Demoniseringen av judar i 1930-talets nazityska propaganda torde vara det tydligaste exemplet på när ord övergår i våldshandlingar och i förlängningen till brott mot mänskligheten vars magnitud ännu 77 år senare kan kännas fullkomligt obegriplig.
Nu har forskare från Stanford Graduate School of Business och Tel Aviv-universitetet publicerat en studie där de med hjälp av psykolingvistiska verktyg säger sig kunna visa att propagandan inte bara var ett uttryck för nazistisk ideologi. Det var en högst utstuderad strategi med Förintelsen som slutligt mål – och språket var förutsättningen för att nå dit.
Beskrivningen av judar som djur i avsaknad av mänskliga känslor men samtidigt ”extremt kapabla” kallar författarna för en perfekt formel för avhumanisering.
Inte bara Förintelsen
Forskarna har endast tittat på 30-talets affischer, pamfletter, tidningsartiklar och utskrifter av politiska tal, men de påminner om att mekanismerna som ledde fram till sex miljoner judars död upprepar sig i vår samtid.
– Även om genocid är ett särskilt extremt resultat verkar processen där en fiende demoniseras vara en mycket vanlig aspekt av konflikter mellan grupper. Vi ser den spelas upp i den moraliserande politiska retoriken här i vårt eget land, säger Stanfordforskaren Alexander Landry, studiens huvudförfattare, till vetenskapssajten I fucking love science.
Förintelsen må vara det grövsta exemplet på hur demonisering av en grupp slutar i genocid eller i folkmordsliknande massakrer på civila, men det är långt ifrån det enda i modern tid.
Rwanda 1994: uppåt en miljon döda. Röda khmerernas Kambodja: 1,7 miljoner. Suhartos Indonesien: omkring två miljoner. Till listan kan också läggas Saddam Husseins etniska rensning av kurder, Kinas folkmord på den tibetanska befolkningen, bosnienserbernas på bosniaker, Islamiska statens på kurder, assyrier, armenier.
Samhället som kropp
Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet, påminner också om folkmordet på muslimska rohingyer i Myanmar 2017 och arabiska milisen Janjaweeds jakt på ickemuslimer i Sudan 2004.
– Det här sker i samhällen där det finns ett organiskt tänkande kring samhället, där man ser det som en kropp, präglad av sjukdom eller hälsa, av renhet eller orenhet, normalitet eller avvikelse. Hitler, Stalin, Pol Pot – hela gänget använde ett liknande språkbruk: ”virus”, ”baciller”, ”cancersvulst”. Man gör våld på modernitetens utgångspunkt – att vi alla är lika – och pekar ut alla avvikande, säger han.
Finns det strömningar i dagens Sverige som på något skulle kunna sägas passa in i den här mallen av avhumanisering?
– Egentligen inte. Vår samhällsförståelse är mer mekanisk. Vi kallar inte varandra för ormar eller svin. Man kan säga att bilder av andra kan vara av tre olika slag. Av ”fränder”, av ”fiender” och av ”främlingar”. Och ganska många bilder i den politiska retoriken är av främlingar, inte av fiender i sig. Fiender blir de först när de gör livet sämre för oss. Det är då bilder kan bli handlingsdrivande och få människor att vilja vidta åtgärder.
