Vi träffas över en kaffe på en hamburgerrestaurang i utkanten av Göteborg. Det är lunchtid och Mikael har varit uppe sedan klockan tre på morgonen. Klockan fyra satte han sig i bilen och påbörjade dagens arbetspass. Först tolv timmar senare kan han stänga av taxametern och vända hemåt. 

– Det är inte mänskligt. Jag hatar den här branschen. Varje morgon när jag går upp hatar jag allt. Jag hatar mig själv, mina kollegor och alla andra människor. Jag tittar på fönstren i alla andra hus. Det är mörkt överallt. Dem jag ska ge service till hela dagen sover fortfarande, säger han.

– Jag förstår inte hur det kan få vara så här i ett land som är känt för att respektera mänskliga rättigheter.

Mikael har kört taxi i 20 år och har jobbat för de flesta stora bolagen i Göteborg. Han har både färdtjänstuppdrag och kör vanlig taxi. I båda fallen är det tufft. 

– I dag får man jobba mycket hårdare för att få ihop samma pengar som för 15 år sedan, säger han.

Jättarna ger låga anbud

Branschjättarna Taxi Kurir och Taxi Göteborg har inga egna bilar och chaufförer. Det gör att bolagen kan lägga sig väldigt lågt i anbudsstriderna. 

– De har ju inget att förlora på det. De tjänar sina pengar genom att ha många åkare anslutna. För dem spelar det ingen roll vad som händer med chaufförer och åkare, säger han.

För Mikael ledde den tuffa konkurrensen i branschen till slut till ekonomisk kollaps. I somras försattes hans åkeri­företag i konkurs. Han säger att färdtjänstens prispress är en av anledningarna till att bolaget till slut gick under. Men trots att han vantrivs med jobbet ser han ingen annan utväg än att fortsätta. Därför är han tillbaka i branschen med ett nytt bolag. 

– Att köra taxi är mitt öde. Det bara är så, säger han och förklarar att han inte ser något annat sätt att försörja sig själv och sin familj.

– Jag vill kunna svara ja när min dotter ber mig köpa en sak, i alla fall någon gång, säger han.

Men samtidigt som Mikael är en av dem som drabbas av den hårda prispressen tillhör han också dem som kritiseras hårt av fackförbundet Transport: Åkeriägarna som saknar kollektivavtal. 

 Mikael har tio anställda. I dag får alla anställda betalt i provision, vilket innebär att de får behålla omkring 40 procent av pengarna de kör in. Tidigare hade han kollektivavtal, men efter konkursen vågar Mikael inte skriva på innan han vet om bolaget bär sig. 

– Som det ser ut nu fungerar det inte att ha kollektivavtal, säger han.

Vill se ny upphandling

Han säger att lönen för hans anställda ligger på mellan 35 000 och 20 000 kronor i månaden brutto, men för att tjäna så mycket som 35 000 kronor krävs det att man jobbar betydligt mer än heltid. Själv tjänar han omkring 20 000 i månaden. Han tror att det enda sättet att ge taxichaufförerna bättre villkor är att riva upp avtalet mellan kommunen och taxibolagen och gå ut med en ny upphandling där pengarna inte är den viktigaste faktorn.

– Man borde sätta en prisgräns per timme som alla bolag fick hålla sig till, kanske 300 kronor. Sedan skulle bolagen få komma in med förslag på vilken service de kan ge för det priset. Då skulle vi konkurrera jämlikt, men inte på pris utan på service. Det skulle alla tjäna på, säger han.

Han påpekar också att kommunen har ett stort ansvar för att det ser ut som det gör.

– Kommunen borde reagera när de ser hur låga anbuden är. De måste ju kunna räkna själv och se att det inte går ihop, säger han.