Susanne Larsson har arbetat på hittegodsavdelningen i tio år. Under den tiden har hon kommit att få se det mesta, berättar hon, och dessutom fått lära sig ett och annat om svenskarna.
– För det första är det så att alla glömmer. Förr eller senare kommer alla att glömma något och det spelar ingen roll om det är gamla, unga, män eller kvinnor. Särskilt när det kommer till resande och när det blir lite stressigt, då är det lätt att det blir något kvar på tåget eller bussen när man ska hoppa av, säger hon.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Varje månad tar Susanne Larssons avdelning in runt 30 ryggsäckar, 30 påsar, en till fem rullväskor, 20–30 mobiltelefoner och en rad plånböcker, korthållare och busskort. Oftast går det att få tag på ägarna.
– Det är så olika hur folk reagerar. För vissa går världen under medan andra bara rycker på axlarna. Några skäms nästan också för att det kanske var någon liten betydelselös sak som de glömt men det spelar ju ingen roll. Sedan finns det de som är jättearga också, då får vi ta det för de behöver liksom ösa ur sig. Vi vet ju att det är sig själva de är arga på och inte oss, fortsätter hon.
Många historier
Den vanligaste frågan Susanne Larsson får när hon berättar vad hon jobbar med är ”vad är det konstigaste som har lämnats in?” och efter tio år i yrket har hon en hel del historier.
– Vi har fått in underdelen av en skyltdocka en gång, det var lite speciellt och jag tror att det var någon som designade kläder. Det konstigaste är nog ett bröstimplantat, där verkade det som att det var någon försäljare som tappat ut det ur sin väska.
Och det dyraste då?
– Något av det mest värdefulla och samtidigt väldigt speciella vi har fått in var ett paket med hästsperma. Det var på tiden då SJ hade kontrakt med en budfirma och paketet skulle skickas med tåg. På något sätt blev det kvarglömt och sedan kom det till oss. Men det reddes ganska snabbt upp och budfirman kom och hämtade paketet till slut.
Saker som lämnas kvar behålls i tre månader, därefter antingen slängs, säljs, skänks eller förstörs det. I Göteborg har man en hel butik för second hand-varor som har glömts kvar på tågen och även i Malmö försöker man tänka miljövänligt.
– Vi sorterar allt och beroende på vad det är försöker vi återvinna det. Mycket som lämnas in måste ju tas om hand på ett visst sätt också, bankkort ska förstöras på ett speciellt sätt och så vidare.
”Upphör aldrig förvånas”
Inne på hittegodsavdelningen är rummen belamrade med saker. När jag ser mig omkring noterar jag att det finns flera kryckor och till och med någon rollator. Susanne Larsson ser att jag blir lite förvånad.
– Det är inte så konstigt som det kan verka. Många som går på kryckor behöver ju inte kryckorna hela tiden för att kunna ta sig framåt. Och när det gäller rollatorn har jag en till rolig historia, för flera år sedan hade vi en man som ofta åkte tåg. Han hade rollator, men vissa helger festade han till det lite och då glömde han bort att han behövde rollatorn. Så han kom in flera gånger, lite skamsen och berättade att nu hade han glömt den igen. Det är väl lite det som är det roliga med jobbet, man upphör aldrig att förvånas.
