– När jag skrev min avhandling blev det också tydligt att själva idén att man kan vara arbetarklass och få ett gott liv verkar vara helt utraderad, även hos arbetarklassen själv. Det är en ganska stor förändring mot tidigare.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Medelklassens problem

En tid innan vi ses har tankesmedjan Katalys släppt sin första av en rad forskarrapporter om klass. Den visar bland annat att de flesta i arbetarklassen fortfarande sympatiserar med socialdemokratin, men att allt fler väljer Sverigedemokraterna. Det måste förstås utifrån vilka människor den förda politiken riktar sig till i dag, menar Lena Sohl.

– Vi har en politik som helt och hållet riktar in sig på att lösa medelklassens problem och inte talar till arbetarklassen. Socialdemokraterna har i princip släppt frågan om att förbättra villkoren för arbetarklassen. Att SD då ser sin chans att försöka nå väljare i arbetarklassen är inte förvånande.

Lena Sohl började skriva om klass när hon fortfarande arbetade som journalist. Då skrev hon mycket om sin egen klassresa från arbetarklass till medelklass. Senare gjorde hon akademisk karriär, och 2014 kom avhandlingen ”Att veta sin klass” där hon studerar kvinnors uppåtgående klassresor. Och forskningsområdet hon valde för sin avhandling – klassresan – har kommit att bli föremål för politiska ambitioner den senaste tiden, noterar Lena Sohl.

– Både Moderaterna och Liberalerna intresserar sig numera för klass ur just det perspektivet att alla ska kunna göra en klassresa. Men då handlar det ju om att några stycken ska kunna lämna arbetarklassen. Inte om hur arbetarklassen har det. Den senaste Katalysrapporten visar att de allra flesta människor tänker på sig själva som tillhörande en klass, och att svenskarna betraktar Sverige som ett klassamhälle, precis som man gjorde för flera decennier sedan. Samtidigt är förskjutningen i hur politiken har pratat om klass de senaste tio åren dramatisk, menar Lena Sohl. För samtidigt som klassfrågan har försvunnit från den politiska agendan har problem som arbetslöshet och sjukdom – där arbetare är värst drabbade – blivit något individen ska klara själv.

– Det är egentligen otroligt hur man har börjat prata om arbetslösa och sjuka människor som att de befinner sig i ett utanförskap när vi en gång byggde upp välfärdssystemen just för att man inte skulle hamna utanför, i om man kom i den situationen.

Undersöker arbetarkvinnors hälsa

I april kommer Lena Sohl att själv presentera en rapport inom ramen för Katalys projekt. Hon undersöker arbetarkvinnors hälsa i relation till deras arbetsliv.

Det som retar Lena Sohl mest är att mycket av det som kommer att diskuteras i den rapporten är känt och ses som accepterade faktum, när förhållandena faktiskt är ohållbara. Som att arbetarklassen – särskilt dess kvinnor – i högre grad har förslitningsskador, sömnproblem och känner psykisk oro över jobbet. Att de oftare sjukskrivs och dör i förtid, och att de ges mindre möjligheter till återhämtning än människor i medelklassyrken. Men i valrörelserna fortsätter partierna att rikta sig till den lättrörliga medelklassens väljare.

– Rapporten som jag presenterar i april heter ”Ska vi ha det så här?”, och det är ett citat från en medlem i Kommunal i debatterna inför deras senaste konflikt. Jag vill besvara frågan med att nej, så kan vi inte ha det.

– Många tror att folk inte är medvetna om klass och inte vill prata om klass. Men när jag är ute och pratar med folk räcker det att jag säger vad jag gör så fullkomligt väller det fram. Folk har en längtan efter att få prata om det. Det tror jag inte att politikerna riktigt förstår.

Tänker på klass

I arbetet med sin avhandling pratade Lena Sohl med kvinnliga klassresenärer. Många av dem vittnade om att de tänkte på klass väldigt ofta i sitt liv som medelklass.

– En av dem arbetade på en arbetsplats inom kultursektorn och var den enda med arbetarbakgrund. Hon sa att hon tänkte på klass varje dag.  En del upplevde att deras föräldrar drabbades av sjukdom och inte blev lyssnade på i sjukvården och att de inte heller klarade sig ekonomiskt. Barnen fick hjälpa dem, vilket bara var möjligt för att de hade klassrest och hade ekonomi för det.

Den mest förvånande insikten var, menar Lena Sohl, att många hade klassrest som ett slags flykt för att de inte såg hur livet kunde bli drägligt annars. De insåg att klassresan krävdes för att bli någon, bli lyssnad på och tagen på allvar. Något hon tycker är anmärkningsvärt.

– Men jag tror att det handlar mycket om 1990-talskrisen och hur man befäste en tanke att nedskärningar i välfärden var nödvändiga. Tidigare fanns en tanke att vi skulle ha ett samhällsbygge som länkade samman arbetarklassens och medelklassens intressen genom trygghetssystem. Att man både skulle kunna vara arbetare och ha det bra.

Ojämnt fördelad makt

– Den största skillnaden i livsvillkor mellan arbetarklassen och andra grupper ser Lena Sohl i att makten över arbetet är så ojämnt fördelad.

– Inom akademin har vi också intensiva perioder och jobbar hårt, men jag har enorm makt att bestämma över min tid och kan slå av på takten efter en sådan period. Det kan du inte i arbetaryrken. Man får ingen återhämtning och slits.

Välfärdssystemen inte är anpassade efter villkoren som arbetarklassen lever under, menar hon. A-kassa och sjukförsäkring räcker inte till, och det gör heller inte pensionen.

– Vi måste se en samhällsdebatt som handlar om att återinföra ett samhälle där inte allt är upp till en själv, som det är idag.

Att medier sedan inte tar i frågan, som till exempel när en tidigare rapport från Katalys om just arbetarkvinnors villkor hade väldigt svårt att få genomslag medialt, ser hon som provocerande.

– Det kan göra mig väldigt arg, det handlar ju för fan om att människors kroppar går sönder för att de bara försöker få en lön att leva på vilket de ändå knappt får.

Men framtiden då – många av de här yrkena har ju rekryteringsproblem och brist på personal. Finns det då inte utrymme att pressa fram bättre villkor den vägen?

– Man kan ju hoppas. Men jag tycker att trenden verkar peka på ännu mer exploatering. Man pratar om låglönejobb och sneglar på hur det är organiserat i Tyskland. De som jobbar under villkoren som gäller där vittnar om att det är outhärdligt. De kan inte leva på sin lön.