– Det mest spännande är alla människor jag mött, de har givit mig mest. Folk i marginalen, luffare, kåkfarare …
Vi sitter i P4 Jönköpings lunchrum. Stellan har just klivit ut ur studion där han har berättat om sin bok ”Rapport från ett annorlunda liv”. Den kom i början av oktober – som en total överraskning för honom. Flera hade läst hans manus. Men någon utgivning hade det inte blivit. Stellans dotter Malin tog – sin far helt ovetandes – till sist saken i egna händer och tryckte upp den.
Till USA som 14-åring
Men någon resa, någon vistelse, måste väl ha stuckit ut mer än andra? envisas jag.
Jo, så var det.
– Tiden på sjön gjorde djupa intryck. Vistelsen i Chile som skolade mig politiskt. Och naturligtvis åren i Björkå.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Vi kommer tillbaka till allt detta. För kanske kom intrycken från Stellans första resa att prägla hans livsinställning, som 14-åring bar det nämligen av till USA. Pappa Elis hade fått chansen att göra det han hade längtat efter: forska om naturläkemedlet THX. Det blev många ensamma vandringar på Manhattan, det blev skola i Oakland. Faderns forskning fick däremot ett snabbt slut (finansieringen visade sig inte vara så ordnad som utlovat). Efter något halvår var de tillbaka i Aneby. Men ett frö hade såtts i den unge Stellan.
Engelska kunde han bra nu. Några doser franska och spanska tillkom i gymnasiet. Skulle komma väl tillpass visade det sig. Bara några år senare – han är 17 då – tar Stellan tåget till Spanien där han har en kamrat. Två år senare mönstrar han på en båt med destination Sydamerika.
Alltid känt sig trygg
Hur vågade han?
– Jag har alltid varit trygg av mig. Gick i hamnarna med pengar i bakfickan.
Att Aneby var för litet stod klart. Stellan hade en romantisk dröm om att bli sjömanspräst. Nästa anhalt blev Teologen i Lund. En dag läste han, och dåvarande flickvännen Inga, en artikel om en fattigpräst i Paris som hade organiserat lumpinsamlingar till stöd för behövande. Intresset väcktes och snart var de två på plats i Frankrike. Tufft sorterjobb till en början. Men snabbt kom en ny uppgift, Emmaus – så hette rörelsen – lastbilschaufför kunde nämligen inte köra längre efter en olyckshändelse.
– Jag min idiot sade att jag hade körkort. Och det visade sig att jag var den ende.
– Hade ju bara kört mellan Aneby och Eksjö.
Nu blev det att kryssa på femfiliga storstadsavenyer.
– Det blev några bucklor första dagen.
Prästdrömmarna försvann
Hemma i Sverige igen hade tanken fötts: skulle Emmausrörelsen kunna starta här? Prästen – Abbé Pierre – kom. Han lockade stora skaror. Emmaus startade i Lund och utanför Uppsala, snart i Stockholmstrakten också. Rörelsen fanns nu på flera håll i världen. Bland annat i Peru. Där behövdes organisatoriskt stöd (”det var totalt kaos”). Stellan och Inga sändes iväg. Ännu en båt över Atlanten.
Framtiden var oklar för Emmaus i Sverige visade det sig när de två väl var hemma igen. Det behövdes nytändning. Av en händelse hörde de under en insamlingsresa i Småland – vi skriver nu 1964, Stellan skall fylla 26 detta år – talas om det nedlagda glasbruket Björkå. Det låg mellan Åseda och Älghult ungefär, strax intill gränsen mot Kalmar län. Det visade sig att allt var till salu. Den gamla fabriken, kraftverk, flera bostadshus med mera. En trävaruhandlare i Vimmerby stod som ägare, 75 000 skulle han ha.
Stellan hade under åren rört sig politiskt vänsterut. Prästdrömmarna var sedan länge övergivna (”det religiösa försvann och kom aldrig tillbaka”).
På väg ner till försäljningsförhandlingen i Vimmerby stannade han till i Aneby. Kunde pappa Elis låna ut några tusen?
Politisk konflikt
Det blev inget bra möte. Men ett lån fick han med sig ändå. Relationen till fadern var inte alltid helt lätt. Bland annat handlade det om politik. Stellan skulle så småningom hamna i den revolutionära marxismen.
– Farsan stod klart till höger.
Det fanns alltså en klyfta mellan far och son. Tidvis sågs de inte. Men Elis Sandberg – högermannen – kom ändå att vara med och finansiera vänsterkollektivet Björkå.
Björkå kom att växa. Uppåt 60 personer bodde i kollektivet som mest. Daghem, bibliotek och bageri med mera. Förutom klädinsamlingen. Inte ens en storbrand som ödelade den gamla bruksfastigheten satte stopp.
Nu har vi kommit fram till 1971. Inga och Stellan har fått barn. Och vill ut igen. Peruvistelsen gav blodad tand. Det blev Chile – och Emmausrörelsen där. Men också möte med trofasta och medvetna marxister. Salvador Allendes socialistregering satt vid makten. Den kom blodigt att störtas av Pinochets militärkupp två år senare. Men då var paret hemma igen. Hemma bestämde sig folket i Björkå att studera den svenska vänstern. Man fastnade för KFML(r) som fick ordna marxistisk studiecirkel. Några – bland andra Stellan – kom så småningom att ansluta sig.
R-arna? Stalin, Nordkorea, homofobi. Hur fasiken kunde han välja dem? undrar jag.
– Visst, visst … tvekar Stellan.
– Men vi kände igen oss från Chile. Marx och Lenin.
– Och gillade stödet till befrielserörelser i tredje världen.
Vapenvägran slutade med fängelse
Åren hos r-arna är sedan länge ett avslutat kapitel. Men politiken kom att prägla honom. Han och Inga hade levt med Emmaus i nära 20 år. För sönernas skull ville de nu leva ett annat liv, utanför ”skogen”. Det blev jobb hos Saab-Scania i Oskarshamn. Och där kom Stellan att bli en av ledarna för en lönestrejk.
Till Huskvarna kom han 1987. Som pressgjutare på Vapen – som alla äldre kallar Husqvarna AB. Där arbetade han till 2003. Inga och han hade glidit ifrån varandra sedan många år. Två andra längre förhållanden – och tre ytterligare barn – följde.
Till sist: fängelsetiden?
Den vapenfria tjänsten hade Stellan lyckats hålla sig undan. Men lagens långa arm kom att nå honom. Det blev två vändor bakom galler i Växjö om vardera en månad.
Onekligen ett högst annorlunda liv.
