BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– De har inget val, de bor där de bor och kommer inte undan, förklarar han. 

När han och kollegan Magnus Falkehed reste runt mellan olika oroshärdar i höstas var just Afghanistan ett av de mer svårforcerade länderna.

– Det är farligt att arbeta som västerländsk journalist i Afghanistan. Det har inte alltid varit så, men nu kan du bli skjuten om du visar dig på en gata i Kabul. 

Det är inte första gången som kollegorna reser i farliga områden, och 2013 kidnappades de i Syrien. Det har inte hindrat dem från att fortsätta rapportera. Utställningen Krigsbarn, som nu visas på Forumgallerian i ett utrymme intill Akademibokhandeln, är resultatet av resor hösten 2015 till Honduras, Kongo, Ukraina, Irak och Afghanistan. 

– Vi är båda två föräldrar och ville berätta om barnen som lever i de här konflikterna. Dels för att barn är det viktigaste vi har. Men också för att de inte kan värja sig, det är vuxna som bestämmer över dem och de får följa besluten. 

Vad känner man som förälder när man träffar de här barnen då?

– När vi gjorde resan hann jag inte reflektera över vad vi såg. Det är först sedan jag kom hem som intrycken sjunker in.

– Men mest blir jag tacksam. Att mina barn kan växa upp i trygghet och ingen kommer och bankar på dörren med gevärskolvar mitt i natten. 

Förvånande metoder

En av bilderna från norra Irak visar en 16-åring som sitter och gråter på en hög med benrester – en massgrav grävd av IS som har blottats av regn och väder. Pojken, som numera är peshmergasoldat och bekämpar IS, hann fly medan familjen och stora delar av hans by blev kvar och avrättades.

Niclas Hammarström menar att de metoder som tillämpas av terrororganisationen gjorde honom förvånad, och han kallar dem kort och gott för ondska. 

– IS visade ingen hänsyn till människoliv och indoktrinerade barn genom att slita sönder små bebisar framför deras ögon och genom att lära dem att döda.

"Bra" och "dåliga" barn

Han berättar att det fanns "bra" och "dåliga" IS-barn. De som snabbt lät sig hjärntvättas och började använda samma språk som krigarna, och de som höll för ögonen och vägrade delta. 

– Flera av de barn vi träffade, både i Kongo, Irak och Honduras, var själva soldater eller krigare. För att de behövde beskydd, mat eller helt enkelt för att någon då brydde sig om dem. 

Vad vill ni med den här utställningen? Hur vill ni att man ska reagera?

– Vi vill först och främst att folk ska förstå att det här faktiskt händer. Särskilt bra är det om ungdomar ser den. Om folk sedan väljer att gå från det till att engagera sig på något vis, till exempel skänka pengar till någon organisation, så är det bra. 

Hur ser du på den svenska flyktingsituationen och debatten om den? Om man sätter den i relation till det ni har sett?

– Jag tar inte ställning i den frågan. Men det är bra om vi genom utställningen kan få människor att inse att många av dem som flyr faktiskt inte vill. Att de har tvingats.