Vi lever längre och måste därför arbeta längre. Så lyder budskapet från en övervägande majoritet politiska partier. Pensionsmyndigheten presenterade nyligen sitt förslag till hur den ”riktålder” för pensionering som regeringen vill ha ska räknas fram.
Där framgår att dagens 35-åringar kommer att behöva jobba till 70. Pensionsåldern kan dessutom successivt höjas ytterligare i takt med att medellivslängden ökar.
Att genomföra en sådan förändring utan att samtidigt anpassa arbetsliv och arbetsmiljö gör att människor själva får ansvaret för både sin hälsa och försörjning. Det menar Lena Abrahamsson som är professor i arbetsvetenskap vid Luleå tekniska universitet.
– Det finns väldigt många yrken där det helt enkelt inte fungerar att arbeta längre. Folk orkar inte jobba ens till den nuvarande pensionsåldern. Det allvarliga med såna här förändringar är att man måste förändra arbetslivet och arbetsmiljön för att det ska fungera, säger hon.
Tvingas gå ner i lön
Det är i de tunga yrkena inom vården, städning, handel och byggbranschen som effekterna kommer att bli mest synliga, menar Lena Abrahamsson. Människor tvingas hitta sätt att lösa problemen själva.
– Varje individ får då lösa det på ett sätt som fungerar. Många försöker byta yrke, vilket inte är så lätt när man är lite högre upp i åldern. Man kan tvingas att gå ner ännu mer i lön trots att de här jobben inte är de mest välbetalda från början, säger hon.
Många försöker också undvika att bli sjukskrivna genom att sluta jobba tidigare eller gå ner till deltid. Det ger en sämre inkomst och försörjning. Det innebär i princip att det är individen som själv betalar kostnaden för den höjda pensionsålder, menar Lena Abrahamsson.
– Man förflyttar problemet till individen. Vi skulle behöva skapa ett arbetsliv där det faktiskt är möjligt för fler att kunna arbeta längre. Ett bra samhälle ska vara inkluderande, då ska alla arbetsplatser vara det också. När man höjer pensionsåldern så ställs det på sin spets, säger hon.
”Felaktig bild av systemet”
Mikael Elinder är docent i nationalekonomi vid Uppsala universitet och har forskat om pensionssystemet. Han tror att många idag har en felaktig bild av vad pensionssystemet är.
– Jag tror att folk missförstår systemet. Det är idag ett otroligt stort socialförsäkringssystem som alla kommer in i. Då går det inte att omfördela inom systemet genom att ge en grupp mer på bekostnad av en annan, som med andra välfärdssatsningar, säger Mikael Elinder.
Höjningen av riktåldern som Pensionsmyndigheten föreslår blir ett sätt att göra folk uppmärksamma på att pensionssystemet inte i sig är en garant för att vi får en dräglig pension. Numera vilar ansvaret allt tyngre på individen. Mikael Elinder menar att man kan se pensionssystemet som ett slags tvingande minimisparande.
– Den allmänna pensionen garanterar nu en miniminivå snarare än att man ska leva gott på den den. Det här förslaget kan bli ett sätt att öka medvetenheten kring att ska man få en dräglig pension i det här systemet så måste man gå upp lite grann i pensionsålder, eller spara själv, säger han.
Varför gick det tidigare att sänka arbetstiden och pensionsåldern samtidigt som vi blev äldre?
– Det gick egentligen inte. Det tidigare systemet var inte hållbart, det ledde till att kostnaderna skulle bli mycket större än intäkterna.
Det ligger dock inom politikernas makt att göra systemet mer omfördelande. Genom att ta bort kopplingen mellan arbetsinsats och pension, att låta delen av pensionen som kommer från staten bli lika för alla oavsett livsinkomst, skulle det kunna uppnås. Men det är en väldigt radikal idé som troligen skulle möta hårt motstånd.
Mikael Elinder konstaterar att det alltså finns ett val för politikerna att göra, men att priset för det är högt.
– Vi måste inte höja pensionsåldern. Det är ett politiskt val att göra det, säger han.
