Under valrörelsen 2022 tog våldet och skjutningarna stor plats då de borgerliga partierna och det rasistiska partiet gjorde det till en av sina huvudfrågor. Det ena befängt självsäkra vallöftet efter det andra levererades. En brun-blå regering skulle få stopp på skjutandet. Två år har gått sedan de vann valet, de brun-blå har stillat sig och talar oftare om hur svårt det är. Det utlovade slutet är skjutet på framtiden. Skjutningarna fortgår.  

Under en vecka i september har två viktiga filmer om två olika förorter premiär. De har båda visats på festivaler, en har fått speciella omnämningar (Loran Battis), en har nominerats till priser (Petra Bauers).  

I den ena filmen står en mamma vid fönstret och tittar ner på gården där det fruktansvärda utspelade sig samtidigt som hon återberättar för sina väninnor. I den andra filmen sitter två vänner i en bil, den ena bekänner för den andra att han väntar på samtalet, att någon ska ringa och förkunna en väns död. Petra Bauers film ”femton noll tre nittonde januari två tusen sexton”ochLoran Battis ”G – 21 scener från Gottsunda” talar med varandra.

Den ena filmen handlar om de som skjuter, den andra om de som sörjer de som blir skjutna. I den ena filmen ser vi grabbar åka runt i bil, avlossa skottsalvor med vapen, köra varandra till och från kriminalvården. Aktiva. I den andra filmen ser vi en mamma göra en smörgås, röka, prata med sina väninnor. Passiva. Ändå är det precis tvärtom. Det är som att grabbarna är passiva offer för sina begär och kapitalismens ordning. Kvinnorna, mammorna, startar lokalföreningar till partier, går samman, debatterar, organiserar sig. De tänker förändra den ordning som gör att förortens grabbar – deras söner – skjuter och blir skjutna.  

På biografen Grand i centrala Stockholm är salongen fylld till brädden av Gottsundas finest -  aktivister, socialarbetare, kulturarbetare som Aki från den kända gruppen Labyrint och många vänner till regissören. Vänskap är den röda tråden i Loran Battis debut som dokumentärfilmare.  

Petra Bauer, som är en erkänd konstnär med flera filmer bakom sig, har nyss tillträtt som professor i film och media på Stockholms konstnärliga högskola. När hennes film visas i Folkets Husbys lokaler är den sprängfylld med kvinnor, flera av dem är med i filmen. Det märks att de är stolta över filmen, över sitt arbete. Den röda tråden i Bauers film skulle jag säga är organisering, hur kvinnor hanterar sorg genom att göra den kollektiv och organisera sig.  

Under helgen då jag skriver den här krönikan lyssnar jag intensivt på C Gambino. Jag har lyssnat mycket på hans musik sedan han gick bort. Den där dagen fick någon vän och någon mamma det där samtalet. Samtalet som borde gå till hela samhället. Vi måste göra något. Något annat än det vi gör.

För övrigt … får vi inte sluta prata om folkmordet i Palestina