2010 hade polisen krossat förortsgängen och Mehdi Adnan Mossa lämnade gängkriminaliteten bakom sig. Nu ser han den bli allt brutalare.
– Det fanns ett businesstänk då, våldet var alltid det sista alternativet. För oss var det värsta som kunde hända att åka dit, eller göra mamma ledsen.
Det experter menar kom som en chock såg han komma redan då: det gränslösa våld där 14-åringar är både mördare och offer. Nu berättar han varför gangsterkulturen är ett importerat problem – men inte på det sättet som politikerna menar.
Första gången vi ska träffas för att göra intervjun ställer Mehdi Adnan Mossa in med ett sms strax efter utsatt klockslag. Hans pappa har gått bort samma morgon.
Samma pappa som bröt kontakten när Mehdi som 18-åring fick sitt första fängelsestraff.
Samma pappa som skickade vykort från Stockholm till Mehdi och hans mamma när de var kvar i Iran, dit de flytt från Irak. Pappan hade åkt i förväg till Sverige. Nu berättade han om det nya landet på baksidan av bilder från skärgården och flygfoton över Stockholm.
– Det var så vackert, grönskan, vattnet. Vi kom från öknen, det fanns inga sjöar. Vi var så taggade! Jag minns att jag luktade på pappret, det luktade annorlunda, berättar Mehdi Adnan Mossa.
Men väl i Stockholm blev inget som de tänkt. De hamnade i Flemingsberg, ett utsatt område på pendellinjen en bit söder om stan. Där fanns inget av det som Mehdi sett på vykorten.
– Husen var plåtlådor. Det var kallt. Plötsligt var vi tvungna att komma överens med 60, 70 andra kulturer, med motsättningar mellan sig. Det enda vi såg som var Sverige var köttbullar och svenska flaggan. Det fanns några svenskar i skolan. Sen försvann de också.
Skolan, ja. När Mehdi Adnan Mossa landade i Sverige som tolvåring hade han ingen skolgång bakom sig. I Flemingsberg blev startsträckan för lång och Mehdi var för annorlunda. Han blev ensam. Kände sig misslyckad, arg. Snart sökte han sig till gemenskapen som de gängkriminella i centrum kunde erbjuda.
I Flemingsberg, liksom i många andra utsatta områden, finns människor med bakgrund i stora delar av världen. Därför är det också enkelt för politiker att beskriva gängkriminaliteten som något som kommit till Sverige med invandringen, säger Mehdi Adnan Mossa.
– Men många av dem i förorterna är svenskar. Jag är invandrare, jag har invandrat. Men de flesta är födda här. Och i våra föräldrars hemländer finns ingen öppen gangsterkultur. Det som vi ser idag, med kriminella som flashar smycken och pengar på Tiktok och Snapchat, det är en kultur som Sverige har importerat från USA och delar av Europa. Gangsterkulturen är en västerländsk kultur som växt fram i utsatta områden.
När Mehdi Adnan Mossa drogs till de äldre kriminella i centrum fanns fortfarande strikta ramar inom gängen.
– Vi som var aktiva då försökte likna mc-gängen. De yngre skolades in av de äldre, hölls tillbaka när det behövdes. Det fanns en kod. Aldrig att man gav sig på någons anhörig eller gick hem och knackade på någons dörr. Det var tabu. Om det hade hänt, det hade blivit konsekvenser. Men det fanns vuxna som sa nej. Det fanns ett businesstänk, våldet var alltid det sista alternativet. För oss var det värsta som kunde hända att åka dit, eller göra mamma ledsen.
Men runt 2010 började skjutvapenvåldet inom förortsgängen i Stockholm eskalera. Då satt Mehdi redan i fängelse och avtjänade sitt tredje och längsta fängelsestraff. I slutet av 00-talet hade polisen trappat upp med riktade insatser mot gängkriminaliteten. Och de lyckades.
– De krossade oss. Många fick domar, konsekvenserna vägde plötsligt tyngre än fördelarna med att vara kriminell. Många la av då. Men en sak har jag lärt mig: Sverige är bra när det är kris. Sen, när det lugnat sig, då släpper man greppet, säger Mehdi.
År 2010 vann alliansen riksdagsvalet och inledde sin andra mandatperiod. Förortsgängen var försvagade, problemet såg ut att vara löst. Då hände något annat i storstädernas utsatta områden. De lokala centrumen fick allt fler tomma fönsterrutor när myndigheter började lämna förorterna, för att centraliseras i innerstan eller de större galleriorna. De lokala polisstationerna lades ner. Samhället drog sig tillbaka.
– Plötsligt tog det 30 minuter för polisen att komma om det hände något. Fattar du vad man hinner med på 30 minuter?
Nätverkskriminaliteten började växa fram. Men med de äldre kriminella ute ur leken fick de unga fritt spelrum. Det fanns inte längre någon som sa stopp. Våldet trappades upp.
– Först började man bära vapen. Sen: skjuta i luften. Sen benen, magen, huvudet. Vi äldre kriminella visste vad som skulle komma. Vi sa: Vi är 15 år från Frankrike. Vi såg att det var en tidsfråga innan man börjar ge sig på anhöriga. Men de professionella idag, experterna, de som borde veta, de säger att de inte såg det komma. Det är extremt oroväckande. De som axlar den rollen borde veta.
Andra och tredje gången vi ska träffas ställer Mehdi också in. Våldsvågen som legat som ett lock över Stockholm under vintern har fått ny kraft efter sommaren och täcker över allt fler av Sveriges städer. Allt fler vill också hoppa av. Jobbet med avhopparverksamheten kallar. Mehdi har inte tid att ge intervjuer.
När polisen i Frankrike knäckte den krypterade appen Enchrochat 2020 spillde det över på det svenska polisarbetet. Mängder av svenska gängkriminella avslöjades. Det ledde till en ström av domar och många andra ville hoppa av. Telefonen gick varm hos Mehdi. Med två småbarn hemma och två sjuka föräldrar att ta hand om hjälpte han ideellt ett trettiotal personer att hitta rätt i myndighetsdjungeln, för att få ett nytt liv utanför kriminaliteten.
– Min fru sa ”varför gör du det här?”. Men hur skulle jag kunna säga nej när det handlar om människoliv? Jag vill inte läsa i tidningen att någon jag har haft kontakt med har blivit ihjälskjuten. Det har hänt.
Han liknar avhopparvågen 2020 med hösten 2015, när tusentals unga afghaner på flykt nådde Sverige. Mängder av privata boenden öppnade för att ta emot ungdomarna. På samma sätt exploderade nu avhopparbranschen. Inte alla var seriösa. Många andra saknade kunskaper om komplexiteten kring en avhoppare från tung gängkriminalitet.
– Många fick sitta på ett skyddat boende och spela tv-spel och äta pizza. En kontaktperson som gick ut och handlade. Så jobbar inte vi.
Sedan 2020 har det ideella arbetet med mycket arbete blivit ett jobb. Mehdi har tillsammans med ett team med personer från olika myndigheter skapat en helt ny verksamhet från grunden, med allt som krävs för att en person ska kunna lämna. De kallar sig Processteamet, för att de jobbar med hela processen kring ett avhopp. Hans roll är, bland mycket annat, att kartlägga den som söker hjälp. Oftast behövs flera insatser parallellt. Drogfrihet är ofta första steget. Allt dokumenteras noga för att skapa underlag för framtida arbete.
– Man måste kartlägga måendet. Man kan få jobb, men missar man det själsliga och att behandla trauman så är det stor risk att man tappar dem. Det här är människor som kanske sett vänner skjutas, sett pappa misshandla mamma under uppväxten.
Precis som när gängen knäcktes 2010 släppte myndigheterna taget efter Enchrochatdomarna, menar Mehdi. När de äldre försvann var fältet återigen vidöppet för unga, oskolade kriminella. Det var då det gränslösa gängvåldet vi ser idag tog fart.
– Det hänger ihop, hundra procent. Man missade vilken social oro det skapade. Det finns inget konsekvenstänk.
En sak som politiker och myndigheter missade att förutse var vad som hände när straffrabatten för unga mellan 18 och 20 togs bort vid förra årsskiftet. Plötsligt fick den åldersgruppen kriminella samma straff som andra vuxna. Man började vända sig till yngre utförare.
– Den kriminella världen rör sig mycket fortare än krafterna som vill stoppa dem. Man måste kunna förutse konsekvenserna av ny lagstiftning. De kriminella är väldigt anpassningsbara.
Idag är de kriminella gängen pressade. Många av de äldre är desperata och använder alla medel för att få de yngre att ta uppdrag. En del av barnen gör det självmant för att få respekt och gemenskap. Andra dras in med tvång eller påhittade skulder som måste betalas av.
De kriminella är bra pedagoger, de vet vad som behövs, säger Mehdi när vi till sist ses på den hemliga adress där hans verksamhet har sin bas. Samma förmiddag som vi träffas kommer nyhetsflashar om att en tonårspojke begärts häktad för ett misstänkt mord på en 15-åring i Alingsås. Klockan ett samma dag hålls en minnesmanifestation i en Stockholmsförort för 13-åriga Milo, som misstänks ha mördats av ett kriminellt gäng. Senare på kvällen hittas 15-åringen mördad i Alingsås.
Ofta saknas ett ordentligt skyddsnät runt barnen. Föräldrarna tror alltid gott om sina barn och det gör dem lättlurade. Medberoende, berättar Mehdi.
– Många invandrade föräldrar misstror också samhället för att de inte förstår språket och det sprids mycket desinformation. Jag själv utnyttjade det, det skäms jag för idag. Jag fick min mamma att gömma vapen åt mig inför ett polistillslag hemma hos oss. Jag skrek på henne, använde skuld och skam för att tvinga henne, sa att om polisen hittar dem så får jag fängelse, det förstör min framtid. Hon hjälpte mig, men när polisen gått tog hon pistolen mot sig själv, hotade att ta sitt liv om jag inte ändrade mitt liv. Hon grät och slog sig själv. Jag fick brotta den ur handen på henne. Men jag fortsatte med kriminaliteten, jag var inte mottaglig då. Men det är det värsta jag har gjort. Nu i efterhand önskar jag att hon inte hade hjälpt mig.
De avgörande vändpunkterna kom när Mehdi fick sitt tredje fängelsestraff, fyra år för bland annat grovt vapenbrott. Många vänner hade dött av droger och skjutningar. Han kände sig utbränd. Samtidigt hade han mognat och började se konsekvenserna av kriminaliteten. Rädslan och skammen att kanske dö av gänglivet kom ikapp.
I fängelset ville han att mamman skulle koppla in samtal från kriminella vänner på utsidan. Hon sa nej. Första gången satte hon ner foten.
– Hon sa att det var bra att jag var i fängelse. Hon sa ’Jag har blivit sjuk av stress, jag har gått ner tolv kilo av oro. Nu kan jag äntligen sova lugnt.’ Jag blev helt ställd, sa ’Hur kan du säga så?’. Gick upp i affekt och samtalet bröts. Det funkar så i fängelse, att det bryts om man höjer rösten, för att man ska lära sig att hålla sig lugn.
Efter det slutade Mehdis mamma att svara i telefon. Paniken växte. Varje dag var en klump i magen. Skammen och skulden växte. Mehdi börjar tro att hon har dött. Han ber sina vänner ringa henne, ber sin advokat. Hon svarar inte. Det är den värsta tiden i Mehdis liv.
Två månader går. Sen lyfter hon plötsligt luren när Mehdi ringer. Nu har hon krav. Han ska ändra sitt liv. Annars bryter hon helt.
– Efter det pratade vi varje dag i tre år. Vi pratade om livet, hur det var när jag växte upp. Saker jag inte minns själv. Det var läkande.
Tidöpartierna lägger stor vikt vid föräldraansvar när de pratar om att stoppa gängkriminaliteten. Familjer ska kunna vräkas om barnen begår brott. Mehdi Adnan Mossa pratar också om föräldraansvar, men på ett annat sätt. Medberoendet måste brytas och kunskapen öka. Både om föräldrarollen och om svenska normer och värderingar. Många invandrargrupper i Sverige kommer från länder där familjen har mycket starkare inflytande än samhället. Men den uppfostran föräldrarna har med sig hemifrån kanske inte fungerar i Sverige och det kan skapa ett avstånd. Många barn är som möss hemma men som lejon ute – de är rädda för sina föräldrar, säger Mehdi.
– Det är inte föräldrar som rekryterar till gängen. Men det är hundra procent föräldrarnas ansvar att våga söka hjälp i tid och skaffa sig kunskap och strategier, särskilt inför tonårstiden. När jag träffar föräldrar till barn som dragits in vill de ofta inte kännas vid problemen. Då brukar jag vara hård. ’Älskar du ditt barn?’. ’Ja’. ’Okej, hur länge vill du att han ska leva? När du krigar mot oss hjälper du gängen där ute’. Då faller polletten ner.
Mycket av motståndet beror på okunskap och fördomar. Att lyckas förändra föräldrarnas inställning är nyckeln, om de kan inkluderas når man också ungdomarna. En del föräldrar stoppar npf-utredningar eller söker inte hjälp i tid. För att det är skamligt, det kan bli svårare för dottern att bli gift om hon har en diagnos. Andra tror att det är djävulens verk och tar med barnet till imamen eller prästen. Information är en klassfråga, menar Mehdi Adnan Mossa. Mycket når inte ut.
– Kommunen gör high five för att de har översatt något till arabiska. Men just i den porten kanske ingen pratar arabiska, där kanske bor andra etniska grupper. Och egentligen kanske det som behövs är hjälp att lära sig svenska språket, för sitt eget bästa.
För Mehdi var mammans beslut en av vändpunkterna. Men fängelsestraffet gjorde också sitt. Fyra år är lång tid, under tiden inne hinner Mehdi påbörja en utbildning. Under sitt första fängelsestraff ville han det, men då fick han svaret att han satt för kort tid. Långa straff kan vara bra på flera sätt, säger Mehdi.
– Man hinner lugna ner sig. Jag vet en kille, han misskötte sig de första tre åren. Sen blev han lugn och började plugga. Man mognar i fängelset. Man kan få utbildning, skuldsanering, en examen.
Fängelsestraff skapar lugn, både för de som åker dit och för de som är kvar på gatan. Mehdi Adnan Mossa är inte emot hårdare straff för grova våldsbrott, tvärtom. Men det förebyggande måste också finnas där. De utsatta områdena förstärkas, lägenheter rustas upp, skyddet kring barnen måste byggas upp. Samhället måste bli mycket bättre och snabbare på att jobba förebyggande.
– Om de kriminella kan locka barnen med ett par skor, varför kan inte samhället köpa ett par skor åt dem? Om de gängkriminella kan, varför kan inte samhället bjuda på en kebabtallrik? Men samhället har inte prioriterat det, inte tagit ansvar. Inte lyssnat.