– Jag var ju lite rädd för vad jag gett mig in på när jag sökte det. När jag var ny var det jobbigt att stå själv inne i salen. Då kände jag mig konstig och utlämnad. Men när man går till lunchrummet och pratar med sina kollegor som är helt normala människor med normala liv och som kommer sent för att de lämnat på dagis och sådant – då känns det bättre, säger han. 

Tycker inte om att prata jobb

Kompisarna börjar ofta skratta om någon på krogen frågar Christoffer vad han gör. Han tycker inte om att få frågan, många har barnsliga följdfrågor. Generellt finns det två kategorier, de som tycker att det är otäckt och lämnar samtalsämnet och så de som blir jätteintresserade. 

Som barn fick han göra operation dagsverke på pappas arbetsplats inom musikbranschen, aldrig hos mamma. 

– Jag hade inte ens sett en avliden person innan jag satte min fot på arbetsintervjun, så det var lite läskigt. Men så fort man inser att det inte är farligt och att man gör något väldigt bra så är det bra. Innan trodde jag att man blev kall och blek, man har alla bilderna från tv och vet inte hur allt funkar. Men det ser ut exakt som en vanlig människa som ligger och sover och döden blev plötsligt väldigt verklig. Jag blev rädd att jag skulle bli rädd för att dö, men så har det inte blivit, snarare tvärtom, säger Christoffer som i högre grad är lycklig över att vara frisk idag.

Att inte bli ledsen är inte alltid lätt, men Christoffer menar att skillnaden på dem som stannar i yrket och dem som inte gör det är förmågan att lämna jobbet på jobbet. 

– Det är klart att man alltid skänker tankar åt de avlidna, det måste man göra. Man kan bli rädd över vad som komma skall och man reflekterar mycket. Men man måste hålla en distans för om man ska sörja varje patient går man under på två veckor. 

Ingen brottsmisstanke

Christoffer förbereder kroppar för klinisk obduktion, vilket innebär att det aldrig finns misstanke om brott. Ofta har patienterna dött av hjärt- och kärlrelaterade orsaker och cancer. Han öppnar upp och organ plockas ut i ordningen torax, buk, bäcken och hjärnan. Därefter kommer en ST-läkare och en specialistläkare och obducerar. Ibland tas också vävnadsprover för att säkerställa vissa diagnoser. Därefter stänger Christoffer kroppen och syr ihop den. 

Emellanåt ringer anhöriga om obduktionssvar och behöver hjälp med vart de ska vända sig.

– Det är något av det bästa med jobbet och kanske en anledning till varför folk stannar kvar, att det känns som att man gör något gott för andra. Det känns lite som att man offrar sig. Folk säger alltid att ”någon måste göra det” och det känns bra att ta sig an det här uppdraget när folk är tacksamma för att vi finns.  

När Christoffer sökte jobbet fanns det ingen utbildning så han har utbildats på plats av sina kollegor. 

– Många som börjar jobbar med det slutar inte, det är som att du antingen jobbar med det i ett eller trettiofem år. Så länge man kommer över det första året och inser att det inte är hemskt så är det en väldigt bra och lugn arbetsplats, säger han.

Inget han planerade att arbeta med

Hans medicinska intresse har ökat och han blir ibland imponerad av hur kirurger sytt in konstgjorda hjärtklaffar och liknande. Men den långa läkarutbildningen lockar inte. Och det blir nog inte 31 år till på obduktion.

– Nej. Jag halkade in på ett bananskal, det är inget kall och det är ingenting jag planerade att bli. Jag vill bli heltidsmusiker, popstjärna.