Det försöker journalisten Martin Schibbye besvara i sin nya bok ”Jakten på Dawit”. 

– Det fanns en känsla av att det rapporterats mycket om Dawit, men det var på årsdagar och födelsedagar, opinionstexter där man krävde hans frihet. Men jag kände att det saknades en förståelse för vad Eritrea var för land och Afrikas horn som region. Om det är någon uppgift som journalistiken har idag så är det att komplicera saker. Att inte söka det svartvita, utan att försöka komplicera bilden av det här landet och den här människan, och de beslut han tar, säger Martin Schibbye. 

Vikten av nyanser

Vi träffas i ett mötesrum på Blankspots kontor i centrala Stockholm. Åskan mullrar utanför fönstret. Han bjuder på kaffe och pratar om pressfrihet och fängelser, om Eritrea och Afrikas horn, om journalistikens viktiga roll som medlare och vikten av att inte vara svartvit. 

– Att skriva om Eritrea är som att gå på äggskal. Allting är väldigt laddat. Dels med tanke på att han fortfarande sitter fängslad såklart, och dels att det är människor som är personligt berörda av hans fall. Det finns en sådan oerhörd kärlek till det här landet, från alla sidor. Både hos diasporan som vill se förändring och från diasporan som försvarar ledningen. Den kärleken måste man förstå för att kunna förstå konflikterna. När man försöker vara journalist, och inte aktivist, och söka alla sidors bästa argument så är det också ganska ovanligt, säger han. 

Martin Schibbye återkommer ständigt till journalistikens avgörande roll som demokratins väktare. Han har varit journalist i hela sitt vuxna snart 39-åriga liv. 2011 blev han rikskänd efter att ha tagits till fånga tillsammans med fotografen Johan Persson under en reportageresa för att granska oljebolagens inblandning i övergrepp mot flyktingar i Ogaden-regionen, på gränsen mellan Somalia och Etiopien. Efter drygt ett år i etiopiskt fängelse släpptes de och året därpå publicerades boken ”438 dagar” om händelserna. 

Har hängt med ”bad guys”

Nu ska boken bli film, med Gustav Skarsgård i rollen som Schibbye. 

– Min stora skräck var att filmen inte skulle ha med de lokala journalisterna som satt kvar i fängelset, det uttryckte jag när jag fick frågor om mina farhågor. Så jag såg filmen nu i somras och då var det ju inte med några lokala journalister. Jag kan tycka att det är synd. För det var inte bara två journalister som gick över en gräns, utan vi hamnade i en crackdown mot det fria ordet i Etiopien, säger han.

– Sedan är det väldigt konstigt att det görs fiktion om ens eget liv. Boken finns där och i den berättas det vad som hände och hur ens tankar gick. Jag har respekt för människor som gör film, men det är något annat än journalistik. Jag förstår ju att man måste ta bort och lägga till saker. Men jag känner inte igen det jag var med om. Stänger jag ögonlocken så ser jag en annan film framför mig.

Han anser att fängelset i Etiopien skildras på ett annat sätt än den verkliga upplevelsen. 

– I boken, och i den faktiska upplevelsen, så var ju solidariteten ett bärande tema. Att det inte var som man kanske fördomsfullt tänker sig ett fängelse i Afrika, utan tvärtom en plats med glöd och solidaritet, där vi fick sovplats och vatten och mat och filtar och välkomnades in i en fånggemenskap. I filmen om fängelset så är det en mycket hårdare, brutalare och våldsammare plats. Den blicken känner jag mig inte alls bekväm med. Men förhoppningsvis kan det leda till ett nytt fokus på Ogaden-regionen och oljebolagens roll. 

Hur mycket spelade dina egna erfarenheter som fängslad journalist in i att du ville skriva boken om Dawit Isaak? 

– Det är klart att någonstans spelar väl ens egna erfarenheter roll. Man vet ju att den största skräcken som samvetsfånge är att bli bortglömd. Att uppmärksamhet och journalistik kring ens fall är viktigare än bröd och vatten. Och efter 18 år är glömskans krafter rätt starka. Det blir vardag, att han sakta tynar bort. Då blir boken ett sätt att se till att så inte sker, säger han och poängterar vikten av att sätta ljuset på frågan om fängslade journalister i stort, och att hålla löftet om uppmärksamhet till alla de medfångar som fortfarande sitter fängslade. 

– Det är klart det spelar in, men sen var det väl också en känsla. Att efter ett tag började jag känna att är det verkligen ännu en åsikt av mig som behövs eller är det mer journalistik från marken. 

Vad innebär journalistik från marken konkret här? 

– Att hänga med de så kallade bad guys framför allt. Det har man saknat i förståelsen om Eritrea, att man också intervjuar den andra sidan, den eritreanska ledningen. Det görs inte, och det beror ju på att det är väldigt svårt. Att det är en regim som gärna inte talar med medier, och som är ganska ointresserade av hur de uppfattas i omvärlden. Men det är ett perspektiv som är nödvändigt och viktigt för att förstå frågan om Dawit. Hur argumenterar de som har nycklarna till Dawit Isaaks cell för att hålla honom där? Det krävde ju att man fick tillträde till Eritrea. Och då var det en situation där ingen hade fått ett journalistvisum till det landet på nästan tio års tid. 

– Det andra spåret handlade om att söka spåren kring människan Dawit. Det har varit spännande att träffa hans arbetsgivare, hans vänner och familj. Då blir det också tydligt att det här handlar om en människa av kött och blod. Att det inte bara är en symbol, eller de här markpolitiska frågorna, om fredsavtal och sanktioner. 

Hur beskriver du Dawit Isaak som människa? 

– Han verkar vara en principfast person, väldigt uthållig, men också tystlåten, ödmjuk, men framför allt att han gjorde intryck på människor. Han vann respekt hos alla sidor nästan, vart han än kom. Att vara journalist i Eritrea åren 2000-2001 måste varit skitsvårt. Att vara journalist när ditt egna land befinner sig i krig. Publicistiska diskussioner, med jättesvåra beslut. Nånstans hoppas man ju att man i den situationen har samma publicistiska ryggrad som Dawit Isaak och är lojal med läsarna ända in i kaklet. 

Etiopiens utveckling kan avgöra

För att förstå Dawit Isaaks fall måste man förstå Eritrea och regionen Afrikas horn. Trots att det lever över 50 000 exileritreaner i Sverige är kunskapen om landet väldigt låg hos allmänheten, något Schibbye tror beror på flera saker. 

– Det är en underbevakad region, som vi borde ha mer journalistik ifrån. En annan förklaring är ju den här tystnadskulturen som finns hos alla sidor, som är ett resultat av det här långa kriget. Men förhoppningsvis kan en sådan här bok också bidra till att vi lyssnar på alla exileritreaner i Sverige.

Det senaste året har utvecklingen gått framåt snabbt i regionen. I fjol slöts fredsavtalet mellan Etiopien och Eritrea och i vår ska val hållas i Etiopien. Schibbye är optimistisk om hur utvecklingen kan påverka Dawit Isaaks fall. 

– När det gäller framtiden just nu finns svaren i Etiopien. Jag tror att utvecklingen där fram till valet i maj 2020 kommer vara väldigt avgörande också för vad som händer i Eritrea.

Han tror att möjligheterna för att Dawit ska släppas fri är större än på väldigt länge.

– I alla intervjuer man har gjort med ministrar om Dawit så har de sagt ”visst, den här frågan kan komma upp, men först måste vi lösa sanktionerna och gränsfrågan”. Idag är de frågorna lösta, i och med den politiska jordbävningen i Etiopien. Den utvecklingen är historisk. Jag tror att det kommer innebära möjligheter för en stor förändring. Om Eritrea känner att nu är Etiopien stabilt så kan det ju leda till att man slappnar av. Det enklaste sättet att visa att nu går vi in i en ny tid vore ju att släppa de politiska fångarna.

Talar det för att Dawit Isaak ska släppas fri? 

– De stenblocken som fanns på vägen är ju nu undanröjda. Förutsättningarna för att han ska bli fri är nu större än på väldigt länge. Det är hoppfullt.

Martin Schibbye om… 

…jätteprojektet ”Verkliga Sverige” på Blankspot, där han reser genom varje landskap i Nils Holgerssons fotspår

– Det var många som hörde av sig och sa att det är jättebra att ni gör journalistik från världens vita fläckar, men det finns vita fläckar i Sverige också. Då uppstod tanken att 100 år efter Selma Lagerlöf besöka de här platserna som hon skrev om igen, och se vad händer där nu. Och göra en resa, och istället för en gås ha med sig en drönare. Men det kommer ta sin lilla tid. Sverige är sjukt stort. Skåne har vi publicerat och snart kommer Blekinge och Gotland.

…långsam journalistik

– Att se journalistiken som en process är något jag attraheras väldigt av. Det är inte bara ett reportage, utan att följa den här röda tråden. Lite så är mitt arbete kring Eritrea också. Man skriver artiklar och reportage, nu kommer en bok, sedan blir det föreläsningar och nya reportage. Journalistiken är en process hela tiden. Och att följa den här röda tråden genom Sverige är oerhört spännande. Framför allt i en tid när Sverigebilden diskuteras. Och följdfrågan man inte brukar ställa, hur var det för 100 år sedan? Den finns inte riktigt annars. 

…säkerheten för journalister

– Vi behöver vidga begreppet säkerhet när det handlar om journalister. Vi kan inte ta militärens eller säkerhetsbolagens terminologi och överföra den till vårt eget jobb, för vårt uppdrag är unikt. Då handlar säkerhet för journalister om att vinna acceptans i de områden du ska jobba i. Vi behöver ha en mer kulturell syn på vad säkerhet är och då handlar det kanske om att lära sig språk, förstå kulturer, ha vänner i länderna och att lära känna diasporan i Sverige. Det kan vara en nog så god livförsäkring som någonting annat.