Den som saknar 68-rörelsens politiska glöd har anledning att tänka om. Det politiska engagemanget i Sverige ökar, tvärtemot vad många nostalgiker missmodigt tror. Det visar aktuell forskning om partipolitiskt deltagande och sociala rörelser. Andelen av befolkningen som uppger att de deltagit i en demonstration det senaste året är minst lika stor idag som början av 90-talet, då Socialdemokraterna kunde mobilisera uppemot 850 000 deltagare under första maj. 

Skillnaden är att unga idag engagerar sig alltmer utanför de etablerade partiernas regi och rör sig snabbare mellan olika typer av frågor och engagemang, något som oroar politikerna och, inte minst, partistrategerna. 

– Internet har bidragit till att fler kan ta del av politiska rörelser, kampanjer och liknande, men det har också blivit enklare att relativt obehindrat både ansluta sig till och överge engagemang, säger Magnus Wennerhag, sociolog och forskare i demonstrationer och politiskt engagemang, vid Göteborgs universitet.

När demonstrationsdeltagandet undersöktes år 1968 uppgav 14 procent att de någon gång deltagit i en demonstration. År 1991 hade andelen stigit till 25 procent, och 2006 var siffran uppe i 31 procent. Utvecklingen är likartad i övriga Europa. Andelen svenskar som uppger att de deltagit i en demonstration de senaste 12 månaderna har samtidigt legat relativt konstant på mellan 5 och 8 procent de senaste tre decennierna, vilket placerar Sverige i en mittenposition bland västeuropeiska länder. 

Demonstrationsvilligheten, som slog igenom under 68-rörelsen, har med andra ord stabiliserats och fortsatt att locka ut människor på gator och torg även under 2000-talet, i motsats till mångas klagosång över en tilltagande politisk apati. 

– Den bild som etsat sig fast av 70-talets stora politiska engagemang tycks snarare ha att göra med att aktivismen på den tiden sågs som någonting nytt och fick genomslag medialt, säger Magnus Wennerhag.

Partierna har tappat förmågan

Så är bilden av partipolitikernas alienation bara en myt? Är det bara nostalgiskt gnäll att dagens engagemang sträcker sig till att gilla kampanjer på Facebook för att sedan återgå till att titta på gulliga katter?

Ofta ses den ökade benägenheten att demonstrera som del i en större förändring, där demokratiskt engagemang ökar i takt med att representativ påverkan (med hjälp av valsedeln) tappar i trovärdighet. I en tid då de politiska partierna förlorat allt fler medlemmar kan man alltså se att medborgarna söker nya vägar för att påverka samhällsutvecklingen.

Idag illustreras detta inte minst av en allt större diversitet bland plakaten i demonstrationstågen, som ofta organiseras av andra aktörer än riksdagspartierna. Till exempel ”Stoppa kriget i Irak”, ”Bevara oss från gatuvåldet”, ”Inga rasister på våra gator”, etcetera. De år då demonstrationsdeltagandet i Sverige ökat markant på senare tid – som år 2003, då 8,5 procent demonstrerade – beror just på enskilda mobiliseringar som skapat bred uppslutning (exempelvis mot Irakkriget) och inte har sitt ursprung i de etablerade partierna, varken på vänster- eller högerkanten. 

Samtidigt har de politiska partierna och facken alltmer tappat förmågan att få människor att tåga under gemensamma paroller. År 1988 gick 46 000 människor i Socialdemokraternas och LO:s förstamajtåg i Stockholm. Supervalåret 2014 var det 6 000 som tågade. 

Slacktivisternas tidsålder

Förutom demonstrationsgraden har även andra typer av deltagande blivit vanligare på senare år. Särskilt att skriva under namninsamlingar har vuxit fram som ett nytt sätt att uttrycka sin åsikt. Enligt den nationella SOM-undersökningen (Samhälle, Opinion och Medier) uppgav år 2010 en tredjedel av svenskarna att de skrivit på en namninsamling eller annat upprop de senaste 12 månaderna. Enligt samma undersökning var det betydligt ovanligare att man arbetat aktivt i en politisk organisation – mindre än var tionde svarande uppgav att de engagerat sig aktivt.

Det är bland annat den utvecklingen som förstärkt känslan av att partipolitiken förflackats och övergått i apati. I boken Sociala? Medier? – En antologi om en ny tid (Manifesto, 2011) beskriver Szofia Jakobsson det oengagerade engagemanget på internet som en form av slacktivism. Slacktivisterna, menar Jakobsson, visar med minsta möjliga ansträngning sympati för en särskild fråga eller rörelse men saknar egentligen ett äkta engagemang. Snarare handlar dessa ”likes” om en längtan efter uppmärksamhet i stunden.

Som exempel pekar hon bland annat på det faktum att så många som 237 000 personer ”gillade” Facebooksidan ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin?” i samband med hennes avgång som S-ordförande.

– Ett typexempel på slacktivism. Det finns inget riktigt syfte, men människor får chans att uttrycka sitt missnöje utan att någon egentligen tar ansvar för vad det ska leda till, säger Szofia Jakobsson i en intervju i DN.

Hon pekar också på att många av de stora kampanjerna på sociala medier oftast resulterar i pr för de som pekas ut, men nästan aldrig medför någon verklig förändring. 

– Som medielandskapet ser ut nu har slacktivism stor möjlighet att få effekt, eftersom traditionella medier gärna lyfter upp det som är ”mest omtalat på Twitter just nu” för att visa på en opinion, säger Jakobsson. 

Frågan är om det är medborgarnas politiska engagemang som falnat eller om det är de traditionella kanalerna som förlorat i legitimitet. Partiernas egen problembeskrivning – att medborgarna har blivit individualistiska och vänt dem ryggen – kanske inte alltid stämmer. 

Tilltron åkte ner i källaren

I Sverige är det extremt få som kan tänka sig att gå med i en demonstration, men även om det bara är 7 procent som gör det varje år, finns det många som tycker att det är ett legitimt sätt att uttrycka sina politiska åsikter och som anser sig beredda att sluta upp i tåget, på stand by om man så vill, om det uppstår politiska konflikter eller frågor som engagerar tillräckligt mycket.

Det kan alltså vara tvärtom – att partierna mer eller mindre omedvetet vänt civilsamhället och sina egna medlemmar ryggen och inte vågat driva politik som engagerar tillräckligt. 

Klyftan mellan partiengagemang och politiskt engagemang har vidgats successivt under lång tid, med början under 90-talet, då flera olika trendbrott sammanföll. Bland annat åkte medborgarnas tilltro till partiernas genuina vilja att lyssna till deras synpunkter käpprätt ner i källaren mellan 1968 och 1998. I slutet av 1990-talet var det bara ungefär var fjärde medborgare som valde att ta avstånd från påståendet att partierna är ganska ointresserade av väljarnas krav och önskemål; att partierna i själva verket bara är ute efter deras röster.

Under 2000-talet har den sjunkande tilltron förvisso vänt, men fortfarande är det fler som tycker att partierna fungerar dåligt än det är som tycker att de fungerar bra. Och möjligen kan uppgången i partiernas förtroende spåras till politikens anpassning till opinionen snarare än partiernas förmåga att skapa opinion på ett förtroendeingivande sätt. Det menar statsvetarna Gissur Ó Erlingsson och Mikael Persson, som studerat partiernas medlemskris de senaste åren. De menar att de flesta inom forskningen numera är överens om att de så kallade ”folkrörelsepartierna” idag ersatts av något som alltmer liknar professionaliserade partiorganisationer, annorlunda uttryckt ”kampanjpartier”, ”väljarpartier” eller ”mediapartier”.

Ungas partipolitiska deltagande, eller frånvaro, har likväl blivit ett huvudbry för partierna. Inte minst för partistrategerna, som paradoxalt nog fått allt större inflytande i takt med att gräsrötternas ställning försvagats.

Sedan 90-talet har det skett ett drastiskt medlemstapp i de stora riksdagspartierna. Det har även uppmärksammats att unga folkvalda i allt högre grad valt att hoppa av sitt uppdrag i förtid. Förra sommaren, 2014, tillsatte regeringen därför en omfattande demokratiutredning för att angripa problemet. ”Unga måste engagera sig politiskt, annars riskerar de politiska partierna att dö ut”, sa dåvarande demokratiminister Birgitta Ohlsson. 

Medlemstappet hade då pågått i tjugo år och kom väl knappast som en blixt från klar himmel – men kanske har riksdagsledamöternas plötsliga medvetenhet om sin egen dödlighet något att göra just med den senaste tidens utomparlamentariska aktioner i sociala medier. Att den ideella och lokala, men partipolitiskt oberoende organisationen Linje 17 lyckades dra ihop närmare 20 000 demonstranter mot rasism i fjol fick säkert en och annan politiker att grubbla över partiernas roll och ställning.

I samband med lanseringen av demokratiutredningen pekade Birgitta Ohlsson på att partierna misslyckats:

– Många kanaliserar sitt politiska engagemang genom att göra ett Facebook-klick och ”gilla” en kampanj, sa hon och pekade alltså ut ett amerikanskt IT-bolag som en av konkurrenterna till svenskarnas engagemang i politiken.

Demokratiutredningen ska vara klar i december 2015, men frågan är vad en statlig utredning, som tar två år att färdigställa, kommer att kunna sprida för nytt ljus över ungas politiska beteendemönster. Partierna tycks dessutom redan ha anpassat sig till den nya verkligheten och förlitar sig som aldrig förr på nya opinionsmätningar för att lägga fram rätt förslag vid rätt tid. 

Ömsesidigt ointresse

Och i grunden tycks det svalnade intresset för stora partiorganisationer också ömsesidigt. Partierna behöver inte längre sina medlemmar som drivkraft eller som ambassadörer. Istället är de mer benägna att nå ut med budskap via köpta reklamplatser eller starka personligheter som kommunicerar sitt budskap via tv eller andra medier. Partierna behöver inte heller höga medlemstal för att plocka upp vilka åsikter som rör sig ute bland medborgarna – det sköts numera också genom opinionsmätningar, fokusgrupper eller i sociala medier. 

– Det är nästan komiskt hur den senaste tidens kandidater till partiledarposten för olika partier beskrivits som företrädare för olika väljargrupper, snarare än för partiets egna medlemmar, säger Magnus Wennerhag. 

Han pekar på att det är en trend som allt mer liknar det politiska systemet i USA. Det är potentiella väljare som avgör vem som blir presidentkandidat – inte den som tros företräda partiets politik bäst.

Slutligen behöver partierna inte heller några större medlemsskaror för ekonomins skull. Sedan 1965 har de svenska partierna haft den gynnsamma situationen att de själva kunnat besluta om partistödets omfattning. Partierna har med tiden ökat sin finansieringsandel med skattepengar samtidigt som medlemsdelen sjunkit. Medlemsavgifterna svarar idag för mindre än 10 procent av partiernas intäkter. 

Liknande utveckling i övriga Europa

Inom hela Europa visar forskningen att de stora partierna på samma sätt går i riktning mot att bli valmansförbund, där partiorganisationerna får allt mindre betydelse och tillfälliga opinioner vinner allt större gehör – en utveckling som också syns tydligt i uppsvinget för de nischade enfrågepartier som bubblat upp. 

Vilka är då riskerna med en sådan utveckling? Finns det en risk att partierna tappar självförtroendet att ta ut långsiktiga mål och förlita sig på sin ideologiska kompass? Magnus Wennerhag tror att det beror på vem man frågar.

– Det finns fördelar med politiska system som är stabila och har få aktörer, men det finns också stora fördelar med den här pluralismen, där många olika frågor kan få gehör snarare än enskilda rörelser. Men en av riskerna med många splittrade och flyktiga rörelser är väl att det kanske inte blir så mycket verklig förändring i slutändan. Inte ens om man lyckas få in ett enfrågeparti i riksdagen är det säkert att det ger någon utdelning, och detta är en stor skillnad mot hur det exempelvis var på 70-talet. När Socialdemokraterna väl bestämde sig för någonting visste man att det skulle ge resultat, säger han och fortsätter:

– Om man ska tolka det politiska engagemanget är det svårt att se någon tilltagande apati. Men när folk talar om apati menar de kanske också en allmän känsla av vad politiken kan göra, dess kapacitet, och att man då tycker att det inte är så stor skillnad mellan de olika partierna längre. I absoluta tal är det däremot en allt större andel av befolkningen som låter sitt engagemang ta sig uttryck på andra sätt idag.
 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.