Men förnekandet av massmordet har pågått konsekvent sedan krigsslutet, och fortsätter än i dag.
– Det är svårt att säga om antalet förnekare har växt, det finns inte studier som löper över tid där man mätt hur stor genomslagskraft de här föreställningarna har, säger Heléne Lööw, historiker vid Uppsala universitet, tidigare för Forum för levande historia och författare till ett flertal böcker om nazismen.
Hon menar att förintelseförnekarna ofta är enmansaktivister.
– De driver olika projekt där de konstruerar sina föreställningar och så får det spridning på nätet, i böcker och tidningar. De är en del av konspirationsindustrin.
Aktörer på tre nivåer
Stéphane Bruchfeld är idéhistoriker, en av Sveriges främsta experter på antisemitism och en av författarna bakom boken ”Om detta må ni berätta”, som regeringen gav ut 1998 och som spreds i över 1,5 miljoner exemplar. Han menar att det går att dela upp dagens förintelseförnekare i tre nivåer.
– Först har vi de så kallade experterna. Det är inte så många, men de kan sina saker. De är oftast bevandrade i litteraturen och dokumentationen och vet hur de ska klippa och klistra och manipulera på olika sätt. Där finns namn som fransmannen Robert Faurisson och schweizaren Jürgen Graf. Sedan har vi den propgandistiska nivån, med folk som Ahmed Rami till exempel, de kan inte så mycket, men är duktiga på att sprida propaganda. Där hittar du youtube-videor och hemsidor av varierande kvalitet. Sedan har vi den absolut största gruppen, konsumentnivån. Folk som intresserar sig för det här, kollar på hemsidor och pratar med sina kompisar. De behöver inte veta särskilt mycket, men kan skapa osäkerhet, säger Bruchfeld.
Försöker lägga beslag
Förintesleförnekare har ofta gjort aktioner i samband med minnesdagen och andra evenemang.
– Man har försökt lägga beslag på Förintelsens minnesdag, då olika grupper har haft demonstrationer under parollen att ”stoppa förintelsen av vårt folk”. De försöker prata om att det pågår ”en förintelse av vita”. Man har lagt andra arrangemang under dagen, precis som man gör i Almedalen, och kapa det så att det handlar om dem. Det har pågått under ganska lång tid, även när kommuner och skolor har haft evenemang och bjudit in överlevare har man haft olika aktioner, säger Heléne Lööw.
Stéphane Bruchfeld konstaterar att propagandakriget varit mer eller mindre högljutt i olika vågor. I år har han till exempel att en känd nazistisk grupp ska dela ut flygblad i samband med dagens minneshögtid i Stockholm.
– Det handlar självklart om att få ut den egna världsbilden och övertyga så många som möjligt, men ett delmål är också att skapa osäkerhet. ”Hur var det nu egentligen?”. Det hårda förnekandet har funnits hela tiden, men min bild är att vi ser att gränserna för ett mer allmänt revisionistiskt förhållningssätt kan få en större potential i kölvattnet av växande nationalism och populism i världen.
Samtidigt understryker han vikten av att högtidlighålla minnesdagen:
– Jag tror att det betyder väldigt mycket för dem som var offer eller offergrupper. Det blir ett erkännande, och dämpar förhoppningsvis den rädsla många haft att vad som hände ska glömmas bort. Men för mig är inte minnesdagen det viktiga utan att själva kunskapsarbetet fortsätter och höjs i sin kvalitet och omfattning. Det är på sikt den enda garantin. Det är inte vad som sker en gång om året som är det viktiga, utan vad som sker varje dag.