– Mobbningen började redan i förskolan och pågick fram till gymnasiet, men i högstadiet upphörde den rent fysiska delen av mobbningen. Glåporden om att jag var ful, äcklig och inte förtjänade att leva fortsatte, men eftersom jag vant mig vid att höra sådana saker hade det normaliserats för mig. Jag ifrågasatte inte längre att de kallade mig för en idiot, säger Paula Tilli.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Hon var tidigt en utpräglad språkbegåvning och hade lätt för att lära sig grammatik och glosor.

Under gymnasietiden hade Paula Tilli redan lärt sig sju olika språk och hennes språklärare kunde inte begripa varför hon hade det så svårt med övriga skolämnen.

– Språken var ju mitt specialintresse, så det var egentligen inte så konstigt. Jag hade jättesvårt med sådant som ”normala” människor anser är självklarheter. Som att knäcka ett ägg eller vika upp en strykbräda på hemkunskapen, säger Paula Tilli.

Hennes ointresse för de vanliga samtalsämnena på skolgården om musik, filmer och kändisar gjorde henne avvikande och därmed utsatt.

– Jag förstod inte syftet med musik, filmer och kändisar, vilket gjorde att jag kände mig annorlunda och utanför.

Fick en utredning

Efter att ha flyttat från uppväxtens Esbo, utanför Helsingfors, till Stockholm vid 21-års ålder och misslyckats med studierna på lärarhögskolan, sökte Paula Tilli när hon fyllt 24, upp en psykolog och bad om att få bli ”normal”, lite mer som alla andra.

– Hon ställde en massa frågor om min barndom som jag inte förstod syftet med, och föreslog sedan att jag skulle genomgå en neuropsykiatrisk utredning. När jag sedan fick beskedet om att jag hade Aspergers syndrom och add blev jag först chockad, eftersom jag själv hade fördomar. Jag trodde alla med autismspektrumdiagnoser saknade empati och var väldigt osociala, men så är det alltså inte, säger Paula Tilli.

Om hon fått sina diagnoser tidigare tror hon att hennes liv hade blivit avsevärt mycket lättare.

– Även om jag inte fått rätt stöd i skolan, så hade blotta vetskapen om min problematik gjort att jag känt mig mindre slötänkt och lat. Jag hade förstått att min hjärna fungerar lite annorlunda. Jag kanske hade blivit mobbad ändå, men min rädsla kring: ”varför är jag så annorlunda”, hade nog mildrats, säger Paula Tilli.