– Andelen med adhd i befolkningen varken ökar eller minskar, utan det är sannolikt ganska konstant. Men antalet nya användare av adhd-medicin blir fler för varje år, och tillsammans med de redan befintliga gör det att andelen som får adhd-medicin blir högre, säger han.

Skillnader i vård

Oavsett åldersgrupp ser trenden ut på ungefär samma sätt – medicineringen ökar. Och precis som tidigare skrivs allra flest mediciner ut till pojkar mellan 10 och 14 år. I den åldersgruppen får drygt fem procent adhd-medicin.

– Det motsvarar ganska väl andelen som har adhd. I skolåldern ligger det på runt fem procent av alla barn, säger Peter Salmi.

Men i vissa län är det betydligt fler än så som får adhd-medicin. I Gotlands län medicineras nästan var tionde pojke i åldern 10 till 14 år. I Västernorrlands län är andelen hälften så stor.

Peter Salmi menar att det inte finns någon bra förklaring till skillnaderna.

– Vi vet inte riktigt vad det beror på. Det kan vara så att det faktiskt är vanligare med adhd i vissa län. Till exempel vet vi att det finns ett visst samband med socioekonomisk bakgrund och adhd, säger han.

Att det skulle handla om överdiagnostisering när nästan var tionde pojke får medicinering, som på Gotland, tror han inte.

– Det är i och för sig svårt att kontrollera, men vi utgår från att professionen utreder varje barn noga.

Björn Kadesjö, överläkare som också har skrivit en bok om barn och adhd, menar att skillnaderna till stor del beror på att vissa landsting har kommit längre i uppbyggandet av insatser.

– I vissa landsting är stödinsatserna väl uppbyggda, med mottagningar som fungerar bra. I andra landsting fungerar det tyvärr sämre och det kan ta längre tid att få en adhd-utredning. Ur patientens perspektiv är det olyckligt, säger han.

Krävs mer än medicin

Inte heller Björn Kadesjö tror att den höga medicineringen i Sverige måste betyda att medicin skrivs ut till sådana som egentligen inte hade behövt medicinering, men däremot tror han att det finns andra brister i insatserna till den som har adhd.

– Är vården flitig och aktiv när det gäller att identifiera vilka som har adhd gäller det också att kunna erbjuda hjälp. Det räcker inte med medicinering. Vårdapparaten är ibland bristfällig när det gäller individuella insatser som kan underlägga livet för den med adhd, säger han.

Björn Kadesjö menar till exempel att en anpassad skolmiljö kan vara lika viktig som medicinering.

– Även om medicin behövs så behöver det också finnas god förståelse för skolsituationer, att miljön runt barnet underlättar för utvecklingen och inlärningen, att det inte är för stökigt, till exempel.

Han menar också att det är viktigt att det sätts en diagnos så tidigt som möjligt. I de flesta fall borde diagnostisering kunna ske redan i lågstadieåldern.

– Det är ofta när barn känner sig missförstådda som det blir problem, och som en följd av de problemen sätter man igång en utredning. Är man mer observant i barnets tidiga skolgång kan den negativa spiralen undvikas.