På den fyra meter höga bronsstatyns postament står de ord som brukar tillskrivas tsaren: ”Ryssland har bara två vänner: sin armé och sin flotta”

– Du förstår symboliken här, Putin som Alexander den tredje, som bygger sina starka väpnade styrkor i det nya patriotiska Ryssland.

Det säger Gudrun Persson, Rysslands­kännare och forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Alexander den tredje, som regerade mellan 1881 och 1894, sägs vara Putins favorit bland ryska härskare. Statyn av honom invigdes 100 år efter att den ryska revolutionen inleddes, under vilken tsarväldet störtades och ­byttes ut mot ett kommunistiskt styre.

Gudrun Persson tar upp händelsen som ett exempel på hur den ryska staten de tio senaste åren har satsat stort på vad man kallar för patriotisk fostran. Allt som en del i förberedelserna för att åter bli en stormakt.

– Det är fäderneslandet, det är familjen och den ortodoxa kyrkan under Moskvapatriarkatet. Det är tre ben, och mäktiga väpnade styrkor, säger hon.

”Väst lyssnade inte”

När Ukraina invaderas på morgonen den 24 februari är det efter minst åtta års planer på att agera i landet, enligt Gudrun Persson. Hon säger att det är viktigt att ta hänsyn till vad som hänt inrikes i Ryssland – repressionen, den ökande klyftan och aggressionen mot väst.

– Den stora bakgrunden har att göra med hur det har sett ut på hemmaplan och det här allt viktigare känslomässiga ideologiska innehållet. Vad är det Putin och den politiska ledningen har sett som sin uppgift? Där har Putin varit mycket tydlig med att vi ska ha en ny världsordning. Det sa han riktat mot väst redan år 2007 på säkerhetskonferensen i München. Väst lyssnade inte.

Hur ser den världsordningen ut?

– Det är en världsordning där några få stormakter delar in världen geografiskt i olika intressesfärer och alla länder i närheten av stormakten får så att säga rätta sig efter stormaktens vilja. 

Putin har i 15 års tid talat om att Wienkongressen 1815 och Jalta 1945 är goda exempel på en världsordning att följa och Ryssland ska erkännas som stormakt i världen, säger hon.

På senare tid har Putin också talat om att den inte bara var en geopolitisk katastrof att Sovjetunionen föll samman, utan också att det historiska Ryssland föll samman.

– Då drar han trådarna tillbaka till tsartidens Ryssland och därmed omedelbart är ju Ukraina, Belarus och längre bort i Central­asien och Fjärran östern, områden som han vill behärska på ett eller annat sätt. Det innebär inte att han ska invadera alla länder i Centralasien eller ­Kaukasus, men att det är Ryssland som ska ­bestämma över de hårda säkerhetspolitiska vägvalen. Det här är ett första steg i att uppfylla visionen av ett stort och mäktigt Ryssland.

Ändringar i konstitutionen

Gudrun Persson har med stigande oro följt utvecklingen. I den patriotiska fostran som pågått de tio senaste åren ingår också de ändringar som gjordes i konstitutionens tredje kapitel år 2020. Det skrevs in att tron på Gud är viktig, och att det uppväxande släktet ska fostras i patriotisk andra. ­Uppmaningar som står i direkt strid med andra delar av konstitutionen, säger Gudrun Persson.

– I de två första kapitlen i konstitutionen står det att den ryska federationen är en ­sekulär stat och att inget trossamfund får ­gynnas på bekostnad av ett annat. Det står också att ingen statlig ideologi får finnas i ryska federationen. Men de kapitlen är ­krångligare att ändra så det gav man sig inte på, säger hon. 

Gudrun Persson pekar också på hur hundraårsminnet av revolutionsåret 1917 tegs ihjäl av den ryska statsledningen. Hon berättar att hon slagit vad med en rysk kollega.

– Vi diskuterade om den ryska stats­ledningen skulle uppmärksamma februari­revolutionen mest, eller oktoberrevolutionen. Jag trodde februari och han trodde oktober. Vi förlorade båda två vadet, eftersom den politiska ledningen i Ryssland inte uppmärksammade hundraårsminnet av revolutionsåret 1917 alls. Inte överhuvudtaget. Däremot åkte han till Jalta och invigde ett monument över Alexander den tredje, säger hon.

Presidenten skriver historien

Samtidigt har all form av opposition tryckts tillbaka.

– Systematiskt har det byggts upp i en allt mer auktoritär, och nu måste jag nästan säga totalitär riktning. Där varje form av seriös ­opposition har bekämpats och man har ­pressat ut seriösa politiker och framställt dem som extremister, säger hon.

Även civilsamhället har pressats ­tillbaka. Sedan 2012 finns en lista upprättad vid justitieministeriet där NGO:er stämplas som utländska agenter med syfte att infiltrera och underminera Ryssland. På listan finns allt från kända organisationer som Soldatmödrarna och människorättsorganisationen Memorial, till organisationer som delat ut fria sprutor till narkomaner. 

– Det som fick mig att reagera, i kombination med allt annat, det var i december när man förbjöd Memorial, båda grenarna. Dels den som kartlade den politiska repressionen under Stalin och den grenen som ägnade sig åt mänskliga rättigheter i Ryssland. Just Memorial är så symbolladdad. När man ger sig på dem och förbjuder dem, då finns det inte mycket kvar.

En annan del som är viktigt i Putins strategi är makten över ­historieskrivningen. Efter annekteringen av Krim, år 2016, ­flyttades den statliga arkivmyndigheten från kultur­departementet till president­administrationen.

– Det vill säga direkt under presidenten. Som symbolhandling för linjen ”vi ska ha kontroll över historien” är det ganska talande, säger Gudrun Persson.

Zelenskyj var måltavlan

När intervjun görs har kriget gått in på sin 19:e dag. Det står enligt Gudrun Persson klart att flera saker inte gått enligt Putins plan. Hon säger att han visserligen räknat med att Väst skulle sätta in sanktioner och därför samlat valutareserv i ladorna. Likaså har Ryssland i åtta års tid försökt bygga upp ett alternativ till banksystemet Swift för att mildra effekten av väntade sanktioner.

– Men flera saker har inte gått enligt kalkylen. För det första att det inte blev det här snabba kirurgiska ingreppet som man gjorde på Krim, och sedan i Syrien.

Samtidigt har ­sanktionerna och västs hållning varit enig och resolut, säger hon. Det till skillnad från hur man agerade vid annekteringen av Krim.

– Om man tittar på Putins kalkyl och ­tänker på vad som hände efter Krim ­egentligen. Vad gjorde väst då? Inte så mycket. Det var nedskjutningen av det malaysiska flyg­planet MH17 som gjorde att EU kunde enas om gemensamma sanktioner. Det var inte kriget, säger hon.

– Nu noterar jag inte bara att Sverige och Finland skickar vapen utan att också Tyskland lägger om sin politik och säger att man lägger Nordstream två på is, vilket är en enorm omläggning av den tyska politiken. 

Tyskland har också sagt att man ska höja sin försvarsbudget till två procent av BNP, standarden för ett Nato-land.

– För ett land som Tyskland är det väldigt mycket. Sedan säger de att de ska skicka ­vapenhjälp till Ukraina. Därtill kommer ­naturligtvis den totala missbedömningen från Kremls håll av den ukrainska försvarsviljan och försvars­kapaciteten, säger Gudrun Persson.

Vad kommer den ifrån?

– Det kommer väl av att de har utkämpat ett krig i åtta år, där det för övrigt har dött över 14 000 människor. De har levt med detta krig, säger hon.

Hon säger också att Putin betraktat ­Ukrainas president Voldymyr Zelenskyj med ett djupt förakt före kriget.

– Han har inte tagit honom på allvar, utan sett honom som en pajas. Planen byggde till del på att antingen skulle de fånga Zelenskyj eller så skulle han fly från Ukraina. Men det har han inte gjort. Sedan var det en samfälld bedömning att Ryssland skulle behärska luftrummet, men 19 dagar in i kriget så gör de inte det, än. Det var också en underskattning från väst av den ukrainska försvarsviljan.

 Hoppas inte på kupp

Den omedelbara operationen mot Ukraina började troligen planläggas i början av förra året, enligt Gudrun Persson. Då kunde man från Moskvas håll se en Angela Merkel som var på utgång i Tyskland, en Boris Johnson i Storbritannien som tampades med problem efter brexit, och en Emmanuel Macron som stod inför ett presidentval i Frankrike.

– Och Biden har Putin hela tiden hyst rätt stort förakt för, och sett honom som svag, säger Gudrun Persson. 

I Putins patriotiska fostran har bilden av väst i många års tid målats upp som degenererat och på tillbakagång, säger hon. Retoriken har varit att väst sysslar med trams som Pride och homosexuellas ställning i samhället, medan Ryssland står för den sanna europeiska civilisationen med kristenheten, det patriarkala samhället och kärnfamiljen – och nu är det åter Rysslands uppgift att försvara civilisationen.

– Sedan fick de en väldig bekräftelse på västs svaghet i allmänhet, och USA:s svaghet i synnerhet, med det lätt kaotiska tillbaka­dragandet av trupperna i Afghanistan. Då stod så att säga stjärnorna rätt, säger Gudrun Persson.

Svagt och degenererat. Är det den bilden du skulle säga att Putin har av väst?

– Det är den rådande bilden. Sedan är det klart att han vill diskutera den här nya världsordningen med USA. Och Kina och kanske Brasilien och Indien. Men framför allt USA. Det blev väldigt tydligt med den diplomatiska ­offensiven i december, med kravlistorna på Nato och USA. Att de ska diskuteras över ­huvudet på Europa. Vi ska inte få någonting att säga till om, säger Gudrun Persson.

Har Putin fullt stöd från sina egna kretsar?

– Det är oerhört svårt att bedöma. Det finns säkert delade meningar om kriget, men det finns ingen som skulle kunna framföra någonting sådant, så vitt man kan bedöma det utifrån. Man riskerar ju dessutom 15 års ­fängelse om man kritiserar kriget. Jag tycker att det är viktigt nu att försöka följa det här förskräckliga kriget och försöka hitta någon slags lösning. Och inte hänfalla åt önsketänkande om att han kanske inte har stöd, att det kanske blir kupp eller så. Det tar bara fokus från det väsentliga i det här läget.

Vad ser du för väg framåt?

– Det första som måste ske är vapenvila, i den bästa av världar och sedan att man på något sätt för vettiga förhandlingar om realistiska mål. Ska man realistiskt komma överens om något vettigt och substantiellt så måste det bli vapenvila. Man kan inte sitta och förhandla när Kiev håller på att bombas sönder. Men jag kan inte bli mer konkret än så.

Hur ser du det här utspela sig i ett ­perspektiv på fem-tio år?

– Det vet inte jag i det här läget. 

Gudrun Persson pratar långsamt och lägger tyngd i varje ord.

– Men den europeiska världsordningen är berörd. Jag skulle säga att hela världsordningen är berörd. Vi har ju levt under en världsordning som har byggt på att pacta sunt servanda, alltså avtal ska hållas, gäller. Då har vi ett Ryssland som så flagrant har brutit mot FN-stadgan där det står så klart och tydligt att våld och hot om våld är inte tillåtet. 

Hon tillägger att Ryssland är medlem i FN:s säkerhetsråd.

– Jag har svårt att se att oavsett hur detta spelas ut, att detta krig inte skulle få konsekvenser också för det internationella säkerhetssystemet. Men det kanske är jag som inte har hela överblicken där. Men återigen, i Europa står vi inför en ny tid. Vi vet bara inte var skiljelinjen går. Just nu pågår det ett krig i Ukraina och vi får se. Men så mycket kan man säga om Ryssland att de med detta ­agerande har bidragit till en enighet i väst och en ­nationell identitet i Ukraina. 

Även om det är för tidigt att säga någonting om vad som händer nu. Vad tror du?

– Jag är forskare. Jag försöker att ­betrakta det som händer och sedan dra slutsatser utifrån det. Jag är historiker också. Om jag tänker lite större och vidare kan jag säga att vi nu är i ett läge där hela Europa är involverat i det som händer, och det blir så att säga ett nytt kapitel som ska skrivas. Men osäkerheten nu är ­fundamental, monumental.