man kan svara: Det är en känsla. Av att saker kommer att gå bra. Att saker hänger ihop. Av att det finns något att lita på. Någonstans är det väl hoppet om det gemensammas kraft, som i sin tur hämtar kraft från den där svagheten som delas kollektivt av alla människor.

Att döma av de orden går tron och det politiska ihop. "Vi har behov av ideologisk väckelse", lyder rubriken till en ledartext Göran Greider skrev nyligen i Dagens ETC.

– PO Enqvist skriver om hur en agitator kom till byn för att väcka dem. Arbetarrörelsen var väldigt bra på det där. Dels handlade det väl om något som låg i tiden – att folk blev väckta. Någon blev väckt till religiös tro – det kunde bli totalt inskränkt eller bra – andra blev väckta till att gå med i facket eller något parti. Det handlar väl också om det fanns människor med en stor förmåga att få med sig andra. De finns inte idag. Magdalena Andersson eller Mikael Damberg är inga väckelsepredikanter, det kan man verkligen inte påstå.

Det låter rätt pessimistiskt?

– Ja, pessimismen får man se upp för, den kan vara väldigt förlamande. Men kunskap om förlusterna kan ge en viss klarhet. Och förr eller senare kommer det visa sig att högern inte kommer kunna lösa ojämlikheten, klimatförändringarna och så vidare. Jag är helt övertygad om att människan löser de problem vi ställs inför i slutändan.