Hur många har hamnat i Sverige? Jo, cirka 137 000.

– Den som tror att Sverige upplevde en flyktingkris 2015 vet inte vad en flyktingkris är, säger migrationsforskaren Ronald Stade, som just nu befinner sig i Jordanien, där han dokumenterar flyktingars situation.

Det finns flera likheter mellan Sverige och Jordanien. En är att vi har ungefär samma antal invånare i våra länder. En skillnad är dock att Jordanien är betydligt mindre till ytan, landet är mindre än Norrbottens län, och att Jordanien är ett ökenland med betydligt mindre och underutvecklad ekonomi.

– Många människor tror att internationella hjälporganisationer bekostar lägren i fattigare länder, men så är det inte. Nio år efter syrienkrisen har många givarorganisationer tröttnat och byter fokus till något som är mera ”sexigt” för stunden. 2019 täcktes 58 procent av flyktingarnas behov i Mellanöstern av internationella bidrag, resten täcktes av länderna själva.

Jordanien har tredubblat sin statsskuld till följd av detta.

– Flyktingvågen till Sverige 2015 kan möjligen kallas en påfrestning, en belastning som vi klarade av.

Rent av löjligt

Att svenska politiker använder ordet ”flyktingkris” om svenska förhållanden menar Ronald Stade är absurt, rent av löjligt.

– När Jimmie-nissen åker till turkiska gränsen och delar ut flygblad om att Sverige är fullt så är det ju inte sant. Till alla politiker som tror att Sverige upplevt en flyktingkris säger jag: Kom hit till Jordanien, jag visar gärna hur en kris ser ut på riktigt. Jag ställer upp, verkligen!

Människorna i flyktinglägren saknar allt. Men värre, menar Ronald Stade, är att de blir kvar.

– Det som kännetecknar flyktingar i vår tid är att situationen är utdragen, över många, många år eller över flera generationer.

Alla flyktingar stannar dock inte i lägren. En del tar sig ut, hittar jobb och boende i landet. I Jordanien bor 80 procent av flyktingar utanför flyktinglägren, konstaterar Ronald Stade.

– Här i Jordanien finns ett sponsorsystem, det heter kafala. En sponsor kan erbjuda en lägerflykting jobb, det är ett slags slavliknande system, där människor jobbar för låga löner och ofta utan skyddsutrustning, till exempel i byggbranschen.

Kvotflyktingar en droppe i havet

Vad kan välden göra? FN pekar på tre hållbara lösningar för flyktingar: omplacering genom kvotflyktingsystemet, återvändande och integrering.

– Av de sju miljoner syrier som tvingats fly blev 25 000 kvotflyktingar 2019, det är absurda siffror, en droppe i havet. Vi kan stå vid skampålen när vi tittar på hur få kvotflyktingarna är! Återvändande kan fungera för vissa, som rohyngier, men bara 96 000 syrier återvände förra året. De flesta flyktingar kan inte återvända. Vi får vara inställda på att integration i landet är den enda större hållbara lösningen. Men med 3,6 miljoner flyktingar är det väldigt många för Turkiet att integrera, vi bör fråga oss om det är rimligt.

Vad skulle du göra om du satt på en stol med makt att förändra?

– Jag skulle dels öka antalet kvotflyktingar dramatiskt och jag skulle ge mera pengar till de långvariga kriserna, det som kallas för de långvarigt fördrivna. Så tror jag att vi måste tänka, långsiktigt för flera generationer framåt. Man kan inte förvänta sig en integrering på 2–3 år sikt.

Snabb integration

Men erfarenheter från Tyskland visar att integration på arbetsmarknaden kan gå förhållandevis fort. Flyktingar integreras och kommer i arbete snabbare än många politiker tror. Det konstaterar Manuela Bojadžijev, tysk professor i globaliserad kultur.

– När politiker säger att integrationen misslyckats ser jag att siffrorna visar något annat, åtminstone i Tyskland, säger hon.

Situationen är inte likadan i alla länder, men Tyskland är ett intressant exempel, eftersom Tyskland var det EU-land som numerärt tog emot flest flyktingar under superflyktingåret 2015.

Manuela Bojadžijev konstaterar att i Tyskland ökade antalet flyktingar med 1,2 miljoner personer under åren 2013–2018. Hur har det gått för dem att komma i arbete?

– De forskningsresultat vi har från tyska Institutet för sysselsättningsforskning visar att integrationen på arbetsmarknaden är snabbare än tidigare och att deltagande i språkundervisning och integrationsprogram har ökat signifikant.

I siffror: 49 procent av flyktingar som kommit till Tyskland är sysselsatta fem år efter att de anlänt till landet.

Migranter behövs

Europa står inför en demografisk utmaning. Vi har en åldrande befolkning och de äldre blir allt fler. 2004 var medelåldern i EU 39 år, i dag är den 42,6 år, enligt Eurostat. 2050 uppskattas den vara 49 år – eller högre.

Detta, i kombination med att få barn föds, kan få svåra konsekvenser. Vilka unga ska jobba för att försörja våra äldre om de äldre är så många fler?

Fler invandrare är en lösning. 

– Både demografer och ekonomer i Tyskland visar att den åldrande befolkningen innebär att det blir väldigt många att upprätthålla de sociala trygghetssystemen för. I ett hypotetiskt scenario, utan migration, skulle den arbetsföra befolkningen sjunka med omkring 40 procent i Tyskland till år 2060. Migrationsforskare hävdar att ett inflöde av migranter på 400 000 per år är nödvändigt för att behålla en konstant arbetsför befolkning, säger Manuela Bojadžijev.

Krisen är politisk

I det perspektivet, fanns det en flyktingkris i EU 2015?

– Ja, svarar Manuela Bojadžijev.

Men krisen är enligt henne missförstådd.

– Vad vi i verkligheten haft är en kris i flyktingpolitiken. Den lärdom vi kan dra från 2015 är att vår tidigare politik inte fungerat. Den systematiska idén att människors rörlighet är ett undantag har tyvärr inte ändrats sedan 2015, varken på tysk, nationell, nivå eller EU-nivå. I de flesta fall har den här motsättningen snarare förvärrats, flyktinglagstiftning har stramats åt. Det ledde fram till det auktoritära Turkiets utpressning av EU i februari och lidandet för flyktingarna vid den grekiska gränsen. De är offer, när asylrätten sätts ur spel.

Nationalism står i vägen

Manuela Bojadžijev menar att den växande nationalismen och rasismen under senare år står i vägen för en faktaunderbyggd analys av migrationsfrågan.

– Problemen blir mer akuta när mantrat om migration som ett undantag fortsätter att uttalas.

Hon konstaterar att alla prognoser pekar på att antalet flyktingar i världen kommer att öka, inte minst till följd av den globala upphettningen.

– Prognoserna är ju beroende av takten på upphettningen, men det handlar om 200–300 miljoner klimatflyktingar som behöver fly. Högst 20 procent kommer att ha kapaciteten att ta sig över gränser till andra länder. Det är därför den unga generationen talar om klimaträttvisa. Och klimatet är bara en av orsakerna till människors behov av att fly. Det är i detta perspektivet vi behöver se nationalismens idé.

Ekonomin gynnas

Men har Sverige råd med flyktingar? Politiker säger ofta: ”Kommunerna går på knäna efter flyktingmottagandet 2015.”

– Inget påstående kunde vara mer fel. Det hävdar Peo Hansen, professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet.

Flyktingvågen 2015 innebar en påfrestning för flera av mottagarkommunerna i Sverige, det kunde bli kärvt när bussar anlände oförberett och sängar och andra förnödenheter behövde ordnas fram skyndsamt. Det tillstår Peo Hansen.

– Men när politikerna säger att det ledde till en finansiell kris, då har de fel. Det ledde tvärtom till en ökad tillväxt, förklarar han.

Sysselsättningen ökade

Anledningen är att staten gick in med pengar till kommunerna redan 2015, för att sedan dramatiskt höja statsbidragen de följande två åren.

– Staten spenderade på flyktingmottagandet – och den offentliga konsumtionen steg kraftigt och med den ökade också sysselsättningen. Skatteintäkterna ökade kolossalt, vilket innebar att det blev överskott i de offentliga finanserna. Alla prognosinstanserna – finansdepartementet, EU-kommissionen, Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet, Ekonomistyrningsverket – hävdade kategoriskt att ett ökat flyktingmottagande skulle leda till kraftiga underskott och bli ekonomiskt besvärligt. Men de fick fel. Underskott hos staten är dessutom inget dåligt eller farligt, utan bara ett annat namn för överskott i den icke-statliga sektorn.

Men flera kommuner vittnar om ekonomiska problem relaterat till flyktingmottagandet, menar du att de ljuger?

– Nej, de redovisar ett tryck på försörjningsstödet i dag. Det får man när människor inte har jobb.

Men trycket på försörjningsstödet är inte hela bilden, hävdar Peo Hansen.

Kommunerna gynnades

Han har intervjuat kommunföreträdare om hur deras ekonomi påverkats av flyktingmottagandet och han menar att alla har gynnats.

– Laxå var en av Sveriges fattigaste kommuner innan flyktingvågen 2015 men är inte det idag. De tog emot flyktingar och hade ett väl fungerande integrationsprogram så att människor kom i arbete och betalar skatt. Dessutom blev det väldigt mycket pengar över som man bland annat byggt en skola och ett äldreboende för; man har också betalt av sina skulder och satsat i välfärden. Jämför med Filipstad. De hade inte ett fungerande integrationsprogram och har därför ett högre tryck på försörjningsödet idag. Men om inte Filipstad tagit emot flyktingar hade de aldrig fått sina flyktingmiljoner från staten och kommunens kris hade varit värre än den är.

Ett stort missförstånd i ekonomisk teori menar Peo Hansen är att statens ekonomi jämförs med ett hushålls.

– Detta tutar man i våra ekonomstudenter, men det är fel. Hushåll, företag och kommuner är inkomstberoende på ett sätt som inte gäller för den svenska staten, som har monopol på att ge ut den svenska kronan. Det är i stället det finanspolitiska ramverkets mål om ”sunda finanser” som står i vägen och får det att se ut som att staten först måste ta in skatt eller låna innan den kan spendera. Men så funkar det inte.

Bluffen borde synas

Den svenska staten kan med ett knapptryck kreditera kommunerna så att de både kan klara välfärden och investera för framtiden, menar Peo Hansen.

– Regeringen har tjurskalligt hävdat att vi inte har råd med detta. De hundratals miljarder som nu pumpas ut för att stävja coronakrisen borde syna bluffen. Var kommer pengarna ifrån? Skatter? Lån? Nedskärningar i välfärden? Ingetdera, naturligtvis. Pengarna skapas elektroniskt ur tomma intet av staten. Eller har någon hört något om en skattehöjning på 500 miljarder?  Sverige lider ingen brist på finansiella resurser. Däremot har vi problem med reella resurser. Arbetskraftsbristen är enorm på många håll och vården, omsorgen och skolan skriker på folk.

– Om finansminister Magdalena Andersson menade vad hon säger när hon upprepar att flyktingmottagande är en finansiell börda, borde hon väl ponera vad som skulle hända om de med flyktingbakgrund lämnade landet och slutade vara Magdalenas ”kostnader”. Låt oss se hur äldrevården och sjukvården skulle fungera då, hotellnäringen, kollektivtrafiken, lokalvården?

Vänd på perspektivet

Kanske behöver vi även vända på det ekonomiska perspekivet: Vad kostar gränskontroller? Och vad skulle hända om de enorma summor som används till att stänga ute människor i stället gick till människorna?

Den frågan ställer sig den brittiska migrationsforskaren Bridget Anderson.

– Kan och bör vi öppna den grekiska gränsen idag? Ja! Men kan vi riva alla världens gränser över en natt? Nej. Det skulle uppenbarligen bli kaos, säger hon.

Bridget Anderson är en av Europas mest namnkunniga experter på migranters situation på arbetsmarknaden. Och hon ser en utveckling där arbetsgivare i vissa branscher – som tjänstesektor och omsorg, men mest påtagligt inom jordbruket – aktivt söker migranter att rekrytera.

– Det kan handla om att arbetsgivare bedömer att icke medborgare är lättare att kontrollera. De är beroende av sitt jobb för sitt uppehållstillstånd.

Mot bakgrund av detta menar hon att det är avgörande att inte se migranter som en särskild kategori, för om vi gör det riskerar alla svaga eller utsatta grupper att drabbas av exploatering – och i förlängningen faktiskt alla människor.

– Det jag ser är att migrerad arbetskraft har låga löner och ofta arbetar i jobb under sin utbildningsnivå. En press neråt på löner och villkor kan i förlängningen underminera villkoren för alla. Men tittar vi på samhället som helhet, makroperspektivet, är den effekten än så länge liten, säger hon.

Samtidigt varnar hon för att åtgärder som kan tyckas politiskt acceptabla i akuta situationer, som att ge matkuponger i stället för kontantstöd till asylsökande eller att begränsa bidragsberoende människors rörelsefrihet, är oerhört farliga.

– Det som tillämpas på en grupp, kan rullas ut till att omfatta andra sårbara grupper, som funktionshindrade, ensamstående föräldrar och så vidare. Vi behöver snarare se hur olika gruppers utsatthet överlappar varandra och vad de har gemensamt – och som samhälle vidta åtgärder för att motverka exploatering.

Öppna gränserna!

När ledande politiker stöttade Greklands beslut att tillfälligt stoppa rätten att söka asyl vid gränsen och sätta in militär för att hålla gränsen, med motiveringen att EU inte ”kan klara” en ny flyktingvåg som den vi såg 2015, menar Bridget Anderson att det var ett synliggörande av EU:s hyckleri.

– Bilden av EU som en bastion för liberala rättigheter föll isär.

Den grekiska gränsen borde öppnas omedelbart, menar Bridget Anderson. Mänskliga rättigheter ska inte åsidosättas och asylrätten hör till dem. I ett längre perspektiv menar hon att vi behöver ifrågasätta alla gränser, men att vi behöver ha två saker i huvudet samtidigt.

– När jag och andra forskare och debattörer på 1980-talet sa: ”Öppna gränserna” tänkte alla att vi var galna. Ingen tog det seriöst. I dag har det förändrats.

Människor inser i allt högre grad, menar Bridget Anderson, att vi lever i en globaliserad värld, där vi är beroende av varandra.

– Den progressiva vänstern förstår i allt högre utsträckning att de bekväma liv många av oss lever i EU är sammanflätat med andra människors fattigdom. Migrationsfrågan tvingar oss att erkänna den massiva ekonomiska ojämlikheten i världen. Stängda gränser och migrationskontroll är en del av den nyliberala kapitalismen. Och de summor gränskontrollen kostar är absurda! Men öppna gränser måste vara en del av ett större politiskt perspektiv, där vi inte minst skyddar rättigheter på arbetsmarknaden och bekämpar fattigdom. Annars riskerar det att ge näring åt högerextremism.

Nu behövs visioner

I dessa dagar är fler gränser stängda än kanske någonsin, till följd av covid-19. Katastrofen med smittade och döda är ett faktum. Men kanske kan något bättre ändå komma ur krisen? När stater pekar ut vilka jobb som är samhällsnödvändiga finns många sektorer där migranter jobbar bland dem, konstaterar Bridget Anderson.

– Omsorg, städ och äldrevård är ofta lågbetalda jobb. Kanske kan världen få syn på hur mycket vi är beroende av dessa tjänster för vår överlevnad och vi kan få till en diskussion om att status, lön och arbetsvillkor för dessa jobb behöver höjas.

Den tid vi lever i här och nu är avgörande för framtiden.

– Vi står i och med corona inför ett massivt socialt skifte. Människor är bekymrade över vem som riskerar att dö – och tillgången till färsk frukt. Men, som Milton Friedman konstaterat, det är i samband med krig – och krigsliknande situationer som covid-19 – som social förändring kan komma. Förändringen kan bli reaktionär eller den kan bli god. Nu behövs visionerna och vi måste steppa upp i vårt idéarbete om vilken samhällsförändring vi vill ha.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.