Arhe Hamednaca är sedan 2010 riksdagsledamot för Socialdemokraterna, och sitter bland annat i justitieutskottet. När vi ses på partiets kansli i kvarteret Cephalus i Stockholm är det exakt 5 000 dagar sedan journalisten Dawit Isaak fängslades i Eritrea, landet som Arhe Hamednaca är född och uppvuxen i.

– Många brukar säga att hela landet är som ett stort fängelse, men i normala länder har man mänskliga rättigheter även när man sitter fängslad. Det finns inte i Eritrea överhuvudtaget. Det är ett helvete, en psykopatregim. Ordet diktatur räcker inte till, säger Arhe Hamednaca.

Han började tidigt engagera sig för Eritreas frihet. Etiopien annekterade landet 1962, men ockupationen möttes av väpnat motstånd. När Arhe Hamednaca var 12–13 år gammal började soldater från självständighetsgerillan ELF (Eritrean Liberation Front) komma till hans by för att värva medlemmar och berätta om kampen för självständighet.

– Jag var väldigt nyfiken och kände sympati med dem. Det låter kanske konstigt med tanke på hur ung jag var, men på den tiden var man inte längre barn vid den åldern. Vi började tidigt hjälpa till med hemarbetet, och man betraktades som och kände sig nästan som vuxen.

Utsattes för tortyr

Arhe Hamednaca blev sakta men säkert aktiv i motståndsrörelsen. Tillsammans med några vänner hjälpte han till att dela ut propagandapamfletter och skaffa förnödenheter till ELF. Men på något sätt blev de avslöjade, och vid 14 års ålder greps han av kommandosoldater som stred för den etiopiska ockupationsmakten.

– Jag var väldigt liten och smal då, och de som grep mig var fullvuxna kraftiga män. De tog mig till fängelseceller under jord där jag blev torterad. De stampade på mig, slog mig och gjorde allt möjligt, och det var naturligtvis hemskt. Men ska jag vara helt ärlig gjorde det bara ont de första dagarna, för min kropp blev så fylld av hat. Jag slutade bry mig om hur mycket de slog mig, det fanns ingen känsel kvar, säger Arhe Hamednaca.

Gick med i gerillan

Efter två månader släpptes han, tack vare påtryckningar från hans pappa och kontakter som denne hade i området. Arhe Hamednacas kropp var då helt sönderslagen. Men tortyren hade bara gjort honom än mer övertygad om att självständighetskampen var rätt väg att gå, och han fortsatte med sitt engagemang. På påskafton 1968 fick han höra genom en vän att kommandosoldaterna letade efter honom igen. Dagen efter lämnade Arhe Hamednaca sin familj utan ett ord, och gick med fullt ut i ELF-gerillan. Han var då 15 år gammal.

– De andra medlemmarna var mycket äldre än jag, men jag blev väldigt väl bemött. Livet som gerillasoldat är hårt och under den tiden var inte rörelsen så stor, vi blev jagade dag och natt och gömde oss i berg och djungler. Men folk i byarna hade mycket sympati med oss och delade ofta med sig av mat. Det första året blev jag nästan bortskämd och deltog inte direkt i någon strid, utan utbildades i militär aktivitet och vapenhantering.

Men med tiden började Arhe Hamednaca delta mer aktivt i strider, och hamnade till sist i ett av de farligaste förbanden som utförde operationer innanför fiendens linjer. Vid flera tillfällen skadades han, och på hans högra armbåge syns ett djupt ärr från ett bajonettslagsmål med en kommandosoldat.

– Han siktade mot min mage, men jag lyckades skydda mig med armen. Det var han som blev offret istället, säger Arhe Hamednaca.

Stred i nio år

Efter att ha deltagit i den militära kampen i hela nio år – fram till 1977 – lade han till slut ned sitt vapen, men fortsatte att arbeta i självständighetsrörelsen civilt. Tiden som gerillasoldat hade satt fysiska spår, men tack vare sin starka övertygelse om att det han gjorde var rätt – att kämpa för sitt lands frihet – blev han inte psykiskt knäckt.

– Det är så klart tråkigt att jag har missat hela min ungdomstid. Istället för att ha kul och vara glad tvingades jag ta ett enormt ansvar och leva i blod och krig. Men det som gör mest ont är att jag har förlorat många kamrater, många som försvarat mig. Utan dem hade jag inte suttit här idag. Att jag lever och inte de är något jag lider av, säger Arhe Hamednaca med tårar i ögonen.

Kom till Sverige 1985

När Eritrea blev självständigt 1993 hade Arhe Hamednaca för länge sedan lämnat landet med hopp om att finna en bättre tillvaro någon annan stans. År 1985 kom han till Sverige. Trots många år av hård kamp var han inte uttröttad utan började nästan direkt engagera sig i det svenska civilsamhället, och gick med i Socialdemokraterna tre år senare.

– Jag hade läst mycket om partiet, den svenska arbetarrörelsen och Palme. Den internationella solidariteten med Sydafrika, Palestina och Vietnam var något som attraherade mig.

En av de samhällsfrågor som engagerat honom mest är hedersvåld. Efter att Fadime Sahindal mördades 2001 startade Arhe Hamednaca projektet Sharaf Hjältar på Fryshuset, för att arbeta mot hederskulturen.

– Jag ville ändra på attityden bland unga killar. Det fick mycket genomslag och jag har föreläst i hela landet. Nu för tiden hinner jag tyvärr inte jobba med det så mycket, men jag finns alltid här om de som fortsatt arbetet behöver mig.

Idag är ju en del kritiska till begreppet hedersvåld och anser att det är kolonialt. Vad tänker du om det?

– Det är bara trams och skitsnack om du ursäktar mitt ordval. Att hålla på och tolka hit och dit och prata på teoretisk makronivå är att blunda för de tiotusentals som drabbas.

Fortsätter kämpa för Eritrea

Arhe Hamednaca ser besvärat på det land som Eritrea utvecklats till efter självständigheten 1993, och är mycket kritisk mot regimen och presidenten Isaias Afewerki. Att hans kritik inte uppskattas märks, och regimtrogna nyhetssidor publicerar med jämna mellanrum artiklar som smutskastar honom.

– Jag kämpar fortfarande för Eritreas frihet och har betalat ett högt pris för det. Om jag åker tillbaka dit blir jag avrättad direkt, jag har till och med blivit mordhotad här i Sverige. Men demokrati och frihet måste kosta. Den dagen de lyckas tysta mig och andra kritiker, det är den värsta dagen.