BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det var på 1830-talet som farsoten först kom till Göteborg och värst drabbade blev fattigkvarteren runt Haga, Majorna, Masthugget och dagens Annedal, där trångboddheten var stor. Det behövdes ett lokal för de sjuka i närheten.
"Dödens rum"
Till en början hamnade de smittade på Möllerska Plantagen, ursprungligen en herrgård mellan Tredje och Fjärde Långgatan som innan sin sjukvårdsfunktion var ett nöjespalats. Men då de flesta sjuka fick bo i samma sal spred sig smittan snabbt, och lokalen fick smeknamnet Dödens rum.
Det behövdes lokaler med bättre isolering, max tre personer per rum, berättar Ulla Mogren. Så byggdes Epidemiska sjukhuset, som hade både stall och bårhus. Det användes för epidemipatienter från 1886 till 1970, då nyuppförda Östra sjukhuset tog över dess roll.
Det gamla sjukhuset stod sedan mest och förföll tills det upptäcktes en dag på 1980-talet av konstnärerna Robert Jonsvik och Jens Mattiasson. De höll på att dokumentera vilken av Linnégatans Allmännytta som skulle få konstnärlig utsmyckning. Så drog de upp på det gamla sjukhusområdet för att ta igen sig och såg båda samma sak när de klev ur bilen.
– Det här ska bli Göteborgs Louisiana, berättade Jens Mattiasson för Sveriges Radio 1985.
Konstnärerna fick låna nycklar i kansliet och tog sig en titt på husen.
– Så fann vi detta hus, nummer tio, som stod igenbommat och var kolossalt anskrämligt och kallt och fuktigt och ruggigt, fortsätter Jens Mattiasson.
Som en skänk från ovan
De fick låna huset på prov, och fixade till det. Började prata med arkitekter och skrev ett manifest. Redan på den tiden var det svårt för konstnärer att hitta lokaler, och duon hade tidigare varit engagerad i Pusterviksprojektet, vilket startades av föreningen Maneten, en sammanslutning av en mängd konstnärliga organisationer. De hade köpt fastigheten vid Pustervik med den anrika krogen Pustervikskällaren, där de drev konstutställningar och restaurang med stor optimism.
Efter att ha gått i konkurs två gånger förlorade Maneten dock fastigheten. Därför kom upptäckten av sjukhuset som en skänk som ovan. De ville starta ett konstnärscentrum. Konstnärerna lyckades intressera dåvarande kommunalrådet Erling Sundvall och så småningom även Bengt Göransson, på den tiden landets kulturminister.
115 ateljéer
När Konstepidemin så småningom slog upp portarna den 28 mars 1987 så fanns där 51 ateljéer tillgängliga, med sex sökande hyresgäster till varje ateljé. Alla konstnärer med dokumenterad yrkesverksamhet kunde teckna en intresseanmälan och sedan delades dessa upp efter verksamhet, för att få ett så brett urval som möjligt och skapa mångfald i föreningen.
Idag är antalet ateljéer uppe i 115. Somliga delas, som nummer fem, där målaren Tomas Lundgren hållit till med kollegan Fredrik Åkum sedan de gick ut från Akademin Valand. Tomas, med tydliga glasögonbågar och ett intresse för historia jobbar just nu med en porträttserie i svart-vitt på ”vanligt folk” från förra sekelskiftet, människor som förr sällan avbildades på duk. I fjol ställde han ut sina tavlor på luftiga Färgfabriken i Stockholm.
– Jag visste inte mycket om Konstepidemin när jag gick ut Valand, jag trodde det var mest gamla konstnärer och ingen ruljans, skrattar han.
Gamla patienter hälsar på
Men efter att ha blivit erbjuden ateljéplats och i samma veva hittat lägenhet bestämde han sig för att stanna i Göteborg efter examen.
Fortfarande kommer många gamla patienter och läkare förbi Konstepidemin och delar med sig av sina berättelser, förklarar Ulla Mogren när vi traskar bort mot det största galleriet, där jubileumsutställningen P-ART-Y monteras upp. Årligen håller Konstepidemin 11 utställningar och just den här har föreningens samtliga konstnärer fått chansen att bidra till, och även curera. Totalt deltar 47 konstutövare.
Mest bildkonstnärer
Sextio procent av Konstepidemins 130 hyresgäster är bildkonstnärer, och det märks även i dagens utställning i lokalens tre ljusa rum. Bland verken som fångar min uppmärksamhet är Nils Ramhøjs målning ”Porträtt av musikern Christoffer Berg” i akryl på trä. Längre bort står en skock metallfåglar med mosaikkroppar och utsmyckningar som koskällor runt halsarna.
Det är textilkonstnären Nina Zetterquist, från den värmländska konstnärsklanen med samma namn, som har gett sig på skulpterandet. I en blekblå akvarell har Berit Jonsvik - tidigare gift med grundaren Robert Jonsvik - firat Konstepidemins anatomi, med himlen upplyst av fyrverkeripjäser. Verk från grundarna Jens Mattiasson och Robert Jonsvik ingår också i samlingen.
Samtliga utställningar på Konstepidemin är alltid gratis och området är ett litet smultronställe, med workshops, barnaktiviteter och lunchrestaurang med färskbakat.
