Under elva år tvingades Svetlana Aleksijevitj leva i exil, en tid hon bland annat tillbringade i Göteborg. Efter verk som Bön för Tjernobyl och Zinkpojkarna ansågs hon vara en förrädare och statens förtryck satte henne till slut på flykt. Sedan 2011 är hon tillbaka i Vitryssland – någonting regimen döljer så långt det går.

– Det är som att jag är osynlig och jag får varken uppträda i radio eller tv, bli intervjuad eller ges ut av förlagen i Vitryssland, berättar hon och tillägger att böckerna ändå smugglas in i landet via den ryska gränsen.

Huruvida hennes förutsättningar som författare i Vitryssland skulle förändras om hon fick Nobelpriset i litteratur vill hon inte svara på när vi träffas under en litteraturmässa på Moderna museet i Stockholm.

– Om jag sa att mitt liv skulle bli enklare vore det som att jag bad om priset, kommenterar hon kort.

Men helt klart är att Svetlana Aleksijevitjs böcker fått allt större uppmärksamhet utanför Vitryssland. Det är någonting som märktes både när spekulationerna om årets nobelpris drog igång och i recensionerna av hennes senaste bok. ”Hon är en diktare som kryper ner i källarhålen, dricker te i körsbärsträdgården, hungrar i Gulagarkipelagen, på jakt efter den stora ryska romanen, den som är stor nog att rymma både ett land av brutala extremer och en människa av bisarra motsägelser”, skriver en imponerad Per Svensson i Göteborgs-Posten.

I väntan på frihet

När vi träffas är det dock frihetsbegreppet som är i fokus, ett begrepp som också är centralt i Aleksijevitjs senaste roman Tiden second hand – slutet för den röda människan. Under 80-talet väntade hon tillsammans med andra ryssar på att Michail Gorbatjovs presidentskap till slut skulle befria dem från ”fjättrarna”. De skulle undslippa ofriheten som livet i ett odemokratiskt land innebar och komma ut ur isoleringen. Nu, 22 år efter Sovjets slutgiltiga fall, konstaterar hon att den frihet som kom inte var den de väntade sig.

– På 90-talet hade vi en romantisk syn på den nya världen och trodde att friheten skulle komma av sig själv. Det var mycket naivt, säger hon.

Idag har hon en annan uppfattning om vad frihet är.

– Idag ser jag frihet i möjligheten att fundera över existentiella frågor, men jag ser också att friheten är ett arbete som varje människa måste göra inom sig själv.

Fortfarande sovjetmänniskor

Tiden second hand är den avslutande delen i hennes romanserie om Sovjetunionen, dess fall och livet som kom därefter. Den avslutande boken har lagt fokus på just det som hände sedan – när friheten skulle ha infriats – men efter att ha skrivit klart den säger hon nu att den ryska människan ännu inte är befriad. Aleksijevitj menar att alla tidigare Sovjetinvånare, även hon själv, fortfarande är starkt knutna till det förflutna och hon återkommer gång på gång till att de fortfarande är ”sovjetmänniskor”.

– Till och med unga människor är mycket starkt bundna till vårt förgångna, säger hon.

Ett exempel på det är att det återigen blivit populärt för unga människor att bära t-shirtar med tryck av den forna diktatorn Josef Stalin, samt att de känner sig häftiga om de läser teorier av Karl Marx och Lev Trotskij.

– Det är mycket motsägelsefullt. Å ena sidan vill vi alla ha frihet, å andra sidan vet vi inte hur det ska gå till.

Du har tidigare sagt att den röda utopin är död, tror du någonsin att ryssarna kommer att befrias från historien?

– Naturligtvis har våra liv förändrats sedan imperiets fall. Men om vi tittar på utvecklingen i Ryssland, Vitryssland, Ukraina och Georgien ­– det vill säga länder där det har skett någon form av demokratirevolution – så ser vi att resultatet inte liknar det man brukar kalla frihet.

Hennes böcker är en slags kollektivromaner, uppbyggda utifrån hundratals intervjuer. Hon har intervjuat unga, gamla, kvinnor, män, landsbygdsbor och stadsbor och alla hörs i böckerna. Rösterna är så många att de till slut flyter samman, en blir alla, alla blir en. Aleksijevitj berättar att hon samlar material som en journalist, men bearbetar det som en författare. Att hon valde just det här sättet att skriva böcker föll sig naturligt.

– Dels finns en sådan tradition i vitrysk litteratur. Jag minns också väl historierna som kvinnorna i min barndomsby berättade när jag växte upp. Kombinationen av dessa två fick mig att tänka att det är en lämplig genre att använda för att beskriva vår nutida verklighet.

Hon ser den vitryska författaren Ales Adamovitj som sin lärare och berättar att hon från bok till bok försöker vidga genren och använda den på sitt eget sätt.

– Jag vill fånga allt som händer, för tiden går så fort nu förtiden.

Hur känns det nu när serien Utopins röster är avslutad?

– Jag känner frihet! svarar Aleksijevitj och skrattar.

Hon betonar att det har varit ett väldigt stort arbete och säger att hon är lycklig över att ha kunnat slutföra det. Att hon fick möjlighet att greppa hela sovjettiden och fick med både personer som såg Stalin med egna ögon, minnena från tiden med Gorbatjov och dagens ungdom. Trots den nu upplevda friheten har hon tagit sig an ytterligare till synes nästintill omöjliga projekt, nämligen att skildra kärleken, lidandet och döden.

– Kärlek är någonting mycket komplicerat. Det är ofta den viktigaste delen av en människas privata historia. Det är inte det att jag vill dramatisera livet eller att jag gillar tragedier, men livet är ju sådant.

Hon berättar att det som driver henne är att hon vill låta hemligheter uppdagas, oavsett om de handlar om andra världskriget, om Tjernobyl, om imperiets fall eller om den röda människan.

– Det är likadant med mina nya projekt. Lidandet är också ett svårt ämne. Och det är mycket sorgligt att lidandet i mitt lands historia inte har lett till frihet, att vi har förblivit slavar trots allt lidande vi har varit med om.