– Vi har så mycket kunskap om vandringssägner och hur de fungerar att alla borde veta att en historia som låter för bra för att vara sann är ofta just påhittad.

Det säger Tommy Kuusela, filosofie doktor i religionshistoria och verksam som forskningsarkivarie i Uppsala. Han samlar in och sprider kunskap om folkliga föreställningsvärldar. I dagarna skrev han ett inlägg på Folkminnesbloggen, i vilket han visade hur berättelser om att invandrare som äter sällskapsdjur har dykt upp i olika länder och sammanhang genom åren. 

På engelska kallas sådana vandringssägner ofta för urban legends. Tommy Kuusela vill gärna kalla dem klintbergare på svenska, efter etnologen och författaren Bengt af Klintberg. 

Detaljerna anpassas

De är lätta att känna igen. Bengt af Klintberg skrev tre böcker, innehållandes 100 vandringssägner vardera. För varje bok hade han svårare att hitta exempel, enligt Tommy Kuusela, som har pratat mycket med sitt forskningsfälts pionjär. 

Det verkar alltså handla om ett begränsat antal historier – motivberättelser – där detaljerna byts ut och anpassas till den samtida miljön där de berättas. Ett annat kännetecken är att de är visuellt starka berättelser. Ofta bygger de på rädslor, xenofobi eller liknande, och uppstår som en motreaktion till förändring av något slag. Till exempel att det dykt upp en minoritet på någon plats. 

Men som Tommy Kuusela visar är det inte alltid som vandringssägner är rasistiska. Medan det i Sverige var invandrare som påstods servera pizza med råttkött på så var det i USA snabbmatskedjor som gjorde detsamma. Där var det istället industrialiseringen och rädslan för dess konsekvenser som eldade på mytspridningen. 

– Blir de tillräckligt chockerande eller hotfulla är det vanligt att sådana historier får en stor spridning, säger Tommy Kuusela. 

Får invandrare äta häst?

Att invandrare kalasar på folks sällskapsdjur är ett påstående sedan gammalt. Sägnen går att spåra till 1800-talet i England men har en närmare motsvarighet i USA från runt 1980, när 3 000 sydostasiatiska båtflyktingar anlände till Kalifornien. De sades äta både hundar och katter, men i själva verket var de bara fattiga och uppfattades som ett hot mot lokalbefolkningens välfärd. 

Något som Bengt af Klintberg beskriver i sin bok Råttan i pizzan som att: 

– Deras blotta närvaro känns som ett intrång. Men de känslorna kan vara svåra att artikulera. Här tillhandahåller den etnocentriska folkloren en handfull stereotypa sägenmotiv som på samma gång ger uttryck för de aggressiva känslorna och rättfärdigar diskriminerande handlingar.

När liknande historier cirkulerade var det hälsovårdsmyndigheten som sades ha hittat styckad schäfer i restaurangens kylskåp. I Sverige har Bengt af Klintberg kunnat hitta en person som berättade om en schäfer som skulle ha tillagats på en kinakrog i Göteborg – samtidigt som att etnologen konstaterar att det var en historia som inte fick större spridning i Sverige.

I vårt land var det istället råttkött på pizza som blev den vandringssägen att få störst spridning i kategorin ”motbjudande mat”, som är en av de mest populära i genren. 

Odlar potatis i golvet

En annan sägen på temat mat och invandrare handlar om att finnar, jugoslaver, greker, polacker, turkar eller romer river upp sina parkettgolv för att odla potatis. 

– Fast från Visby på Gotland har den i stället berättats om folk från Fårö, medan Luleåborna berättar samma historier om familjer i utkanten av staden och Uppsalaborna berättar den om hippies, säger Tommy Kuusela. 

I kölvattnet av Trumps uttalanden har även moderater på Lidingö börjat tala om att ”i Sverige äter vi inte hund”, vilket satirikern Leo Vene uppmärksammat. Men det är inte en vandringssägen, säger Tommy Kuusela, utan bara ett märkligt uttalande.

– Det är ändå helt grundmurat att vi inte äter våra sällskapsdjur i Sverige. Häst är gränsfallet.