Andrea är 24 år och hon pekar på sin lätt rundade mage och förklarar att hon är gravid. Hennes man är kvar i Rumänien medan hon har varit i Malmö i en månad. När vi pratas vid är lägret fortfarande kvar, men tidsfristen har löpt ut och alla väntar nu på att polisen ska gå in och tömma det som finns kvar. Andrea har skaffat en biljett som ger henne rätt att sova ett par nätter på kommunens härbärge. Vad som händer sedan vet hon inte.

Allt han behöver i väska på ryggen

Vi småpratar lite på knagglig engelska. När jag berättar att jag har en dotter som också heter Andrea och som är i samma ålder så ler hon.

– Hälsa din dotter, säger hon medan hon fimpar sin cigarett och gör sig redo för att gå in på Crossroads, caféet där EU-migranter kan ta en fika, tvätta sig och sina kläder och få tillgång till datorer.

Niko pratar bra engelska och kan efter fem månader i landet också kasta ur sig någon glosa på svenska. Han kommer fram till mig i hopp om att jag kan erbjuda honom ett jobb. När han får höra att jag är journalist så stannar han och pratar.

Han beskriver sig som lite av en ensamvarg, som hittar sina egna vägar och som valt att inte bo i lägret med de andra.

 – Jag vill inte bo i grupp. De flesta som bor i lägret kommer dessutom från en helt annan del av Rumänien än jag. Vi känner inte varandra, säger han.

Niko, 25 år, bär allt han behöver i väskan han har på ryggen. I den finns sovsäck, termos och de saker han behöver för att kunna äta.  Ryggsäcken är inte stor och jag tänker att hans sovsäck inte kan vara så tjock om han kan stuva ner den där. Han har en park där han brukar sova, i skydd av träden så att ingen kan se honom. Och det är som jag misstänker, att han inte är särskilt väl rustad för ett liv under bar himmel på våra breddgrader när novemberkylan tränger in.

– Det är kallt nu, speciellt framåt mornarna då det ibland bara är tre fyra grader. Men om jag har tur kan jag sova två, tre och ibland fyra timmar i sträck, berättar han.

”De som kommer hit vill inte tigga”

Niko vill inget hellre än att komma ifrån tiggandet, men de enda jobb han har fått hittills är några trädgårdsuppdrag hos privatpersoner. 

– Jag söker jobb. Varenda dag sedan jag kom har jag sökt jobb. Jag går till företag och frågar dessutom alla jag möter. Folk vågar inte lita på mig. De är rädda. Men jag är en ärlig person. Jag söker arbete och när jag inte får något letar jag sådant jag kan panta och jag tigger ibland för att jag måste. Men jag stjäl inte och gör inte heller något annat som är dumt.

Han berättar att han däremot själv har råkat ut för missöden i form av personer som har utsatt honom för rasism och som har försökt stjäla hans pengar. I de lägena har han larmat polisen som har kommit till hans hjälp.

– Så länge jag har min telefon så känner jag mig trygg, förklarar han.

I Rumänien har Niko sju bröder och hans dröm är att han ska hitta jobb här i Sverige och att han sedan ska kunna säga till dem att följa efter honom hit. När vi skils åt ger han mig en uppmaning.

– Berätta för andra att alla kan göra något för oss rumäner genom att erbjuda oss arbeten. Även små uppdrag är bra. De som kommer hit vill inte tigga, de vill bort från det. Om alla hjälper till med att ordna småjobb så kan vi ändra situationen och få bort alla tiggare från gatan.