Titeln på Arne Müllers färska bok är talande: Stockholm, städerna och resten. Det handlar om Sverige som ett kluvet land, om staden som frodas och om de landsändar som har gått i stå.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Jag ville titta på vad det är som driver processen att städerna, framför allt Stockholm, växer till synes utan nån slutpunkt.
Arne Müller, som till vardags jobbar som redaktör på SVT Västerbotten, har tagit som sin uppgift att skärskåda regionalpolitiska frågor. I sina tidigare två böcker – Smutsiga miljarder: den svenska gruvboomens baksida och Norrlandsparadoxen – skriver Arne om gruvindustrins påverkan på miljön, och om hur de mångmiljardbelopp som satsas på gruvor och vindkraft i norra Sverige mest gynnar privata bolag istället för lokalbefolkningen.
I den nya boken handlar det om den regionala utvecklingen som helhet. Det är nämligen inte bara Norrland som missgynnas, utan även andra områden – både innanför och utanför storstadsregionerna.
Så varför fortsätter Stockholm att växa på bekostnad av resten av Sverige?
– Det överordnade svaret är att det handlar om de mest grundläggande marknadsmekanismer som man kan tänka sig. De som har kapital att investera tittar på var det ger bäst avkastning, och då är det väldigt lätt att se att man får avkastning där det redan är mycket folk och en stor marknad. Är man nära en stor arbetsmarknad är det lätt att rekrytera. Det är också lättare att knyta ihop sig med andra företag.
”Kapitalismen, dumbom”
It’s kapitalismen, stupid. Pengarna rullar till storstan. Arne Müller går i boken igenom olika variabler – var börsföretagen har sina huvudkontor, var banksektorn är tätast, var forsknings- och utvecklingsinsatserna görs, var riskkapitalet finns och var bygginvesteringarna görs. Särskilt siffrorna om riskkapital får även den mest härdade att höja på ögonbrynen – bara 3 procent av alla riskkapitalinvesteringar mellan 2008 och 2011 skedde i norra Sverige. Stockholm dominerar fullständigt med 55 procent.
– Jag tycker att det är missvisande att ens tala om storstäderna. Idag är Stockholm i särklass när det gäller tillväxt – sedan kommer de två andra största städerna, och efter det kommer städer av Umeås storleksordning. Så fort man kommer bortom detta, så kommer man till regioner som inte längre kan vara säkra på att de kan hålla sin befolkning och sin utveckling. Det här speglar sig i en väldig stress hos lokala politiker som hela tiden försöker slå sig fram i den här rätt brutala utvecklingen.
Går detta att påverka?
– Jomen, det är klart att det går att påverka. Detta är lika lite som alla andra samhällsfrågor en naturlag, det finns flera lösningar på ekvationen.
Det handlar förstås om politiska åtgärder. Arne Müller skriver i boken att han inte vill lägga fram en egen lista på ”tio i topp-åtgärder”, men han pekar på ett antal politiska reformer som tidigare har haft effekt på den regionala utvecklingen – som högskoledecentraliseringen, ”Vad vore Umeå och norra Sverige utan universitetsetableringen?”, den klassiska lokaliseringspolitiken med olika typer av stödåtgärder och utlokaliseringar av statliga arbeten.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Jag säger inte att jag förordar samma lösningar idag, men jag säger att de här åtgärderna har haft gynnsamma effekter. Hur, och om, man ska vända dagens utveckling – det är en politisk fråga. Men det som blir min slutsats i boken är att det inte går att kombinera en regional ekonomisk balans med en fortsatt satsning på en fri marknad. Man måste välja. Kapitalet – det vill till Stockholm.
Under 1990-talet skedde en rad politiska reformer gällande konkurrensutsättningar och avregleringar. Det hade en tydlig negativ effekt på den regionala utvecklingen, säger Arne Müller.
– De utredare som har undersökt på vad som hände när de statliga verksamheterna konkurrensutsattes, talar om ”russinplockning”, alltså att de privata konkurrenterna riktade in sig på de heta delarna av marknaden. De var väldigt ointresserade av att bygga ut nät i glesbygd eller att flyga till små flygplatser. Det gjorde att de kvarvarande statliga verksamheterna också drogs med, annars blev det förlust. De glesa områdena lämnades åt sitt öde.
Vad säger du om de politiska möjligheterna att styra kapitalet? Maud Olofsson startade ju ett riskkapitalbolag för inlandet, till exempel.
– Ambitionerna är extremt svaga. Extremt. Jag kan inte se att det har funnits en politisk vilja att styra emot den här utvecklingen. Både Stefan Löfven och Sven-Erik Bucht har ju faktiskt sagt framför tv-kamerorna att regionalpolitiken har varit eftersatt i årtionden. Ekonomisk tillväxt har varit helt överordnad.
Men om tillväxten mest kommer Stockholm till del, är det svårt att glädja sig i Malå.
– Det är svårt att glädja sig i Malå, men det är också svårt att glädja sig i Hallunda. För det är ännu mer paradoxalt – den här enorma ekonomiska kraftanhopningen i stockholmsregionen räcker inte för att ge en allsidig utveckling av hela området. Men här finns ju en slags politisk öppning – om man konstaterar att de som till exempel bor i Hallunda och Hoting har många gemensamma intressen, så förändras ju även de samhälleliga styrkeförhållandena.
Hur ser du då på Umeås strävan att växa och bli en stark tillväxtmotor?
– Jag har lystet väntat på att du ska komma till den frågan! (Skratt) Den självbild som ledande politiker ger är att Umeå är en tillväxtmotor för hela regionen. Jag skulle vilja säga att Umeå har ett utsatt läge i en del av landet som är tämligen ointressant för de som styr kapitalströmmarna. Jo, Ikea kan etablera ett varuhus här, men Umeå är utsatt för ett tryck där andra företag flyttar till bättre marknader. Läkemedelsindustrin har försvunnit till större metropoler, liksom den finansiella sektorn.
Flyttströmmar till och från Umeå
I boken beskriver Arne Müller hur Umeå drar till sig inflyttare från inlandet och andra områden i norra Sverige, samtidigt som ungefär lika många lämnar Umeå för att flytta söderut. Någon ström från södra Sverige till Umeå finns inte.
– Det är på lång sikt det problematiska. Nån gång är ju den närmaste omgivningen tom, och då ser det betydligt svårare ut. Det avspeglas i SCB:s mer långsiktiga befolkningsprognos, där man beräknar att tillväxten i hela umeregionen fram till 2030-talet kommer att vara nere på några hundra inflyttare. Jag kan bli förvånad över den väldigt problemfria bild av Umeå som politikerna ger.
Borde Umeås politiker sluta mingla på marknadsevent och istället kämpa för en annan slags regionalpolitik?
– Där ser du en annan sak som gör Umeå typisk för utvecklingen. Under 1990-talet skedde en omsvängning från inställningen att ”det här är ett gemensamt samhälleligt ansvar” till att man mer och mer talar om regional tillväxtpolitik, där alla ska vara sin egen lyckas smed. Detta blir ju en konkurrenskamp där den medelstora fisken äter den lilla fisken. Men sen finns det stora fiskar som äter den medelstora…
Du ser ett framtidshopp i de lokala motståndsrörelserna, till exempel ockupationen av Sollefteå BB och sjukstugan i Dorotea. Vilken betydelse kan de få i framtiden?
– Ska det ske en förändring i samhället så hänger mycket på hur de lokala gräsrotsrörelserna utvecklas. De är väldigt beslutsamma – I Dorotea höll de ut i tre år och vann! Men rörelserna börjar närma sig en punkt där de måste kunna besvara frågan ”Vad är nästa steg?” Vilken är den större förändring som man vill se? Man måste nog börja röra sig mot en bredare politisk inriktning, speciellt som det är svårt att se några politiska alternativ att ty sig till.
