Samtidigt kan det i domarna vara svårt att avgöra vad gränsen mellan frivilliga och ofrivilliga handlingar är, eftersom språket som används gör det otydligt, enligt Sofia Orrbén, doktor i nordiska språk vid Uppsala universitet, som språkligt analyserat domar mellan 2016 och 2021. 

– Upplevelsen av sexuellt våld döljs ofta genom ord som används i allmänspråkliga sammanhang för att uttrycka ett ömsesidigt sexuellt umgänge. I de misstänkta männens utsagor beskrivs sexet ofta som ömsesidigt, domstolens och förövarens språkbruk ligger nära varandra 

Ett exempel är ordet samlag som ofta används i meningar som “De hade samlag med varandra” eller som “De hade samlag”. Vilket får det att låta som att handlingen var frivillig, säger Sofia Orrbén, som även undersökt domar om sexuellt ofredande där det förekommer ord som att kramas och kyssas. 

– Det är fraser som är problematiska. Det blir ett sätt att osynliggöra kvinnors upplevelser. Ett bättre förslag är att skriva ut handlingen om det till exempel handlar om penetration. Då kan man skriva att någon penetrerar en annan person, vilket gör det tydligare att det är en person som utför handlingen mot någons vilja. 

Sofia Orrbén har även undersökt hur brottsoffer skuldbeläggs i domar. Då kan det handla om att domstolen använder olika slags värderande ord som ifrågasätter eller motsäger brottsoffrens berättelser. 

Ett exempel är en dom där en kvinna följt med en man till ett hotellrum. Hon säger att hon blivit våldtagen men i domen beskrivs det som ett tecken på frivillighet att hon inte lämnat hotellrummet eller ropat på hjälp. Det lägger ansvaret på kvinnan, enligt Sofia Orrbén.

– Min uppgift har inte varit att avgöra om domstolen dömt rätt eller fel men det är klart att jag kunnat bli arg på hur domstolen argumenterat utan att ha tänkt på hur världen är beskaffad. Samtalsforskning visar till exempel att det inte bara är att säga nej och att vi ofta är väldigt artiga när vi vill säga nej, särskilt i sexuella sammanhang.  

Ord står ofta mot ord

Just sexualbrottsdomar är speciella eftersom ord ofta står mot ord och berättelserna utgör bevisen, säger Sofia Orrbén. 

– Det är intressant att undersöka domar i och med juridikens objektivitetsideal eftersom man måste bedöma parternas trovärdighet och berättelsernas tillförlitlighet. Utifrån Högsta Domstolens kriterier för hur trovärdighetsbedömningar ska göras blir det tydligt att de som dömer i sexualbrottsmål måste använda personliga värderingar i sitt dömande, vilket också speglas i skriftliga domar.

Tror du att språket som används i sexualbrottsdomar kan påverka resultatet? 

– Jag tror inte att språket påverkar utgången eftersom domen skrivs efter domstolens muntliga överläggningar. Men språket spelar roll för om man framstår som trovärdig eller inte. Forskning visar att kvinnor som skuldbelägger sig själva efter att de blivit våldtagna har svårare att se sig själva som offer och har därmed svårare att kommunicera det till sin omgivning, vilket kan leda till mindre stöd och hjälp och en felaktig dom. 

Sofia Orrbéns avhandling visar att det inte är någon större skillnad på domarna före och efter samtyckeslagen. I allmänhet trodde Sofia Orrbén att domarna skulle vara mer progressiva eftersom diskussioner om samtycke funnits sedan början av 2000-talet. 

–Men fortfarande fanns exempel då domar tagit upp kvinnors klädsel, ifrågasatte vissa beteenden eller tagit upp detaljer som att en kvinna flirtat med en man som en indikation på samtycke. Det verkar gå trögt att ändra attityder kring offer och våldtäkter. Jag ser fortfarande spår av lagstiftningen som skrevs på 1700-talet.

Går det verkligen att vara helt objektiv i sitt språkbruk? 

– Jag skulle säga att det inte går att vara helt och håller objektiv, och ofta är det nog oundvikligt. När vi pratar eller skriver säger vi något om hur vi ser på det vi uttrycker oss om. Det kan ofta vara en omedveten process. Det är inte alltid vi ens tänker att vi har en åsikt. 

De som skriver domar behöver bli bättre på att bli medvetna om problematiken och förstå språkets roll, säger Sofia Orrbén. 

– Det man gör är att man tar andras berättelser och refererar dem i skrift. Då behöver man bli vaksam på vad ens eget och andras språkbruk speglar.