Det ekar i den stora fyrarummaren i centrala Umeå. Här har 89-åriga K-A Frisén bott ensam sedan hans fru gick bort för sju år sedan.
Det var efter hennes död som tankarna på att flytta kom. Lägenheten kändes onödigt stor och han ville komma till ett ställe där han kunde äta tillsammans med andra och där det fanns gemensamma aktiviteter.
– Jag saknar sällskapet. Jag vill ha lite mera ljud omkring mig. Det ekar bara i huset och matsituationen är så himla tråkig. Det går hyfsat att äta om man har sällskap, men när jag är själv så tappar jag lusten innan jag har börjat, säger han.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I höstas ansökte K-A Frisén om plats på äldreboende, eller särskilt boende som det heter, för första gången, men nekades plats eftersom han ansågs för frisk.
Var fjärde plats har försvunnit
I början av mars gjorde han en ny ansökan, men hans dotter Katarina Frisén som hjälpt till med kontakterna, sätter inte mycket hopp till att det skulle bli en annan bedömning den här gången.
– De sa förra gången att det krävs ett omfattande omsorgsbehov dygnet runt för att man ska få en plats. Man ska tydligen vara halvdöende, säger hon.
Hon säger det halvt på allvar, halvt på skämt. Men faktum är att Katarina Frisén inte är så långt ifrån sanningen.
De senaste åren har det skett en stor förändring på våra äldreboenden. På 15 år har mer än var fjärde, 27 procent, av platserna på äldreboendena försvunnit. Samtidigt är de som väl beviljas boende allt skröpligare. På fem år har andelen nyinflyttade som avled inom en månad stigit från fem procent till drygt var fjärde person, enligt en studie som kom 2014. Och enligt fackförbundet Kommunal, som organiserar personal inom äldreomsorgen, är genomsnittstiden för multisjuka personer på äldreboenden i dag mellan sex och åtta månader.
Det är en bild som undersköterskan Anna Skarsjö väl känner igen. Hon jobbar på Högsbotorphemmet i Göteborg och säger att förändringen kom för 10-12 år sedan.
– Jag har jobbat som undersköterska i 23 år och vad jag kan se nu är att de som kommer in är mycket äldre och sjukare. Dels är de multisjuka, men har också kommit längre i sin demens. Det gör det tuffare att utföra aktiviteter med dem och hålla sådant vid liv. Plus att det kräver mer av oss, vilket är lustigt eftersom vi är färre personal nu, säger hon.
Även Marta Szebehely, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet med inriktning mot äldre, känner igen bilden. Hon säger att det inte är unikt för Sverige att äldreplatserna har dragits ned. Det som sticker ut är att det gått väldigt fort sedan neddragningarna började på 2000-talet.
– Det innebär att det är fler väldigt sjuka som bor hemma, och man kan inte förklara det med att de blivit friskare, och inte med att de får motsvarande omsorg i hemtjänsten, säger hon.
Läs också: Ljusnarsberg – bäst på att erbjuda äldreboende
Oroligt med hemtjänst
Minskningen av platser är ett resultat av att kommunpolitiker vill spara pengar. Man räknar med att det kostar mindre att ge vård i hemmet än på ett boende. Men det blir bara billigare om den vård som ges i hemmet är mindre omfattande än den som skulle ha getts på ett boende, poängterar Marta Szebehely.
– Vi vet att vi har en ganska stor grupp äldre som känner sig otrygga hemma. Det är rätt så svårt att organisera hemtjänsten så att det fungerar bra om man behöver hjälp 6-8 gånger om dygnet. Det blir många inblandade och det blir springigt, säger hon.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
K-A Frisén har hemtjänst en gång om dagen, men han tycker att det känns oroligt att det ofta kommer nya personer som han inte känner. Ett mellanalternativ för honom hade kunnat vara ett privat seniorboende. Men för att få en sådan plats behövs lång kötid. När han gjorde en intresseanmälan för några år sedan fick han beskedet att det stod 800 personer före i kön.
Katarina Frisén tycker att systemet borde göras om och att alla som uppnått en viss ålder automatiskt skulle ha rätt till äldreboende.
– Det borde vara som för barn, som har rätt till fritidsplats och förskoleplats vid en viss ålder om de vill. Jag tycker att från 80 år borde man få rätt till plats på ett äldreboende om man vill. Sedan är det ju inte alla som vill, men när man känner att man saknar det sociala så borde det bara vara att säga till, säger hon.
K-A Frisén har inget riktigt svar på hur han tycker att reglerna borde se ut, men för egen del är han säker på att vardagen hade fått ett uppsving om han fick en plats. En påhälsning på ett äldreboende i stan nyligen gjorde det än mer tydligt.
– Där fanns umebor i min ålder att umgås med. Man får man en liten lägenhet med balkong och kan gå ner och fika om man vill. Det finns ett motionsrum och en härlig bassäng. Mer hade jag aldrig kunnat begära, säger han.
