BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hösten 2015 reste Matilda Amundsen Bergström från Göteborg ner till den nyligen stängda gränsen mellan Ungern och Serbien, i solidaritet med de flyktingar som hoppades komma förbi stängslen.
Upplevelserna där blev ett avstamp i en filosofisk process för Matilda Amundsen Bergström, som aktivist och som humanvetare.
– Men det har varit en längre process. Jag har varit aktivist länge, i Göteborgs Feministiska nätverk och i arbete mot SD och andra rasistiska organisationer. I stunden, när det händer, är det mest känsla och inte så mycket förståelse. Förståelsen om vad det handlade om där vid ungerska gränsen kom till mig något år efter händelsen, säger hon.
I din essä tar du dina upplevelser vid gränsen som utgångspunkt och landar i en kritik av filosofen Geoffroy de Lagasneries teori om flykt som en politisk strategi. Vad är problemet med den?
– Det är en intressant politisk strategi för en väldigt liten, privilegierad grupp. de Lagasnerie utgår från exempel som Edvard Snowden och Julian Assange. Det är lätt att ta sin egen grupp som utgångspunkt och säga att flykt är en politisk strategi. Flykt som fenomen blir däremot politiskt även om den som flyr inte gör det som en strategi utan av nödtvång, eftersom det får politiska konsekvenser.
Du skriver om upplevelserna som en kunskapsskapande process som fick dig att ifrågasätta din position som politiskt subjekt och humanvetare. Hur?
– Problemet med humanvetenskapen är att jag förväntas separeras från känsloreaktionen, men jag kan inte bara vara en hjärna i en glasburk. Jag skulle inte klara av det och jag tycker inte att det ska vara så. Humaniora handlar om att förstå och sätta sig in i hur andra känner. Inte jobba mot känslorna, utan med dem.
Samtidigt menar du att vetenskapen har utvecklat dig som aktivist.
– Jag blir fortfarande lika arg, men genom humaniora förstår jag mer varför jag blir arg och kan koppla det till vem jag är som människa och politiskt subjekt.
Blir människan bättre av bildning?
– Bildning och utbildning gör dig inte nödvändigtvis intelligentare, men kan ge verktygen som behövs för att förstå känsloladdade händelser och sätta dem i en kontext. Jag inser att det är ett privilegium att få möjligheten att ägna 40 timmar i veckan åt att tänka och forska om de här grejerna, men det utrymmet behövs. Det är en gammal klyscha, men det är en komplex värld och det kräver mer av oss för att vara bekväma med den. Det kräver tid och utrymme för reflektion.
Utrymmet för filosofisk reflektion är inte givet för alla. Finns det en fara i det?
– Får vi inte det utrymmet blir det svårt att komma igenom komplexa känslor. Då kan rädslan och ilskan bli en smärtsam kraft istället för en katalysator till att vilja förändra. Mer bildning gör oss också mer förmögna att möta och samtala med människor som tycker andra saker. I dagens debattklimat, med polemiska positioner och svartvita bilder, saknar jag möjligheten att ha en produktiv konflikt.
Hur yttrar sig bristen på det utrymmet i samhället?
– Jag tänker att den politiska utvecklingen är ett resultat av att många inte kunnat bearbeta den komplexa världen. Inte kunnat förstå sin egen och andra människors världsbild, eftersom utrymmet för reflektion och produktiv konflikt i stor utsträckning saknas.
Höstens bokmässa och händelserna kring den är ett aktuellt och lokalt exempel på aktivism och konflikt. Vad tog du med dig från dem?
– Det finns många olika aspekter. Nya Tiders närvaro på Bokmässan gav upphov till ett exempel på det polariserade debattklimatet. ”Jag har tänkt rätt och du har tänkt fel”. Det blev också ett exempel på hur en humanistisk kunskapsprocess kan se ut. För min del var det viktigt att hitta min egen ståndpunkt. Jag var på både Bokmässan och Bokmassan.
Frågan om Nya Tider på Bokmässan känns känslomässigt enkel men filosofiskt inte lika oproblematisk. Hur tänkte du?
– Att deltaga på Bokmässan var ett beslut jag tog i solidaritet. Jag var inbjuden tillsammans med två andra personer, och trots att jag, om det hade varit upp till bara mig, inte hade gått så bestämde vi oss tillsammans för att gå. Det beslutet handlade framför allt om klass, kulturellt kapital och nätverk. Det kostar olika mycket för olika människor att gå på mässan respektive bojkotta, beroende på vilken position de har. Dessutom höll vi vårt anförande just innan demonstrationen på Heden, och såg det som ett tillfälle att grundligt diskutera Nya Tider och NMR och sedan uppmana publiken att gå till demonstrationen.
Vad kan humanvetenskaperna bli bättre på i analysen av samhället och människorna?
– Det behövs en ekonomisk analys och en humanistisk analys för att förstå människors ilska. Det är viktigt att nämna kapitalismen i de här sammanhangen. Det pratas lätt om motsättningar som ett kulturellt fenomen. Vi behöver fokusera mer på kapitalismens roll i att upprätthålla strukturerna. Den feministiska och antirasistiska analysen blir bara halv om vi bortser från att patriarkatet och rasismen också är klassfrågor.
Finns det gränser för vad vi kan ifrågasätta utan att ifrågasätta grundförutsättningarna för samhället?
– En utopi är bara en värld som inte slagit in än. Världen vi lever i i dag hade varit helt otänkbar i tidigare epoker. Framstegen som gjorts för jämlikhet mellan könen och i hbtq-frågor hade inte hänt om vi inte testat det tänkbaras gränser.
