– Mitt intresse kretsar kring vad våldet gör med människor på mer indirekta sätt, hur använder folk det offentliga rummet och hur slutar de att använda det, säger Josefa Maria Stiegler. 

Forskning om gängvåld fokuserar i allmänhet om det som syns och är mest sensationellt – dödssiffror, skjutningar och sprängningar, konstaterar hon. 

– Men våld är så mycket mer än det, särskilt när det pågår dagligen under en längre tid. Det kryper in i vardagen och i våra liv.  

Påminde om Rio

Den manifestation som 2018 anordnades på Sergels torg av fyra Stockholmsmammor som alla förlorat sina söner till gängvåldet var den händelse som fick Josefa Maria Stiegler att få upp ögonen för gängvåldet i Sverige. Enligt Brottsförebyggande rådet, Brå, ligger Sverige anmärkningsvärt högt i en europeisk jämförelse vad avser dödligt våld med skjutvapen, med omkring fyra avlidna per miljon invånare. Det europeiska genomsnittet ligger på cirka 1,5 avlidna per miljon invånare och inget annat land har en ökning jämförbar med den i Sverige.   

– Första gången jag fick höra talas om det här var det i samband med de här mammornas manifestation mot våldet. De pratade om deras unga söner som skjutits ihjäl och om hur de avhumaniserades i media. De ville föra fram en mer korrekt bild av sina barn och på så vis påminde de mycket om de mammor jag träffat i Rio de Janeiros favelor, säger Josefa Maria Steigler.    

Där den akademiska forskningen brister i att uppmärksamma de mer indirekta konsekvenserna till det urbana våldet och orsakerna till det, där är just civilsamhället desto bättre, menar hon. Som exempel lyfter hon det Amnesty-finansierade projektet Kollektiv sorg, som identifierar fem huvudområden som behöver mer uppmärksamhet i kampen mot gängväldet: barnfattigdom, trångboddhet, rasism och diskriminering, skolans bristande resurser samt vikten av trygga mötesplatser.  

– De gör ett jätteviktigt arbete för att lyfta just hur det påverkar familj och vänner när en ung kille skjuts ihjäl. De visar att det finns berättelser om verkliga människor bakom dem som ofta annars bara blir en siffra i statistiken.  

Kontroll eller trygghet 

Vad man bör göra för att komma tillrätta med konsekvenserna av gängvåldet beror på vad man ser som huvudproblemet – skjutningarna i sig eller de bakomliggande orsakerna till dem, resonerar Josefa Maria Steigler. 

– Bakom idén med visitationszoner ligger en förståelse av att våldet i sig är huvudproblemet, vilket man vill förhindra genom kontroll och repression. 

Utifrån sin tidigare forskning drar hon slutsatsen att det som verkligen gör skillnad på lite längre sikt snarare är trygghetsskapande insatser på de boendes egna villkor i de utsatta områdena, där skjutningarna oftast sker.

– Vill man kontrollera befolkningen i områdena där våldet sker, eller vill man skapa trygghet på riktigt? Det jag funnit i min tidigare forskning är att upplevd trygghet är avhängigt gemenskap och delaktighet. Om man försöker bygga på det och att minska de sociala klyftorna, då kan man börja åstadkomma verklig förändring, säger Josefa Maria Steigler. 

”Minska fokuset på män”

En annan formel hon tror på är att lyfta tjejers och kvinnors perspektiv, röster hon tycker sällan hörs i debatten om gängkriminaliteten i Sverige.  

– Fokus ligger på unga killar och män, eftersom det är de som i regel står bakom våldet och organiserar sig i kriminella nätverk. Men kvinnor, som ofta är de som ser till att vardagen fungerar med lämningar på förskolan och så vidare, drabbas också. Jag tror det är viktigt att lyssna på deras perspektiv och att låta dem ta större plats i debatten, säger Josefa Maria Steigler.