Hans uppväxt i Norrköping var definitivt annorlunda från den hans barn nu upplever.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Min pappa kom från Marocko på 1960-talet. Han och mamma träffades i Stockholm och flyttade till Norrköping.
Paret tyckte att nybyggda Navestad var den perfekta platsen att slå ner sina bopålar. Sami förklarar att det för honom och systrarna blev en trygghet att höra hemma där.
– Jag älskar Navestad – så är det bara. Visst är det en slags boendefabrik, men allt finns där – simhall, sporthall och fritidsgård. Vi bodde först i Guldringen 40 och flyttade senare snett över gården till 33:an.
Sami pratar om en värld där alla kände alla och där vuxna engagerade sig i barnen genom fredagsdiscon och innebandy. I detta universum tog pappa Aziz sonen i handen för att gå till simhallen på lördagar.
– Hindren fanns inte i Navestad. Där fanns äventyret och jag hade inget att vara rädd för.
Kom in i musikklass
Brytpunkten kom då han som tioåring kom in i musikklass. I dag finns musikklasser även i Navestad, men inte på den tiden. Sami åkte buss och spårvagn till Hagaskolan i sex år. Musikaliskt fick han lära sig sådant han kallar “ovärderligt” men samtidigt beskriver han åren som ”de svåraste i mitt liv”.
– Jag var enda blatten i klassen och kände aldrig att jag hörde dit.
Efter en tid på Haga var han desperat över att inte få vara med på rasterna. När han tänker på det kommer tårarna.
– En dag, då snön låg i stora, hårda iskockor över skolgården, hörde jag mig själv säga: ”Grabbar om jag kryper in här i busken så kan ni få kasta is på mig”.
Om Haga var borta så var Navestad hemma. Där tränade han brottning och lekte med sina kompisar. På somrarna höll Verdandi lägerskola och på fritidsgården fanns personer som kom att betyda mycket. Sami blir nostalgisk när han nämner Kerstin, Ann-Marie och Willy.
– Willy Flores är min hjälte! Verkligen. Han var min danslärare och han lämnade ett jätteavtryck. Jag tror inte att han är medveten om hur obetalbart det han gjorde var. Han gav mig självkänsla genom dansen.
Dansar electric boogie
Sami och bästisen Abbe åkte till centrala Norrköping för att, på varuhuset Lindens glatta marmorgolv, dansa electric boogie.
– Haha, jag tror inte att man skulle tycka att vi var särskilt bra i dag.
Men deras dans i city gjorde att de handplockades till musikalen ”Teaterbåten” på Arbis scen.
– På Haga hade jag en musiklärare, Sten Bäckman, som verkligen såg mig. Både han och sångläraren Lisa Tilling, som fanns där i närheten, pushade mig mot nya framgångar.
Det blev musikgymnasium och fler säsonger på Arbis. Samtidigt sökte Sami mer i livet. Med en judisk mamma och en muslimsk pappa ville han hitta sin tro. Han fastnade för kristendomen.
– Jag satt under Arbis scen där jag rökte och läste Nya testamentet. När jag läst klart tänkte jag: “Wow! Varför har klasskompisarna aldrig berättat det här för mig?”
Nästa lärosäte blev Musikhögskolan (på fiol) och efter avlagd examen tog han ännu en examen, vid Operahögskolan.
– Jag har hamnat i så många udda, men sjukt positiva, situationer som tagit mig framåt. Småsaker som att jag tog en annan väg och mötte en person som hjälpte mig. Jag tror inte alls att vi styr så mycket över våra liv som vi själva vill tro.
Exklusiva kockknivar
Under stunder då Sami inte sjunger får han utlopp för en annan konstnärlighet – knivsmide. Men då det tar runt 100 timmar att göra en riktigt exklusiv kockkniv är hans hantverk är inget för den fattiga.
– Det är roligt att folk vill betala för det som jag älskar att göra men att tjäna pengar var aldrig målet.
Men med den vuxnas syn på händelser, som visserligen inte kändes svåra i barndomen, fanns det saker han ville göra annorlunda.
– Jag ville gärna ha en egen bil.
Han minns hur hans barndoms semestrar bestod i att familjen köpte busskort och åkte på utflykt i Östergötland.
– Mina barn cyklar inte till Prisextra när femkilossäckarna med mjöl kostar 5,90.
Sami förklarar att det är smärtsamt att inse att han har kommit upp sig.
– På ett sätt känner du att du förråder den bakgrund du lämnat.
Vad hade du gjort om det inte blivit opera?
– Vilken svindlande tanke! Kanske hade vägarna ändå lett mig hit, men jag tror att jag kanske hade gjort något annat jag tycker om, kanske jobbat på fritidsgård i Navestad.
Samtidigt har operan gett Sami möjlighet till ett slags dubbelliv.
– Jag är mer självreflekterande i dag och kan sakna den där sorglösa pojken som jag en gång var. När jag kliver ut på scenen hittar jag honom igen.
