Det var svårt för proletären att tro på socialismens övermäktighet när planekonomin inte ens kunde säkra tillgången till toalettpapper. Varje dag fick folket vänta flera timmar i kö framför tomma affärer i hopp på leverans av olika bristvaror, vilket var allt förutom ättika. Sommaren 1980 höjdes priset på kött och korv. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Strejkerna spred sig som en löpeld över landet. Så småningom upprättade ledare från mer än 150 fabriker en gemensam strejkkommitté på varvet i Gdansk. Demonstranterna ställde krav på bland annat fria fackföreningar, medbestämmande över produktionsmedlen och slut på hemlighetsmakeriet kring ekonomin. Dessa 21 postulat skrevs senare in på Unesco:s lista över världsminnen. Till skillnad från tidigare uppror var protesterna alltför omfattande för att köras sönder av stridsvagnar. Generalstrejken lamslog landet och till slut såg sig kommunistregeringen tvungen att bågna inför kraven.
Men när den oberoende fackföreningen Solidaritet snabbt värvade tio miljoner medlemmar hotade Moskva med att sträcka ut en hjälpande hand till sina kommunistbröder. För att hindra ett sovjetiskt ingripande utlystes krigslagar den 13 december 1981. Folkrörelsen Solidaritet krossades, några av ledarna fängslades medan andra fortsatte kampen under jord. 1983 tog Danuta Walesa emot Nobels fredspris i sin mans namn.
Vid nästa strejkvåg 1988 hade Gorbatjov tagit över som Sovjets förste sekreterare och oppositionen såg möjligheten till förhandlingar med den kommunistiska makten om en fredlig och gradvis maktöverlämning. Den 1 januari 1990 gick Polen över till nyliberal marknadsekonomi. Över natt upphörde statens stöd till offentliga företag som nu förväntades klara sig själv på världsmarknaden. Tusentals fabriker föll till följd av den snabba omställningen.
– En gång var varvet en stad i staden med mer än 20 000 anställda, sjukhus, barnhem och sportsalar, -säger Anna Miler som visar mig runt i spillrorna av den polska kommunismens flaggskeppsprojekt.
Anna är aktivist på Instytut Kultury Miejskiej, institutet för stadskultur, och promenaderna är en del av den historiebeskrivning som värnar minnet av de många kvinnorna som jobbade på varvet och deltog i frihetskampen. Men flera av de historiska kulisserna går inte längre att se. Antingen har de rivits eller så ligger de numera på privat terräng dit tillträde kräver särskilda lov. De jättelika lyftkranarna, stadens signum, får jag beundra på håll.
– Våra turer blir kortare för varje gång, suckar min guide. Hon pekar mot några stålkonstruktioner som rostar på en vidsträckt äng där ogräset blommar.
– Det fanns aldrig några ödemarker här på varvet.
Arbetarnas högborg blev konstnärskollo
Det tog inte lång tid för varvet att kapsejsa på den fria marknaden. Staten ville inte investera i ny teknologi och de forna kunderna från Sovjetblocket försvann. Först blev varvet i grannstaden Gdynia privat huvudman men behandlade sitt förvärv mycket styvmoderligt och tog de bästa kontrakten själv. Numera ägs varvet av Donetskprovinsens guvernör, den ukrainske oligarken Sergei Taruta, som har andra prioriteringar. Den polska regeringen har hittills hållit varvet flytande genom räntefria lån, men fortsatt statsstöd skulle strida mot EU-regler.
I väntan på nästa konkurs fortsätter skeppsbyggarverksamheten i obetydlig skala. Redan vid millennieskiftet stod det klart att varvets dagar var räknade när stora delar mark styckades av och såldes till utländska investerare. Snart började symbolen för frihetskampen rivas för att ge plats åt en ny stadsdel som enligt planerna skulle rymma lyxlägenheter och en shoppinggalleria.
Fast varvet, med sina rostande ruckel, trötta arbetare och hopp som kommit av sig, passade inte riktigt i den PR-bilden. Så för att göra området hippt igen ställde bygg-entreprenören några övergivna byggnader till förfogande för stadens kreativa klass. Varvet fick en alternativ image som laboratorium för nyskapande, icke-kommersiella initiativ – som snabbt började kritisera de nya ägarna och stadsförvaltningen för bristande förståelse av den kulturskatt som försvann i revitaliseringen.
– Varvet överlevde två världskrig, Hitler, Stalin och kommunismen, men inte tio år av tanklös kapitalism, säger fotografen Michal Szlaga, som sedan 2002 förevigat varvet med lika delar vurm och förtvivlan.
Genom sina bilder ville han från början uppmärksamma det arv som sträckte sig tillbaka till det tyska kejsardömet och fristaden Danzig. Här fanns unika exempel på svunna tiders människoideal och sociala rörelser samt en ovanlig arbetsorganisation där varvets ägare bodde på industriområdet för att visa deras förbund.
– Men när rivningarna tilltog förstod jag att det inte räckte med att ta fina foton på de vittrande industrihallarnas säregna skönhet och försöka smitta andra med min entusiasm, ironiserar fotografen.
Tillsammans med en professor i kulturvård började han gräva i arkiv och inventera varvet enligt vetenskapens alla regler för att nämna och skämma de ansvariga för värdet som gick förlorat. Först efter att projektet mynnade ut i en omtalad bok kom en konservator från stadsförvaltningen och skrev in 240 objekt på listan över byggnadsminnen.
Gav arbetarna röst
Bland det som revs fanns ett verk av konstnären Iwona Zajac, Sverigeaktuell i sommar med en utställning på Blekinge museum. Hon ville uppmärksamma enskilda människoöden som smälte samman till en anonym massa i historieskrivningen och började fråga förvånade varvsarbetarna om deras liv, drömmar och förhoppningar. Berättelserna, som jag tar del av via dokumentation, målade hon upp på en 250 meter lång tegelmur som löpte längst med industriområdet. Jag läser om stoltheten som bubblade upp när ett skepp man varit med att bygga sjösattes och försvann vid horisonten. Läser om gemenskapen som fick arbetslagen att hand i hand gå ut i strejk och sorgen över att se sina livsverk grusas och lyftkranarna säljas som skrot. Besvikelsen över forna stridsbröder som kom till makten och förlorade sitt arbetar-etos, nu poserar de bara för tv-kamerorna mot bakgrund av lyftkranarna på valda högtidsdagar.
Så småningom visade det sig att muren blockerade vägen till den tilltänkta gallerian. Iwona Zajac fick erbjudanden om komplicerade tekniska lösningar för att magasinera sitt verk men tackade till slut nej, det skulle kännas konstigt att gå med på sådana ansträngningar när arbetarna själva inte visades liknande hänsyn. Hon tror att varvet offrades för att bli av med dess starka fackrörelse.
Revolutionen som åt upp sina barn
Debatten om det fria Polens åstadkommanden och mankament brände nyligen till när en av systemskiftets arkitekter gjorde avbön i det mediala strålkastarljuset. Filosofiprofessor Marcin Król konstaterade att eliterna byggde kapitalismen på bekostnad av broderskap och jämställdhet. Chockterapins frontmän utgick från att självständiga individer skulle finna sin lycka på den fria marknaden. Man lät fabriker förfalla i vissheten att den osynliga handen skulle skapa något bättre av spillrorna. Men idag står det klart att reformerna ödelade tusentals arbetsplatser, urholkade allmännyttan och rev upp samhällskontraktet. Professorn ondgjorde sig över att nyliberalernas försummelser hade gjort Polens fattiga och utslagna till ett lätt byte för nationalkonservativa politikers löften om hämnd på överlöparna.
Marknadsreformer och interna strider gröpte ur arbetarrörelsens makt och fundamentaliserade dess ståndpunkter. När jag tittar förbi hos Solidaritetsfackets presstalesman Marek Lewandowski på hans kontor ett stenkast från varvet är han i färd med att lägga sista handen vid en reklamkampanj där liberala politiker bokstavligen pekas ut som förrädare.
– Det är idag mycket svårt att bilda fackföreningar. Folk som försöker får sparken, och även om lagen är på deras sida tvingas de vänta i flera år på upprättelse. Har man ett bostadslån vågar man inte ta den risken. Det är arbetsgivarens marknad.
Kampen nonchalerades
Tillbaka på varvet möter jag upp Aneta Szylak, direktör för konst-institutet Wyspa som verkar i några av de övergivna byggnaderna. Hon påpekar att grupperna som förlorade på den ekonomiska nyordningen, såsom varvsarbetare, sjuksköterskor och befolkningen på landsbygden, också marginaliserades politiskt. Deras kamp om rättigheter nonchalerades som utpressning till privilegier. Hon menar också att politikerna glömde bort att det visst fanns alternativ till den nyliberala ordningen.
– Istället för chockterapi hade man till exempel kunnat bygga vidare på de postulat för ekonomiska reformer som presenterades av 1980:s strejkkommitté. Där föreslogs arbetarnas medbestämmande som ett sätt att höja effektiviteten och sänka produktionskostnaderna.
Ny dialog ger hopp
Bristen på visioner har visat sig vara ett bestående problem. Men Aneta tycker att samtidskonsten har potential att komma med åtminstone några lösningar. Wyspa, konstinstitutet som hon grundade, vill främja politiskt nytänkande och utforskar möjligheter till såväl kollektivt som individuellt handlande genom sina utställningar. Wyspa har även axlat rollen som medlare mellan stridande samhällsgrupper. Och Aneta ser tillstymmelser till hopp. Den ekonomiska krisen tvingade byggentreprenören att se över sina planer. Det visade sig också att staden hade varit generös med att ge bygglov åt gallerior. En annan invigdes nyligen bara 500 meter från varvet och går än så länge inte runt. Därmed skapades utrymme för diskussioner om industriområdets framtid inom ett särskilt råd.
Numera tycker Aneta att parterna lyssnar till varandra och lägger större vikt vid att förankra besluten i olika samhällsaktörers insikter och önskemål.
– Även företagen har märkt att de vinner på dialog, säger hon. Dagens diskussioner går i helt andra tongångar och det bådar gott för att vi så småningom får en väldigt fin stadsdel där alla kommer att trivas och känna sig hemma.
