− Jag tänkte att om jag någonstans ska göra en mural så måste det vara i Hammarkullen, säger Nabila Abdul Fattah och tajtar till skyddsplasten på väggen med en bit maskeringstejp.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är hennes femte dag i skyliften. Trots att det är första gången hon håller i en sprayburk och gör en målning i den här storleken var det självklart att hon skulle göra det just här. Hammarkullen är platsen där hon växte upp och stadsdelen som gjorde henne till aktivist.
− Min granne Iman målar här borta, säger Nabila Abdul Fattah och pekar på husväggen mitt emot där ett stort ansikte i vitt, rött och guld håller på att växa fram.
Saknar kritisk blick
Gatukonstfestivalen Hammarkullen Urban Art arrangeras av Urban Konst i samarbete med Hammarkullen 365. Sju konstnärer från hela världen har bjudits in och får under festivalperioden den 3 – 13 augusti bo och leva i stadsdelen för att ta till sig och inspireras av området, som samtidigt kläs i färgskalor som både ska dekorera området men framför allt väcka tankar om samhället.
− Generellt har folk reagerat bra. Någon som jobbar natt har klagat på att det är lite för hög musik. Då sänker vi, skrattar Nabila.
Hennes uppfattning är att offentlig konst med en kritisk blick lyser med sin frånvaro i Sverige. Därför är hon extra glad att idén om Hammarkullen Urban Art blev verklighet. Vad andra säger om resultatet är sekundärt, själv lever hon efter en devis som hon anammat av en graffittikonstnär.
− Han sa ”hellre be om ursäkt än be om lov”. Det är så vi känner och jobbar allihop.
Hyllar lokalt nätverk
Den enorma näve som numera täcker kortsidan på bostadshuset vid Gropens gård är en hyllning till Hammarkullen reser motstånd, ett nätverk som tidigare protesterat mot nedläggningen av stadsdelens vårdcentral och andra politiska beslut som de boende vägrat acceptera.
− Och alla vändor som varit med fritidsgården när den skulle läggas ner. Det är ett resultat av både Hammarkullen och all orten-aktivism. Kampen finns i huset och i byggnaderna, säger Nabila och blickar upp mot de vitmålade knogarna några meter ovanför.
På gräsmattan under ett partytält ett tiotal meter bort sitter den brittiske konstnären Rob MacDonald. Han har rest från Barcelona för att medverka på festivalen och är uppvuxen i ett bostadsområde som påminner om Hammarkullen.
− Folk säger ofta att man måste läsa fine arts på universitetet för att bli något. Själv är jag en byggnadsarbetare och har arbetat med sten hela livet. En dag bestämde jag mig för att börja jobba med konst, säger han och lägger ifrån sig en hammare.
I stendammet på arbetsbordet framför honom växer tre knutna nävar i vit alabaster fram. Från början satt Rob på en plats lite längre bort på gatan, men när han upptäckte att han och Nabila inspirerats av samma motiv flyttade han hit.
− Den knutna näven står för kamp och solidaritet, en excellent symbol! Oavsett om man kämpar för frihet eller rättigheter, säger han.
"Vi var jätteoroliga över reaktionerna, men folk har visat stöd, kommit med vatten och kaffe, sagt 'vad det är trevligt att ni målar!'"
Daniel Terres, projektledare för Hammarkullen Urban Art, kommer gåendes över vändplanen. Han räcker fram en papperspåse med lunch till Nabila och assistenterna i skyliften. Så här några dagar in i festivalen har nervositeten över hur omgivningen ska reagera på konstverken börjat släppa.
− Vi är ju här och inskränker folks privatliv på något sätt – lägger plast på deras fönster, liften låter mycket. Vi var jätteoroliga över reaktionerna, men folk har visat stöd, kommit med vatten och kaffe, sagt ”vad det är trevligt att ni målar!”
Trots att det är premiärtur för festivalen finns en tanke om att fortsätta även nästa år.
− Hammarkullen har aldrig fått någonting gratis. Det har varit självorganisering med bibliotek, simhall, saker som är självklara måste folk här kämpa för hela tiden. Initiativet fanns redan, vi vill bara bygga på och stärka. Förhoppningsvis är vi i Bergsjön nästa år, eller på någon annan intressant plats, säger Daniel Terres.
Långsiktiga relationer
Stella Pilback, projektsamordnare för festivalen, skuffar undan en hög med konstnärsmaterial i baksätet på sin Peugeot. Tillsammans med Daniel jobbar hon halvtid på Urban Konst.
− Egentligen är det väldigt nära att gå men vi ska köra en massa färg sedan, säger hon och drar igång P3 på bilstereon.
− Har ni sett de andra muralerna? Bra, då visar vi dem, säger Daniel.
Några hundra meter längre ner svänger vi av på en infart. En gigantisk målning tornar upp sig på ett tiovåningshus intill parkeringen.
− Bostadsbolaget gick in med 100 000, de är de största finansiärerna i projektet. De hade själva idéer om vilka hus som var viktiga, till exempel det här på grund av synligheten, säger Daniel och pekar upp mot ännu en skylift.
I korgen, som inte är mycket större än en legobit på håll, står en konstnär och fyller i konturerna av en gigantisk kvinna i klara färger.
− Det finns ett koncept. Många av konstnärerna har bott här förut, så tanken var att fortsätta bygga på de långsiktiga relationerna. Sedan var det också viktigt att skapa en plattform för nya konstnärer och stärka den lokala förankringen, säger Daniel.
Projektet har dock inte helt följt planerna. Från början var tanken att muralen på tiovåningshuset skulle utsmycka en skola vid lekplatsen, men liften var för stor för att komma in på skolgården.
− Det har varit så från dag ett. Vilka väggar som ska målas, vilka dagar, allt bollande med det praktiska. Förutsättningarna ändras hela tiden. Speciellt med det här jädra vädret, säger Stella Pilback och nickar mot den gråa himlen som med jämna mellanrum försett Hammarkullen med regnskurar sedan i torsdags.
Goda intentioner
Vi kör vidare tillbaka mot Gropens gård. Stella Pilback bromsar in framför ännu en vägg som täcks av guld och turkost. Här målar en mexikansk konstnär i färgfläckade kläder en mural på temat migration.
− Man talar ofta om att flyktingar skildras som offer eller förövare och inte som kungar, säger Daniel Terres.
− Det är inte alla som vågar, det är inte alla som klarar resan. Han ville lyfta dem som något annat i den ganska xenofobiska diskursen. Att det finns goda intentioner. Men han var ganska överraskad att världens rikaste land har så dåliga förutsättningar.
Att så många trängs i tiovåningshus, att sextio procent inte pluggar på gymnasiet, att många lägenheter är undermåliga och att området kring Hammarkullen präglas av kriminalitet är sådant man inte ser om man bara kommer på besök, menar Daniel Terres.
− Det är intressant för Sverige har varit väldigt politiskt i sin branding och framställs som ett jämställt land. Så kommer den här konstnären hit och undrar "är det här Sverige?" Ja, det här är Sverige.
Stella Pilback och Daniel Terres vinkar av mexikanen och fortsätter vidare för att hämta färg. Att bjuda in utomstående till förorten för att sedan skapa konst är ett koncept som de tänker fortsätta driva och utveckla.
− Jag tror att det är framtiden. Det har blivit en boom med massor av gatukonstfestivaler, från inget till hundratals bara i Sverige. Det har blivit en trend. Men när du ger den här typen av subventionerad konst en institutionell kontext förlorar den många dimensioner – intimitet med platsen, den politiska handlingen försvinner. Då finns det inget kvar, det blir bara tråkig offentlig konst. Jag tror att man måste hitta nya strategier för att få konsten att kommentera något igen, säger Daniel Terres.
