"Du känner inte mig, men du har varit inuti mig, och det är därför vi är här". Så skriver offret för den uppmärksammade Stanford-våldtäkten som ägde rum för två år sedan i USA. Brevet lästes upp i rättssalen, adresserat direkt till förövaren, och publicerades senare i sin helhet på Buzzfeed.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Kort därefter offentliggjordes ett brev från förövarens pappa, som proklamerade att hans son hade fått betala det högsta priset; att det var orimligt att sonens simkarriär skulle förstöras på grund av "20 minuters action".
Våldtäkten uppmärksammades stort just på grund av pappans retorik – som delades av många. Många påtalade hur våldtäktsmannen hade en lovande karriär framför sig och argumenterade för ett kortare straff för att försäkra sig om att hans drömmar inte skulle tas ifrån honom.
Offrets brev, där hon beskriver kvällens händelser och sina känslor kring dem ingående, borde slå hål på alla argument om förövarens utsatthet. Hon skriver: "Jag beslutade att jag inte ville ha min kropp längre. Jag var livrädd för den, jag visste inte vem som varit i den, om jag blivit förorenad, vem som hade rört vid den. Jag ville ta av min kropp som en jacka och lämna den på sjukhuset med allt annat".
Vem står som domare?
För många är det självklart vem som är offret i händelsen, vem som har fått något stulet ifrån sig och vem som valde att stjäla det. Men vem står egentligen som domare när en våldtäkt blir viral?
Den 22 januari larmades polisen om en pågående våldtäkt i Uppsala. Övergreppet hade live-sänts i en Facebook-grupp med tiotusentals följare. Av de över 200 personer som tittade på sändningen bestämde sig endast ett fåtal för att larma.
Reaktionerna har varit flera. Många ifrågasätter de tittare som följde sändningen utan att ringa polisen. Andra har svårt att begripa dumheten hos förövarna, som i och med videon skapade sitt eget bevismaterial.
Inspelningen fungerar dubbelt våldsam mot offret. Våldtäkten isolerades inte den kvällen, utan sker om och om igen för varje person som bevittnar den.
Samtidigt kommer det förmodligen vara samma film som fäller de tre personer som sitter häktade. Om så sker, om exponeringen av ett övergrepp leder till att våldtäktsmännen straffas – vad säger det om dem som tittar?
Historien av friande våldtäktsdomar talar för sig själv. Offer som har skuldbelagts, förövare som tycks komma undan med alla möjliga olika ursäkter. En förklaring som har blivit vanligare bland förövare är att de har haft sex i sömnen – så kallad sexsomni. My Vingren granskade i senast numret av Bang hur domare sällan tillgodogör sig den kunskap som finns kring människor som har sex i sömnen. Flera experter har uttalat sig om att det är väldigt osannolikt från förövarnas beskrivningar att de skulle lida av sexsomni. Ändå frias de.
Men med sociala medier finns övergreppen svart på vitt. Berättelsen fråntas offret, hennes kropp blir plötsligt en kollektiv angelägenhet. Vi har sett det tidigare. Nakenbilder som har spridits som hämndporr efter att relationer har tagit slut. Slut-shaming i sociala medier. Men också bilder av direkta övergrepp, som i fallet med amerikanska Rehtaeh Parsons som blev våldtagen av tre killar som senare spred ut bilder av händelsen. Den gången slutade det med att 17-åringen tog sitt liv.
Berättelsen är aldrig tillräcklig
När våldtäkten på Rehtaeh Parsons plötsligt dök upp för allmän beskådan blev det för våldsamt för henne. Övergreppen fortsatte, i form av att hon kallades för hora och själv blev skuldbelagd för det hon hade blivit utsatt för. Men sociala medier har inte bara en effekt på de som tvingas utstå sina övergrepp på nytt. Det blir också ännu en bekräftelse på att offrens berättelse aldrig räknas. För samtidigt som sociala medier har gett allmänheten en fruktansvärd inblick i hur den sexuella makten över kvinnokroppen gestaltar sig, fortsätter de flesta våldtäkter att ske i det tysta. Få vågar anmäla eftersom de ser hur våldtäktsmän konsekvent frias.
Och när de väl döms, som en konsekvens av att de har filmat eller fotat övergreppen, blir det ännu en bekräftelse på vem som har makten. Först när förövare själva skapar bevismaterial fälls de. Först när våldtäkter har en publik lyssnar vi på berättelsen. Kvinnans berättelse är aldrig tillräcklig. Hon måste exponeras, hennes kropp måste kollektiviseras, vår blick måste delta i övergreppet – innan vi tror på henne.
