VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Det innebär att ungdomar som har bott i Umeå i flera år riskerar att flyttas runt i Sverige, beroende på var det finns bostäder. Arezo har hittills hjälpt cirka 25 flyktingungdomar med att få boende hos värdfamiljer i Umeå så att de kan stanna kvar medan deras tillståndsprocess pågår, men behovet är mycket större än så.

”Avslagen rasar in”

Som om det inte vore nog, har dessutom många unga fått negativa besked på sina ansökningar om uppehållstillstånd, berättar Kicki Hultdin:

– Avslagen rasar in. Jag känner till många, men jag kan inte säga någon exakt siffra. Det rullar in varje vecka. Men alla vill inte tala om att de har fått avslag – det blir sådan otrolig stress runt det, både för den som har fått avslag och deras omgivning.

Situationen för flyktingungdomar som fyller 18 år är likadan på många håll i landet. I juli i år sköt därför regeringen till 195 miljoner kronor så att kommunerna skulle få möjlighet att stå för boenden så länge som ungdomarna väntar på besked om uppehållstillstånd. För Umeås del innebar det ett tillskott på 5 miljoner kronor, som ska räcka för både 2017 och 2018. De extra medlen har fått flera kommuner att agera –  bland annat har Luleå och Linköping nyligen fattat beslut om att unga ensamkommande slipper flyttkarusellen och kan bo kvar efter att de har fyllt 18 år.

I Umeå har nätverket Arezo och andra frivilligorganisationer genom olika manifestationer uppvaktat politikerna för att få dem att ta tag i frågan. I onsdags meddelade individ- och familjenämnden att kommunen beviljar 250 000 kronor i bidrag till Röda korset och Arezo. Pengarna ska gå till att hitta boenden för unga ensamkommande som är i riskzonen för att tvingas flytta. I beslutsunderlaget framgår också att handläggaren har haft kontakter med KFUM för att få fram bostäder, men att organisationen vill undersöka vidare hur den skulle kunna bidra.

Förlita sig på ideella krafter

Det blir alltså de ideella krafterna som får fortsätta att rycka in. Något beslut om att alla unga som har fyllt 18 år kan bo kvar, är inte nämnden beredd att fatta ännu. Först måste konsekvenserna av ett utökat stöd utredas.

– Jag hade hoppats på att vi skulle kunna ta ett snabbt beslut, men vi måste inse att det blir ändrade förutsättningar framöver med minskade ersättningar för kommunerna. Även om vi har fått extrapengar nu, så måste vi fundera över vår modell innan vi kastar oss in i nya saker. Det som vi kan göra nu är att stötta frivilligkrafterna, som gör ett fantastiskt jobb, säger Andreas Lundgren (S), ordförande i individ– och familjenämnden.

Ersättningarna till kommunerna för ensamkommande barn och unga har sänkts kraftigt under det senaste året. Till exempel får de ensamkommande mellan 20 och 21 år inte längre statlig ersättning för att kunna bo kvar på HVB-hem eller stödboende. I stället hänvisas de till studiebidrag eller försörjningsstöd, alltså socialbidrag. Det kan komma att slå hårt mot kommunala budgetar. 

– Om kommunerna ska bygga upp något långsiktigt, så krävs helt andra summor från staten. Det räcker inte med att personer kan stanna kvar i sitt boende, utan man måste också ha en fungerande kedja av integration. Alla kommuner gör just nu på olika sätt. Effekten blir att vi får helt olika migrationspolitik ute i kommunerna för ungdomarna, säger Andreas Lundgren.

”De vill vara en del i samhällsbygget”

Men Vänsterpartiets gruppledare Ulrika Edman hade helst sett att nämnden fattat ett liknande beslut som i Luleå och Linköping, och på det sättet skickat en tydlig signal till ungdomarna:

–  Vi vill inte bara fatta beslut om ett första steg, utan om att alla som finns i kommunen ska få stanna. Det skulle ge ett lugn både till ungdomarna själva och till de frivilligkrafter som nu febrilt försöker hitta familjer. Vi har inget emot att man tar ett första steg med bidrag till organisationer, men man måste också kunna säga vad den politiska färdriktningen är. Inte bara lämna den öppen till handläggare att utreda, säger Ulrika Edman och fortsätter:

– De här ungdomarna är ju i en akut situation. Om man tänker uteslutande i ett ekonomiskt hänseende, så har vi investerat tid, resurser och mänskliga relationer i dem. De vill vara en del i samhällsbygget, så det vore slöseri på så många sätt att inte ta vara på dem.

”Människor som drabbas”

I november beräknas tjänstemännen lägga fram ett nytt förslag till politikerna om hur man kan gå vidare. Men Kicki Hultdin från Arezo gläds åt bidraget från kommunen. Hon berättar att nätverket funderar på att ge viss ekonomisk ersättning till värdfamiljerna, och att anställa någon på deltid som kan fortsätta att söka familjer och matcha dem med ungdomarna. Hon hoppas också att engagemanget för flyktingungdomarna lever vidare. Hittills har två unga män som har bott i Umeå utvisats till Afghanistan. En av dem tog sin tillflykt till en moské i Herat. Kontakten var tät mellan Arezo och den unga mannen, ända tills moskén bombades i augusti. Sedan dess har de inte hört något.

–  Jag vill att folk förstår att det här faktiskt händer. Det är människor som drabbas. Jag skulle önska att folk öppnade sin hem för ungdomarna och att man deltar i debatten och manifestationer. Det är orimligt och inhumant, det som pågår. Vad gör det med oss och vårt samhälle?