I dag finns det ingen som samordnar den forskning som sker kring prostitution. Flera aktörer efterfrågar en större forskningsbaserad utredning av effekterna av den svenska sexköpslagen, samt centralt beställd forskning som kan utreda vilka metoder som fungerar bäst för att ta sig ur prostitution.
– Den stora skillnaden mellan olika verksamheter som arbetar med prostitution är allt som oftast ”harm reduction”, respektive arbetet mot själva fenomenet. Det förstnämnda innebär att man försöker att stödja tjejerna, det är omsorg och hjälp och stöd så att de klarar vardagen på bästa sättet – men det är inte nödvändigtvis så att det finns en underliggande tanke om att de ska ifrån prostitution för att det är det man uppfattar som det onda, säger Jari Kuosmanen på Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet.
Ett nationellt center har efterfrågats, men ingenting har hänt. Ett 20-tal forskare och andra som arbetar med människor i prostitution runt om i landet har nu tröttnat på bristen på samordning och håller på att starta ett eget nätverk.
– Vi tycker att det är jätteviktigt, eftersom frågan om prostitution av olika anledningar har varit väldigt styvmoderligt behandlad när det gäller kunskapsbildningen. Ibland när det hänt något specifikt eller om det lyfts i media så blir de politiska kretsarna intresserade av frågan och föser ut pengar till olika projekt. Under en kort tid görs studier och sedan glöms dessa bort igen. Det finns väldigt lite kontinuitet, säger Jari Kuosmanen.
Det nya nätverket har inget uppdrag utifrån, utan konstaterar att det nu finns så många som arbetar med ämnet att det går att skapa en varaktig grupp för att bidra till kontinuitet och samverkan, samt för att initiera och söka medel till forskning.
– Sedan gäller det också att man sprider kunskapen som finns, både till befolkningen genom mer populärvetenskapliga sammanställningar men också till andra forskare. Vi tänker också koppla nätverket utomlands, mot Europa.
Han menar att det kan gå år mellan att det finns pågående forskning och tills dess att det kommer medel nästa gång. Bristen på kontinuitet blir ett slöseri med resurser.
Borde man inte ha gjort det här från statligt håll?
– Det hade naturligtvis varit bra, då hade man fått starkare resurser och kommit igång lite snabbare. Men av någon anledning så har det trots att det har funnits förslag om det i statliga utredningar inte blivit av. Man kan fundera på varför, ibland kan man misstänka att det kanske inte finns så stort intresse, säger Jari Kuosmanen.