De bristningar som kan uppstå vid förlossningar brukar delas in i fyra olika allvarlighetsgrader. De lägre graderna läker ofta av sig själva, eller med hjälp av ett par stygn, medan tredje och fjärde gradens bristningar innebär att kvinnan har spruckit genom samtliga lager vävnad i bäckenbotten och även fått skador på ändtarmens slutmuskel.
Varje år drabbas tusentals kvinnor i Sverige av denna allvarliga komplikation som kan ge livslånga problem med smärta, avföringsinkontinens och ett påverkat sexliv. Och kvinnorna i Stockholm är extra utsatta. Enligt statistik från Socialstyrelsen fick 7,6 procent av Stockholms förstföderskor en sfinkterruptur under åren 2010–2014. Motsvarande siffra i Halland var 3,9 procent.
”Vården är pressad”
Enligt Karin Gottvall, sakkunnig inom reproduktiv och perinatal hälsa på Socialstyrelsen, är det svårt att säga vad den geografiska variationen beror på. En teori är att den tunga situationen inom Stockholms förlossningsvård spelar in.
– Vi vet att vården är pressad i Stockholm. Det är väldigt många födslar, stora sjukhus och en mer ansträngd situation för personalen. Sedan om det är en av orsakerna till de här siffrorna, det är svårt att säga säkert.
Barnmorskan Ann Olsson på Danderyds sjukhus har arbetat mycket med kvinnor med bäckenbottenskador och även forskat på området. Hon är inne på samma spår.
– Jag tror att det delvis kan vara ett storstadsfenomen. Både barnmorskor och kvinnor är mer stressade och är det bråttom så får kanske inte förlossningen ta den tid som vävnaden faktiskt behöver.
Sugklocka en riskfaktor
Den avgjort största riskfaktorn för bristningar är om förlossningen avslutas med sugklocka. Enligt Socialstyrelsens statistik drabbas drygt var tionde kvinna som har förlösts på detta sätt av sfinkterruptur. Sugklocka används i de fall då slutskedet av förlossningen inte förlöper som tänkt och barnet börjar uppvisa tecken på att inte längre må bra. I Stockholm är ingreppet relativt vanligt, nästan 9 procent av kvinnorna som födde i länet förlöstes med sugklocka under 2014.
Trots att de kvinnor som har drabbats av sfinkterrupturer utgör en stor patientgrupp i Stockholm finns ingen gemensam plan för hur de ska följas upp.
I stället blir åtgärderna efter skadan, som ofta innefattar sjukgymnastik, information och uppföljande samtal, beroende av vilken klinik kvinnan har fött på.
Ann Olsson har själv arbetat med uppföljning av förlossningsskador på Danderyds sjukhus.
– Här på Danderyd hade vi under ett par år en väldigt fin uppföljning på vårt bäckenbottencentrum men sedan blev det omstruktureringar och neddragningar. Just nu ligger verksamheten i träda, men vi håller sakta men säkert på att återuppta den nu från och med årsskiftet.
Hon menar att uppföljningen beror mycket på hur klinikerna satsar och om det finns personal som engagerar sig i frågan.
Det finns ju någon form av uppföljning på alla sjukhus, men den ser olika ut och kan vara mer eller mindre beroende av eldsjälar.
”Vi måste göra mer”
Stockholm toppar statistiken över allvarliga förlossningsskador i Sverige. Ella Bohlin (KD) är landstingsråd med ansvar för förlossningsvården inom Stockholms län.
– Jag är den första att beklaga de här siffrorna. Det har gjorts en hel del satsningar inom förlossningsvården i Stockholm, men vi måste uppenbarligen göra mer. Det säger landstingsråd Ella Bohlin (KD).
Vilka insatser kommer att göras för att få ner andelen skadade kvinnor?
– Jag hoppas på riktade resurser och det finns också planer på reella satsningar för hur man ska kunna få ner den här siffran. Jag kan tyvärr inte gå in närmre på detaljer, men vi är medvetna om problematiken. Jag tror att det behövs en kompetenshöjning generellt i de här frågorna, på alla våra förlossningskliniker.
Det finns teorier om att den pressade situationen inom Stockholms förlossningsvård kan ha betydelse för att de här skadorna är så pass vanliga?
– Vi är ett snabbt växande län, med stora enheter med tusentals förlossningar varje år och det kan säkert spela in. Vi har gjort en hel del satsningar inom förlossningsvården under den senaste tiden, med kompetenshöjningar, löneförhöjningar och ett öppnande av BB Sophia, men det måste uppenbarligen göras mer.
Det här handlar om en stor patientgrupp. Borde inte alla kliniker i Stockholm ha en bäckenbottenmottagning där skadade kvinnor kan följas upp?
Det kan vara ett sätt att jobba på. Samtidigt är förlossningsvården i Stockholm redan väldigt ansträngd i och med att länet växer så fort som det gör, och varje ny sak som vi ålägger förlossningsklinikerna blir en utmaning. Men jag hoppas att man kommer att kunna samarbeta mellan förlossningsklinikerna ännu mer än vad man gör i dag och utbyta erfarenheter och lärdomar med varandra för att hitta bra metoder för det här.
