– Vi är vana vid varandra. Men det är alltid en massa tjafs, säger 17-åriga Amne El Shek Houd och ler.

Hon och hennes mamma hjälper till att översätta kusinernas berättelse om resan genom Europa. När det bestämdes att bröderna Oday och Saleh El Shek Houd skulle försöka lämna krigets Syrien sattes kursen mot kusinerna i Göteborg.

– Vi åkte tillsammans med en annan farbror och en annan kusin, de är i Tyskland nu. Men det är svårt att veta att vår familj är kvar, säger 16-åriga Saleh El Shek Houd. 

Fick sova utomhus

Tre gånger försökte bröderna ta sig över gränsen till Turkiet. Under tiden sov de utomhus i bergen.

– Då var vi rädda, det var strider runt oss med krypskyttar och bomber. En hemmagjord bomb som hade gjorts av en gasbehållare slog ner 15 meter ifrån oss, berättar 17-åriga Oday El Shek Houd. 

Färden gick därifrån vidare med båt, 55 minuters resa över till en grekisk ö. 

– Smugglaren kom och sade att 80 personer hade drunknat så vi väntade i tre dagar. När vi sedan åkte var det inget problem för vattnet var lugnt. När vi kom fram och hade tagit oss i land började det storma, så vi hade tur, säger Oday.

Därefter fortsatte resan med tåg, buss och till fots. I Slovenien fastnade de i ett läger i två dagar utan mat och på några sträckor var det väldigt kallt. Det blev många timmars väntan och så här i efterhand var det svårt och jobbigt men också lite äventyrligt. 

– Det enda jag tänkte när jag kom fram var att jag skulle få vila mig. Och så var vi glada att få träffa släktingar och kusiner för vi hade inte sett dem på länge. Och vi kunde meddela våra föräldrar att vi var framme, säger Saleh. 

Fem månader i Majorna

I fem månader har de nu bott tillsammans med släkten i Majorna. De svenska kusinerna har periodvis bott i Syrien mellan 2006 och 2012 så det blev snabbt hemtamt. Fast mycket är annorlunda och vissa saker är lite svåra att vänja sig vid.

– Hur folk lever och är. Som detta med grannarna ... säger Oday.

– Tills alldeles nyss hade jag inte sett en granne här. Det var jättekonstigt! I Syrien träffar man första grannen sju på morgonen och man går och dricker kaffe hos varandra, förklarar Saleh.

Det är svårt att jämföra vardag när den förra vardagen innefattade ett krig.

– Vattnet var inte som här. Man fick hämta ur grannens brunn. Det var så dåligt att det ibland var maskar i det, säger Saleh som ett av flera exempel.

I två år fanns ingen el. Den kom tillbaka en period men sista året var den borta igen. Här fungerar också kontakter med myndigheter mycket bättre och de kan få utbildning. 

”Som mina egna barn”

– De är nästan som mina egna barn. Jag var lite orolig innan de kom för jag hade inte träffat dem på tre år. Jag visste inte riktigt vilka jag skulle möta eftersom det har varit krig och deras lillebror har dött sedan vi senast sågs. Men jag tycker att det fungerar över mina förväntningar och jag tror att det har underlättat att de har bott hos oss, säger Johanna Lihagen. 

Hushållet är i juridisk mening ett jourhem. Först nu har pojkarna fått en god man, men med Johannas hjälp kom de snabbt i skola och tycker att det fungerar fint.

– Jag var lite nervös när jag skulle börja. Vi ville gärna gå i skola i Syrien men det gick nästan inte i tre år. Det var nervöst att vara ny i skolan och de lär ut annorlunda, säger Saleh. 

– Men de här fem månaderna har gått snabbt, vi har haft roligt. Vi ser fram emot våra tre fotbollsträningar i veckan och gymmar, säger han och spänner sig lite på skoj. 

Fotbollslaget är Sandarnas C-lag och bröderna hoppas få börja i B-laget snart. Utbildning är viktigt för framtiden. Båda vill att deras föräldrar ska hjälpa dem att besluta vad de ska bli, men lite blygt säger Oday att han nog vill bli ingenjör. 

– Jag vill bli veterinär. Jag följde ofta med min morbror när jag var liten, han var veterinär och sålde djurmediciner. Vi matade djuren och han tog hand om dem när de var sjuka, säger Saleh.

Fast innan de kommer så långt har de ett och samma mål.

– Vi vill att familjen ska bli samlad igen.