– Jag måste laga något! Alla svenskar dricker mycket kaffe, det är konstigt, säger Sulayman Ajel efter att ha fått ett nej tack till en kopp.
Han bestämmer sig för att bjuda på te med mycket socker i istället, nästan lika sött som i Syrien. Sulayman Ajel flyttade in i den sparsamt möblerade tvåan i Rannebergen några dagar tidigare. Han pekar bort mot några av de andra sexvåningshusen i Fjällkåpan som syns genom fönstret, där flyttade Muhammed Ali Alhourani in samma dag som Sulayman Ajel flyttade in i sin lägenhet. De träffades på Lilleby camping i Torslanda, där de var sambos i en husvagn i sex månader, och det är en lättnad att ha en vän i det nya området.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Muhammed Ali Alhourani kommer några minuter senare, direkt från sin praktikplats på en restaurang i Bergsjön. Han är utbildad kock och kan nu även laga svensk mat. På frågan om han tycker att svensk mat är smaklös jämfört med det kryddigare syriska köket svarar han diplomatiskt.
– Den smakar ganska bra och är bra för hälsan. Arabisk mat smakar bra, men är ohälsosam, med mycket fett, säger han.
"Som att börja ett nytt liv"
Innan Lilleby bodde Sulayman Ajel och Muhammed Ali Alhourani i Bengtsfors respektive Ekshärad. De beskriver tiden i småstäderna som en stressig väntan på uppehållstillstånd och bortslösad tid. Det var svårt att lära sig språket och självförtroendet började dala. Lilleby blev ett steg upp, men det är först nu i Rannebergen som de verkligen fått ett hem i Sverige.
– Det är skönt. Det känns som att börja ett nytt liv, att få en lägenhet. Det är frihet, säger Muhammed Ali Alhourani.
Även Sulayman Ajel är fast besluten om att nu börja om på riktigt, med språket och arbete, kanske kan han bli lärare som innan kriget.
Men precis som många andra som bott på Migrationsverkets boenden eller tillfälliga boenden runt om i kommunerna, så hade Muhammed Ali Alhourani och Sulayman Ajel inte kunnat skaffa sig möbler och husgeråd. Muhammed Ali Alhourani fick nästan sova sina första nätter på ett kalt golv. Men tack vare nätverket Jagvilldelamedmig så fick han låna en luftmadrass tills han fick tag på en säng. På flyttdagen var det flera personer som kom och lämnade möbler de själva eller andra inte längre hade behov av.
– Vi och alla som flyttat är tacksamma för alla personer som hjälper människor. De tar i och trycker på. När åtta till tio personer i Lilleby fick lägenhet hade de fixat alla grundläggande saker inom en vecka, säger Sulayman Ajel och får medhåll av kompisen Muhammed Ali Alhourani.
Får fylla i önskelistor
De är två av ett hundratal nyanlända som fått hjälp av nätverket, som skapats av Torslandabon Karin Löwing. Hon lägger stora delar av sin dag på att se till så att allt från sängar till glas byter ägare. Det var på ideella initiativet Torslanda Tillsammans kompiskafé hon först träffade nyanlända som skulle flytta från Lilleby camping till nya bostäder och upptäckte att flera av dem skulle få spendera sina första nätter på golvet i tomma lägenheter.
– När du själv flyttar så kanske du får med sig ett köksbord från sin mormor och porslin från farmor, du behöver sällan köpa allt nytt. Men i den här fallen så var det helt tomt, säger hon.
Karin Löwing hade själv saker hemma som hon ägt klart, men gick också ut till vänner och bekanta för att se om någon mer kunde bidra. Det blev ett stort gensvar och i dag har nätverket både en hemsida och en Facebookgrupp. De som ska flytta får fylla i önskelistor och de som har saker över mejlar om vad de kan avvara, dessutom gör Karin Löwing efterlysningar när något saknas.
Behöver flytthjälp
Hittills har nätverket hjälpt till i 78 lägenheter, men på måndag kommer ytterligare ett 30-tal personer flytta från Lilleby. Just nu saknas allt från sängar till mattor, men även flyttkompisar som kan hjälpa till på den stora dagen. De kör den som ska flytta, följer med och pratar med hyresvärden, visar tvättstuga och soprum, samt hjälper till att fixa elabonnemang.
– De förklara alla de här sakerna som är fällor som du kan gå i om du inte vet vad som förväntas. Så att du inte, utan att veta om det, gör fel så folk blir irriterade, säger Karin Löwing.
Tanken är att den som skänker också ser till så att möbeln körs till rätt plats, eftersom många nyanlända saknar bil och svenskt körkort, men det är inte alltid helt enkelt.
– Ibland kan det vara någon som vill dela med sig av en soffa, men inte har bil själv. Då vill vi helst inte tacka nej till soffan, utan försöka lösa det. Men det är vår svagaste punkt, vi har inte resurser att köra massa saker, säger Karin Löwing.
Det som drev henne från början var en uppdämd vilja att hjälpa till, i dag tror hon starkt på att delandet förkortar tiden för integration.
– Om jag kommer till ett hem där jag känner mig trygg och får ha mitt, där det fungerar och jag kan laga mat och allt annat, då har jag mer kraft att orka att göra det jag ska, i det här fallet att lära mig svenska, skaffa praktikplats och jobb, säger hon och berättar även att nätverket leder till en rad möten mellan nya och gamla svenskar som aldrig annars skulle ägt rum.
Karolina Sanell hade två soffbord och en kontorsstol som hon ändå tänkt göra sig av med när hon såg Karin Löwings inlägg i en lokal Facebookgrupp. Hon är en av de som skänkte möbler till Muhammed Ali Alhourani och Sulayman Ajel.
– Det var ett väldigt enkelt sätt att bidra med litegrann. Det finns jättemånga fler familjer som behöver, säger hon.
När Karolina Sanell ändå var i farten plockade hon upp saker från några jobbarkompisar och köpte lite småsaker som också saknades på vägen till Rannebergen.
– Det är en så liten gest. Det viktiga är att de får en bra start här och så snabbt som möjligt känner sig välkomna här.
