– När han når rabatten här blir han träffad.

Frida Chamoun stannar. Hon ­berättar om mordet på hennes lillebror, utifrån det man fått veta av vittnen och från övervakningsfilmerna. 

Hon berättar hur han kommer ut från föreningslokalen där borta vid tunnelbanan, hur han går den här vägen, hur deras bil står parkerad på parkeringen precis här bakom. Hur de kommer, två personer, går i samma takt som han men på andra sidan huset. Hur de kommer runt hörnet, skjuter, bakifrån.

Hur han inte ser något av vad som händer, hur han bara blir träffad och faller ihop. 

– Och då nöjer de sig inte med det, utan de kommer närmare fram och avslutar.

Frida Chamoun berättar att från att de klev ur sin bil till att de var tillbaka igen, gick det mindre än två minuter. Men under de två minuterna förlorar hennes bror sitt liv. 

Vännerna hörde skotten

– Livet går under. Man förstår inte varför. Det är en fråga man ställer sig 24 timmar om ­dygnet, säger Nineva Chamoun. 

För ett år och fem månader sedan sköts ­hennes son och Fridas lillebror Mousa ­Chamoun till döds. Han var 19 år och på väg hem för att äta middag.

– Hela tiden. Hela tiden. Till och med i mina drömmar, jag vet inte om det är drömmar eller mardrömmar, hela tiden är frågan varför.

Helt nära parken med gångvägen bor familjen kvar i samma lägenhet. På väggen i vardagsrummet hänger bilder på Mousa, under dem brinner ett ljus.

Frida var den i familjen som nåddes av beskedet först.

– Jag kommer inte ihåg exakt hur lång tid efter att han blir skjuten som jag får samtalet, men jag tror inte att det var länge, säger hon.

Då hade Mousas vänner hört skotten, kommit ut från föreningslokalen och sett att det var han som var träffad – träffad av tio skott. De hade ringt 112, försökt med hjärt- och lungräddning, börjat försöka få tag i anhöriga. 

Nyheten nådde en av Fridas släktingar som försökte ringa till hennes och Mousas ­föräldrar. Men där fick hon inget svar. 

– Det är så sjukt för min pappa missar aldrig ett samtal, aldrig någonsin. Skulle någon säga till mig: ”du sitter i nöd och behöver ringa någon”, då ringer jag honom för jag vet att han svarar. Men just där och då, ödet, jag vet inte. De svarar inte. De hör inte telefonerna. 

Ingen vill berätta

Det är då samtalet till Frida kommer. Man vet ännu inte så mycket, men släktingen säger: ”Det sägs att din bror har blivit skjuten”. Frida minns att allt blir svart. Sedan minns hon att hon och systern sitter i bilen. 

– Jag kör direkt. Och hela den här tiden vet jag att jag ber. Jag ber och ber. Och jag pratar med min syster och säger att det kan inte vara något illa, det är säkert i benet, han kommer att klara det.

När de kommer fram till parken har det hunnit samlas mycket folk.

– Och de här ansiktena. Deras ansikts­uttryck, de var så kalla. Och det kändes som att de inte kunde kolla mig i ögonen. Jag sökte ögonkontakt med alla men kunde inte få det tillbaka. Och där började jag känna okej, det finns en anledning till att de inte kan möta mig i blicken. 

Hon går fram och frågar en polis, men får först inga svar. Sen ser hon ser sin brors bästa vän. Han har blod på kläderna och i ansiktet.

– Och jag ställer till slut frågan, jag känner mig tvungen: ”Är han död?”.

Hon tycker att polisen försöker säga ja med ögonen, men det räcker inte. Så hon frågar igen. Och igen. Tills hon får ett ja.

– Efter det kommer jag inte ihåg någonting. Efter det är det som att man pausar. Det bryts. Jag har några små korta minnen, men det tar slut där.

Teorin om motivet

I våras dömdes tre personer för mordet, de två som sköt och en tredje som körde bilen. En 20-åring och en 22-åring dömdes till livstid, eftersom brottet ansågs särskilt grovt. Den tredje personen var bara 15 år när mordet begicks och dömdes därför till sluten ungdomsvård. 

Polisen kunde snabbt konstatera att Mousa Chamoun inte hade några kriminella kopplingar. Ändå var mordet på honom noga planerat. Varför han dödades är inte fastställt, men i domen framkommer polisens teori.

En dag i juli 2020 såg Mousa en bil stå parkerad i närheten av familjens bil. Omkring den rörde sig flera personer, och Mousa tyckte att något verkade konstigt. Han hade inte sett dem tidigare och de betedde sig som om det var något speciellt med bilen. 

Några dagar senare brann bilen, och det visade sig att ett av gängen i Norsborg hade förvarat vapen i den. En vecka senare sköts tolvåriga Adriana ihjäl vid en bensinmack i närheten, ett mord som fått stor uppmärk­samhet i media. Alltihop gjorde Mousa ­Chamoun orolig, för han visste att personerna vid bilen hade sett att han hade sett dem. Men när ingenting mer hände släppte oron.

Två år senare sköts han ihjäl. En tid innan det hade han fått ett telefonsamtal, där en okänd person hotade honom, efter att uppgifter från förundersökningen om mordet på Adriana läckt ut. 

– Fel plats vid fel tid. Det är inte bara ett uttryck, det är så, säger Frida Chamoun.

De tre som dömdes för mordet har överklagat domen, och just nu prövas domarna i hovrätten. 

Kommentarer gör ont

När hon berättar om sin bror är Frida lugn. Hon fokuserar på målet säger hon, anledningen till att hon gör det: att prata om hans oskuld.

– I dagens samhälle är folk så duktiga på att döma om området som vi lever i, som vi är födda och uppväxta i, säger Frida.

– När man läser något på sociala medier, när de skriver ”jaja men alla de som skjuts har säkert varit jättesnälla killar, alla har varit fotbollspelare de har tänkt studera till läkare”. Och det är bara ironi, säger Nineva.

Sådana kommentarer gör ont.

– Man har kämpat så mycket för dem, så de kan inte alltid klandra föräldrarna, säga att de har försummat barnen. Absolut inte, de har varit vårt liv hela tiden, och vi har försökt att alltid göra det bästa för dem. 

Kanske är folk dömande för att de inte förstår, menar Frida. De förstår inte att alla känner alla här. Att många har kvar sina vänner från grundskolan och att om de sedan väljer en kriminell bana, innebär inte det att man inte kan vara vänner. 

– Det verkar så svårt för någon utifrån att fatta att det är en genuin vänskap som började redan i förskolan och som har hållit. Det är just den här tanken ”varför har du den här relationen med en kriminell? Varför är ni vänner?”. Jo, men kan inte du försöka tänka steget längre? När började den här relationen? På vilket sätt har den här relationen byggts upp? Nej, det finns inte i deras värld. Det är bara rakt på sak, att du har en koppling till en kriminell och då är det här konsekvenserna. Så är det tyvärr.

Ändå kan hon någonstans förstå varifrån sådana tankar kommer. Men också det gör ont. 

– Men att jag, som har blivit drabbad av det här, i slutändan har en förståelse för att vissa tänker och tycker på ett visst sätt. Men att jag som har blivit drabbad inte ska bli förstådd. Det är sjukt för mig.

Lekte tillsammans på gården

Frida gick själv i grundskolan med personer som i dag är involverade i den organiserade brottsligheten. Och en av de tre som fälldes för mordet på Mousa Chamoun, han som körde bilen, är en person som Frida och Mousa lekte med på gården varje dag när de var små.

– Att behöva möta den här personen i rättegången en hel vecka, varje dag, åtta, nio timmar om dagen. Han kunde inte ens se mig i ögonen, säger Frida Chamoun.

Efter mordet tycker hon att hon måste skilja vänskap från kriminalitet. Kontrasten är för stor, det går inte ihop.

– Att man har varit vän med dem, man har växt upp tillsammans. Att deras handlingar, deras vardagliga liv, ska behöva drabba andra som inte har med det att göra, det är helt ofattbart för mig. Det triggar igång en slags aggression. Den här känslan av att man är sviken, den blir så extrem.

I dag jobbar Frida på en skola i södra Stockholm. Hon hade länge velat jobba med barn, men sedan Mousas död känns det ännu viktigare. Hon tror att skolan har en avgörande roll för att kväva gängkriminaliteten. Att barn och unga väljer den kriminella banan kan handla om att de inte känner sitt eget värde.

– Det är svårare att få jobb. Det är svårare att bygga upp sig själv när man kommer från en sån förort. För man blir stämplad: ”De är invandrare, vad kan de, deras område är pizzeria, taxichaufför”. Man sätter den här låga standarden på folk. Och det kommer från samhället i stort. Allt stämplas på helt annorlunda sätt. 

Tackar sig själv för att hon orkade

Skolan ska vara en likvärdig plats där alla ska ha samma chans. Men så är det inte i dag, menar Frida.

– Jag kan inte säga att alla skolor är dåliga i de här förorterna, men man kan se en stor skillnad i vad skolorna får för resurser och vad de kan erbjuda eleverna. När det ser ut så, var ska barnen hitta hoppet och motivationen till att fortsätta?

Skolan måste bli mer jämlik, menar hon, och man måste satsa på fritidsgårdar och ­andra sammanhang där unga kan vara och växa. Och det finns många som vill engagera sig, säger hon. En av dem var Mousa, som också drömde om att jobba med barn.

Det är med bakgrund i det som Frida har ett tydligt mål med sitt jobb:

– Det viktigaste för mig är att de här barnen ska veta om sitt värde. De ska veta vad de är värdefulla, att de är betydelsefulla. De kan, det går. Det är inte omöjligt. Det kanske är svårare. Det tar längre tid, det är en jobbigare process. Men det går. 

Och barnen hjälper henne med.

Frida började på skolan redan fyra månader efter Mousas död. Det var en stor omställning, för under tiden efter mordet hade hon i princip bara varit hemma med sina föräldrar och sin syster. I början var hon nära att ge upp. Men hon fortsatte.

– Jag tänkte ”okej, det har gått fyra ­månader sedan jag förlorade honom, jag lever fortfarande, jag har klarat av det. Då borde jag kunna klara av det här”. Och bara bita ihop och ta det. 

Nu tackar hon sig själv för att hon orkade.

– Just där och då, den första perioden, tänkte man mycket att det är inte värt att leva längre. Varför är det värt för mig att vara kvar när han inte fick den rättigheten? Jag gick inte runt med tankar om att skada mig själv. Och min religion och min tro går emot det. Men jobbet fick mig att uppskatta livet. De här barnen har ändå gett mig liv och ljus på ett annat sätt.

Undviker den sidan av Norsborg

Men de dåliga dagarna kommer också. Sorgen är som en bergochdalbana. Ibland kan hon inte sluta tänka på vad som hade hänt om hon låtit honom ta bilen den kvällen. Tänk om han inte gått ut från den sidan. Tänk om han inte skulle varit där just då. 

– De tankarna sätter djupa spår. Det ger den här känslan av att det äter upp en inombords.

Vi går tillbaka mot tunnelbanan, genom parken. På vägen, strax innan gångvägen, ­ligger en fotbollsplan där Mousa brukade hänga med sina vänner. Umgås och spela fotboll. 

Här sitter en skylt som vännerna har satt upp, med en bild på Mousa och texten ”Alltid saknad, aldrig glömd. Ditt skratt kommer aldrig sluta eka.” Den har hängt här sedan han sköts. 

Det är inte ofta Frida går här. Sedan han dog undviker hon den här sidan av Norsborg. 

– Absolut, det har gått ett år och fem ­månader nu, men jag kan fortfarande inte acceptera det. Det är liksom förnekelsen man lever i som gör det jobbigt att vistas här.

Hon ser sig omkring. 

– Hela det här området, de här gatorna som vi går på nu, det är vad jag är uppväxt med. Så mycket som vi har cyklat här, lekt här till­sammans. Och att den bilden och de minnena ska ändras ut helt för att det slutat så som det gjort. Det får mig att känna att allt jag har levt med som jag förknippar med honom, och speciellt den här platsen, det har dött med honom.

Men några gånger har hon ändå gått hit. Hon kände att hon behövde ta sig förbi den spärren. Och i dag känns det inte lika jobbigt som de första gångerna. Hon har lärt sig att skärma av lite, berättar hon.

– Till skillnad från min pappa. Från den kvällen då vi fick samtalet och kom hit har han inte alls gått mot den här sidan. Det längsta är till kiosken där. För att handla. Sedan går han hem igen. Men aldrig att han tar sig längre än så.