Slakthusområdet i södra Stockholm ska byggas om. En urban stadsdel med bostäder, restauranger och kulturliv ska ta form, och industrier och ideella föreningar får maka på sig. Däribland sprututbytet.
– Den här föreningen är en av de absolut viktigaste i vårdkedjan, det finns ingenting liknande där vi möter människor utan krav, säger Daniel Jacobs.
I 18 år har Brukarföreningen kunnat driva sprututbytet, och hålla öppet för människor i aktivt missbruk. Här har missbrukare kunnat hämta rena verktyg som koppar och kanyler, ta en kopp kaffe och en macka och prata med någon. En öppen plats dit du kan komma som du är, utan att bli dömd.
– Vi hjälper till med allt möjligt. Behoven är nästan lika många som gästerna, men vi skriver ut papper, hjälper till med myndighetskontakter och lyssnar om någon behöver prata. Ibland har vi läkare här också, säger Daniel Jacobs som är en av dem som jobbar för Brukarföreningen.
I torsdags hade de öppet i sina lokaler i Slakthusområdet för sista gången. På stolar utanför sitter gäster och pratar med varandra och med personal, samtidigt som lokalerna töms. Kartonger, elektronik, tavlor och möbler bärs in en hyrbil för att föras till ett förråd.
– Verkar det som att det är sista dagen?
Thomas tittar på mig och skrattar. Det är gott om besökare och behovet av platsen är uppenbart. Under förmiddagen har ett 20-tal personer varit förbi, nu sitter strax under tio personer i en ring och lyssnar på Thåström och pratar om sina minnen från platsen.
– Jag har gått här till och från sen de öppnade, det betyder oerhört mycket att man kan få hjälp utan att visa ett id-kort, säger Thomas.
– Jätteviktigt det där, flikar Mikko in.
Han är finsk medborgare och hade svårt att förnya sitt pass nyligen. Under den tid han inte kunde legitimera sig var det bara här han kunde få stöd och hjälp.
– Det är inte bra att det försvinner. Nu kommer folk börja dela verktyg och så kommer sjukdomar som hepatit c och hiv spridas ännu mer, säger han.
En tredje person, Monica, hoppar in i samtalet.
– När man är riktigt dålig med abstinens så man inte står ut, ja då skiter man i den risken om det inte går att få tag i rena verktyg. Man blir desperat att känna sig frisk.
Utanför sitter också Gibbe. Han har tagit sig ur hemlösheten, men finner fortfarande ett stort stöd hos personalen.
– Utan det här stället hade jag inte levt idag. Det har varit räddningen att kunna komma hit när man inte mår bra, få prata med någon. Tänk dig en riktigt bister vinterdag, du är inte välkommen att hänga i nåt centrum, eller på någon inomhusstation. Att kunna komma hit då och få värma sig och prata med någon eller få gråta mot någons axel. Det är viktigt, säger han.
– Det kommer att betyda döden för många när det här stänger. De som är beroende av den här gemenskapen som finns här.
Jag kan inte förstå hur man kan låta ett sånt här ställa gå om intet
”Närmaste ett hem vi har”
Inne i flyttkaoset stannar två kvinnor upp och kramar varandra. Nina Matsson som jobbar och Mari som är här för att säga hejdå.
– Älskade vän, säger Nina Mattson.
Mari har hjälpt till att packa ihop och städa, men nu kan hon inte hålla tårarna tillbaka.
– Jag kan inte förstå hur man kan låta ett sånt här ställa gå om intet. Det är det närmaste ett hem många av oss har, säger hon.
– Som tur är så har jag äntligen fått boende från slutet av sommaren. Men det här stället har varit så viktigt för mig. Att kunna åka hit, träffa personalen och få något att äta. Det är ovärderligt.
Letar ny lokal
Nu ska området renoveras. ”Genom hållbar stadsutveckling skapas en trygg och tillgänglig destination för tusentals boende, arbetande, studerande och besökare” heter det på stadens hemsida. Industrilokaler, nattklubbar och ideella föreningslokaler får maka på sig.
– Det kommer att saknas en fast punkt för människor att gå till nu där alla, verkligen alla, är välkomna, säger Daniel Jacobs. Trots det har han hopp.
– På måndag blir det nya tag, vi får fortsätta leta nya lokaler och vi kommer att arbeta med uppsökande verksamhet under den tid vi är utan lokal. Men det här kommer inte att knäcka oss. Det här är ett hack i skivan, inte slutet. Den här föreningen är en av de absolut viktigaste i vårdkedjan, det finns ingenting liknande där vi möter människor utan krav.